»Vissa män bara måste ta sig förbi tjejen«

Racerföraren Mikaela Åhlin Kottulinsky föddes in i sporten men har hittat sitt eget sätt att förvalta arvet.

Din mamma, din pappa, din bror och din morfar sysslade alla med motorsport. Hade du något val?

– Första gången jag satt i en gokart var jag fem år gammal. Jag nådde inte fram till pedalen, så pappa satte en träkloss på den för att jag skulle nå fram. Han tänkte att gokarten skulle stanna om den började snurra. Det gjorde den inte. Jag åkte rakt in i en lyktstolpe – det slutade på sjukhuset. Så det var kanske inte så konstigt att det dröjde innan jag körde igen. Under min uppväxt tränade jag balett och gymnastik och var väldigt anti-motorsport, eftersom alla i min familj sysslade med det. Till och med mormor och farmor har kört några rallylopp.

Varför ändrade du dig?

Annons

– När jag var tolv skulle min bror sälja sin gokart, men jag föreslog att jag skulle prova först. Jag var inte duktig, men eftersom jag är envis fortsatte jag ändå. 2011 föreslog pappa att vi skulle köra ett långlopp med bil. Jag fick låna en overall och hjälm – det var faktiskt Carl-Philips gamla overall, så folk trodde att jag var en Bernadotte. Efteråt fick jag ett mejl från en avdelning av FIA, motorsportens högsta instans, som försöker få in fler kvinnor i sporten. De sökte tjejer som kunde köra Volkswagen Cup, en del av den största racingserien i Tyskland. Av de tolv som sökte kom jag tvåa och började tävla i Tyskland. Allt gick väldigt bra fram till 2016.

Vad hände då?

– Jag hamnade i ett nytt team och tyvärr blev inte saker som jag tänkt mig. Det hände saker både privat och racingmässigt. PWR Racing, mitt nuvarande team, frågade om jag ville köra för dem i STCC-serien i Sverige och jag tänkte att jag provar. Men det är en sport som kräver väldigt mycket pengar. Min budget för 2017 var närmare fyra miljoner kronor. Det behövs en hel del sponsorer, så jag höll i massor av event och samarbeten. Det året sov jag hemma max 35 nätter. Till slut gick jag nästan in i väggen. Jag började planera för att söka in till polisutbildningen istället. Men mitt team trodde fortfarande på mig, så dagen före presskonferensen inför STCC-säsongen 2018 beslutade vi oss för att jag skulle köra.

Just den säsongen blev du historisk.

– Jag gick så klart in med väldigt låga förväntningar. Men det gick bättre för varje helg och inför racet på Gelleråsen i augusti gjorde jag ett bra tidskval. Sedan inträffade en jättetragisk olycka där en volontär avled. Det hade kunnat bryta ner mig totalt, så jag fick lägga mycket mental kraft på att trycka undan det. Det andra racet startade jag längst fram och försökte fokusera på mig själv och att köra så snabbt som möjligt. Tårarna bara rann när jag körde över mållinjen. Jag var den första kvinnan som vann ett STCC-lopp.

Kan du någonsin bara få vara en racerförare och inte en kvinnlig racerförare?

– I medierna är jag mest kvinnlig racerförare, vilket jag förstår. Jag är ju i minoritet. Det har hänt att jag har kört för team där känslan var att jag skulle dra medier, istället för att man ser mig som förare. En del tror också att man som tjej lever ett lyxliv där sponsorer bara kommer till en, vilket absolut inte stämmer. När jag kommit till nya serier har jag ibland känt att vissa män gör extra riskabla omkörningar bara för att de verkligen måste ta sig förbi tjejen. Men av mitt nuvarande team blir jag behandlad som vem som helst. De tror på mig som tävlingsmänniska.

Du blir oundvikligen en förebild bara genom att vara kvinna inom motorsporten. Hur känns det?

– Häromdagen kom jag att tänka på en sak jag skrev i min dagbok som yngre. Jag ville göra någon skillnad här i världen. Jag älskar att köra racing, och om jag kan få andra tjejer att prova det, eller bara få tjejer att prova saker som känns främmande, då tycker jag att jag har påverkat världen i en positiv riktning. Jag känner att jag nog gör något större än att bara köra bil.