Som barn klättrade jag i träd för att plocka ägg och få uppleva känslan av att stå på tunna, sega grenar högst upp i trädkronan. Höjder triggar och drar igång fantasin. Du tänker att grenarna kan gå av och att du ramlar mot marken. Rädslan gör att du känner dig mer levande. Nu när jag passerat 40 klättrar jag fortfarande i träd. För träningen, för utsikten, för att få känna trädets grenar svikta under min tyngd, se vinden röra bladen. Träd upplevs på ett sätt från marken och på ett helt annat när du är högt uppe i dem. Först då inser du hur enorma de är. Dina perspektiv blir annorlunda. Att klättra i träd är att bygga en relation. När granens barr har stuckit dina fingrar och du har skrapat magen mot dess skrovliga bark, när du har känt styrkan i björken och andats in dofterna från dess blad, är det enklare att förstå att vi måste vara rädda om träden. Det är de som ger oss syre.
»Men så når du den nedersta grenen, och allt blir genast lättare.«
För mig fungerar trädklättringen som måttstock för min fysiska och mentala status. Tallar är otroligt tunga att klättra i och jag gör det nästan aldrig. Barken är skrovlig men ändå hal och stammen är fri från bärfasta grenar hela vägen upp till kronan. Tallen är skogsfåglarnas och örnarnas träd. De vill vara ifred. Granar har många grenar som det är lätt att dra sig upp i. Utmaningen i granen är smidighet och tålighet, att liksom åla sig upp mellan grenarna och böja kroppen i olika riktningar. Du blir skönt klibbig i händerna av kådan och barren påminner dig om att hudens nerver är en del av kroppen.
- Mer:
- Bokutdrag
- Miljö & natur
Vad vill du att Filter ska skriva om? Tipsa oss!
