Foto: Magnus Bergström Retusch: Jussi Öhrvall

Vildfångad lax eller norskodlad? »Vi måste vänja oss vid att lax är en säsongsvara«

Efter vår granskning av den norska laxindustrin har många upprörda läsare svurit att de aldrig mer ska äta lax igen. Å andra sidan finns det faktiskt alternativ. Filter guidar dig till hur du kan äta lax med gott samvete.

Det är inte helt enkelt. 97 procent av den lax som säljs i Sverige är norsk och odlad. En procent är vildlax från Östersjön och bottniska viken. Vildlaxbestånden i Sverige har minskat kraftigt i takt med vattenkraftens utbyggnad, men en ökning har kunnat ses sedan början av 2000-talet främst tack vare minskade fiskekvoter och återställning av vattendrag.

Företagen Miljöfiskbilen och Andysfisk säljer vildlax fångad i Kalix skärgård. De har dessutom fiskbilar och levererar till stora delar av Sverige. De säljer också röding och regnbåge, som båda påminner om lax i smaken.

Ett problem är att vattnet är så förorenat att vildlaxen innehåller höga halter av gifterna dioxin och PCB. Dessa gifter är inte farliga att få i sig någon enstaka gång, men lagras i kroppen under en längre tid.

Livsmedelsverket rekommenderar kvinnor i fertil ålder, barn, unga, gravida och ammande att äta vildlax från Östersjön max två till tre gånger per år. Det gäller även Bottniska viken, Vänern och Vättern samt alla älvar som mynnar ut från dessa vattendrag. Övriga rekommenderas att äta vildlax från dessa områden max en gång i veckan.

Vill du fortfarande köpa lax kan du beställa från något av företagen som nämns ovan. Om du är villig att punga ut en dryg tusenlapp för en helsida på ungefär 2,5 kilo, det vill säga.

Vildfångad lax från Alaska är okej att äta enligt WWF:s fiskguide. Kanadensisk vildlax från nordvästra Atlanten bör man däremot vara försiktig med. Ur miljösynpunkt är det inte heller optimalt att transportera fisken över halva jordklotet.

Fisket på västkusten är väldigt begränsat eftersom vildlaxbestånden minskat stadigt sedan 80-talet. Men om du mot förmodan lyckas få tag på vildlax härifrån innehåller den lägre gifthalter än östersjölaxen.

Sportfiskaren Mikael Frödin, som medverkade i vårt reportage »Fula fiskar«, tycker att människor ska börja fråga sina handlare efter landodlad lax. ­

– Den fisken är mycket bättre för både hälsan och miljön, säger han.  Men vi måste också vänja oss vid att lax är en säsongsvara, om vi vill ha vild lax.

Landodlad fisk är ett fenomen som kommit de senaste åren. I bassänger med slutna system odlas fisk, och utsläppen kan till stor del renas med modern reningsteknik. I dag finns bara ett företag i Sverige som är i startgroparna med att odla lax, de planerar att ha fullskalig produktion år 2020. Däremot finns grossister som importerar landodlad lax från Danmark. Men Mikael Frödin lägger också in en brasklapp:

– Vi behöver inte äta lax hela tiden, vill vi ha omega-3 kan vi lika gärna äta nötter.

Publicerades 27-02-2019. Artikeln är skriven av .

Vad vill du att Filter ska skriva om? Tipsa oss!

Annons

Vinnarna i Kapernaum-tävlingen

Vi säger grattis till Susanna Sehtfors, Stefan Bohlin och Annie Stråhlén som alla visste att årets Oscarsgala inte skulle ha någon värd. De vinner två biobiljetter var till filmen.

Nu på fredag har Nadin Labakis hyllade Kapernaum biopremiär. Filmen var Oscarnominerad till bästa icke-engelskspråkiga film, vann jurypriset vid filmfestivalen i Cannes och fick manuspriset under Stockholms filmfestival där den också röstades fram till publikens favoritfilm.

