»Vi var ett gäng barn som lekte i vattnet vid en campingplats några mil från Ullared. Vi red på varandra, testade hur länge vi kunde vara under ytan och så där. En tjej var på min rygg när jag simmade och jag kom inte upp. Vi hade tecken för om man ville att någon skulle sluta, men jag gjorde dem väl inte tillräckligt tydligt. Jag kommer ihåg panikkänslan av att vilja slita mig loss. Tjejen försvann, men jag var kvar på bottnen och allt blev suddigt. På något sätt måste jag ha tagit mig upp, för i min nästa minnesbild är jag på land.
En sådan situation behöver nödvändigtvis inte leda till ett trauma. Många som får vattentrauman har även varit med om andra saker, men det är just vatten de blir rädda för. Den kopplingen kan jag se i dag. Jag hade en jobbig uppväxt som adopterad och gick igenom depressioner. För mig blev vattentraumat ytterligare en begränsning.
För nio år sedan bestämde jag mig. Jag hade tryckt undan och förminskat allt jag bar på under så lång tid, och till slut bubblade det över. Det var leva eller dö. Jag började gå hos en psykolog, vidareutbildade mig och skilde mig.
En tid senare träffade jag en kille som precis hade börjat träna med livräddarna i Varberg. Första gången han frågade om jag ville följa med tackade jag nej, och blev besviken på mig själv: rädslan för vatten var ju en av sakerna jag behövde ta itu med. Nästa gång följde jag med.
Tidsbegränsat erbjudande
Du behöver vara prenumerant för att läsa vidare. Just nu: 0 kr första månaden för digital prenumeration!
Har du redan ett konto? Logga in här.
- Mer:
- Upplevt