Kapernaum följer den tolvårige Zain. Han vill stämma sina föräldrar för att de satt honom till världen. Vare sig Zain eller hans många syskon hinner med att vara barn i den hårda tillvaron i dagens Beirut, och när hans syster gifts bort som 11-åring får han nog och rymmer hemifrån. Den snälla städerskan Rahil låter honom flytta in hos henne för att ta hand om sin son Yonas, men plötsligt försvinner Rahil. Hur länge kan Zain skydda sig och lille Yonas i en värld där barnen alltid är de mest utsatta? Se trailern här.

Alla berörs av lille Zain el Rafeeas otroliga insats i rollen som gatupojken som vägrar ge upp. Skådespelaren Zain är själv flykting från Syrien. Han var bara sju år gammal när han flydde med sin familj till Libanon. I dag lever familjen i Norge efter att UNHCR hjälpt dem komma till vårt grannland som kvotflyktingar.

Publicerades 27-02-2019. Artikeln är skriven av .

Vad vill du att Filter ska skriva om? Tipsa oss!

Bob Drogin och hans bok Curveball. Skärmavbild från authorsforphilippines.files.wordpress.com

Filters favoriter: En reportagebok spännande som en thriller

Härom veckan skrev jag och Johannes Wahlström ett reportage som visade hur den upphöjde DN-journalisten Mattias Carlsson skarvade med sanningen i ett antal texter som rör rikets säkerhet. Ett centralt stycke löd så här: »Underrättelsevärlden är full av information. Den graderas olika av olika säkerhetstjänster, men generellt sett enligt en fallande skala från ›bekräftad‹ till ›felaktig‹. Den största informationsmängden brukar återfinnas däremellan. Att något är ›underrättelseinformation‹ är alltså absolut inte samma sak som att något är sant. Det vet man inte minst inom säkerhetstjänsterna, där arbetet med att analysera och värdera information är minst lika resurskrävande som insamlandet.«

Att svenska journalister, rent allmänt, är så okunniga om detta har lett till felaktig, alarmistisk och rent skadlig journalistik gång efter annan genom decennierna. Serveras man en »hemlig« uppgift från militären eller Säpo betraktas den oftast som sann och relevant. Punkt.

Själv har jag de senaste åren detaljgranskat över 500 historiska underrättelserapporter där var och varannan rymde potential att leda till löpsedlar i orätta händer – och flera de facto gjorde det – trots att varenda »incident« i efterhand visat sig vara ren och skär rappakalja. I den handbok som alla underrättelseofficerare inom Försvarsmakten studerar står också klart och tydligt att insamlade uppgifter ofta är felaktiga och måste säkerställts av bekräftande information. Men vad hjälper det när rädslan och mönsterseendet sätter in? Påfallande många av de historier som fått störst spinn har varit resultatet av att orutinerat fotfolk inte kunnat acceptera att deras rapporter har avfärdats av experter högre upp i systemet. Då har man läckt till pressen istället, som varit mindre knusslig.

Den bok som bäst förklarar problemen med värderandet och spridandet av underrättelseinformation handlar dock inte om Sverige, utan om förspelet till Irakinvasionen. Bob Drogins bok Curveball: Spies, Lies and the Con Man Who Caused a War har några år på nacken men är tidlös i sin beskrivning av grupptänkande och så kallat bekräftelsejäv. Dessutom är den spännande som en thriller och emellanåt riktigt rolig.

Curveball var kodnamn för grundkällan bakom påståendet om Saddamregimens mobila biovapenlabb, i själva verket en skuldsatt irakisk taxichaufför som sökt sig till Tyskland för att supa och konsumera porr. Hur i hela friden lyckades han grundlura självaste CIA-chefen George Tenet, utrikesminister Colin Powell och president George W Bush? Läs och baxna.

Boken borde inte minst vara obligatorisk för alla som söker konspiratoriska förklaringar, inte bara till Irakkriget utan allt möjligt. Maximen som kallas för Henlons rakkniv stämmer nästan alltid: »Förutsätt aldrig illvilja om dumhet räcker som förklaring.«

Varje fredag tipsar Filters redaktion om sina journalistiska favoriter. Här hittar du de verk vi tidigare tipsat om.

Publicerades 22-02-2019. Artikeln är skriven av .

Vad vill du att Filter ska skriva om? Tipsa oss!

Vinn två biljetter till Kapernaum

Fredag 1 mars har Nadin Labakis hyllade Kapernaum biopremiär. Filmen är Oscarnominerad till bästa icke-engelskspråkiga film, vann jurypriset vid filmfestivalen i Cannes och fick manuspriset under Stockholms filmfestival där den också röstades fram till publikens favoritfilm.

Kapernaum följer den tolvårige Zain. Han vill stämma sina föräldrar för att de satt honom till världen. Vare sig Zain eller hans många syskon hinner med att vara barn i den hårda tillvaron i dagens Beirut, och när hans syster gifts bort som 11-åring får han nog och rymmer hemifrån. Den snälla städerskan Rahil låter honom flytta in hos henne för att ta hand om sin son Yonas, men plötsligt försvinner Rahil. Hur länge kan Zain skydda sig och lille Yonas i en värld där barnen alltid är de mest utsatta? Se trailern här.

Alla berörs av lille Zain el Rafeeas otroliga insats i rollen som gatupojken som vägrar ge upp. Skådespelaren Zain är själv flykting från Syrien. Han var bara sju år gammal när han flydde med sin familj till Libanon. I dag lever familjen i Norge efter att UNHCR hjälpt dem komma till vårt grannland som kvotflyktingar.

Fortsätt läsa
– gratis i en månad

Därefter 89:-/månad.

Testa nu

Har du redan ett konto? Logga in här.

Publicerades 19-02-2019. Artikeln är skriven av .

Vad vill du att Filter ska skriva om? Tipsa oss!

Annons
Skärmdump från newyorker.com.

Filters favoriter: Årets bästa reportage!

När jag var praktikant på Filter och jobbade sent en kväll dök chefredaktören Mattias Göransson plötsligt upp bakom mig och smällde en utgåva av The New Yorker i mitt skrivbord. Tidningen var uppslagen på ett reportage om världens genom tiderna mest kända djurskådespelare, schäfern Rin Tin Tin. När jag tittade närmre såg jag att sidorna var fyllda av Mattias klotter. Han hade strukit ord och hela stycken, ringat in meningar och dragit pilar till de ställen i texten dit han tyckte att de borde flyttas.
– Man älskar ju The New Yorker, sa han. Men fan vad slappa deras redaktörer är.
Jag hade aldrig tidigare mött en person som nöjesredakterade reportage under sina toalettbesök, så jag visste inte riktigt vad jag skulle svara. Däremot tänkte jag några saker. Till exempel: Är inte The New Yorker världens högst ansedda tidning, med kontor i en skyskrapa på Manhattan och världens främsta skribenter i sitt stall? Är inte Mattias en orakad man från Lindome, vars redaktion för tillfället huserar ovanför ett apotek i en rivningshotad byggnad vid Kungsportsplatsen?
När jag senare var ensam på kontoret tittade jag lite närmare på hans anteckningar. »ONÖDIGT!« hade Mattias skrivit i marginalen bredvid ett klumpigt adjektiv. Och absolut, det var onödigt. »DET HÄR VET MAN JU REDAN!!« stod det vid ett stycke där information från ett tidigare stycke upprepades med andra ord. Och ja, det borde någon faktiskt ha strukit. Sådär fortsatte det, och när jag tagit mig igenom de nedsölade sidorna drog jag slutsatsen att min nya chef eventuellt led av storhetsvansinne – men trots allt visste vad han gjorde.

Jag tänkte på den här historien när jag läste den färska New Yorker-texten »A Suspense Novelists’s Trail of Deceptions«. Den handlar om författaren Dan Mallory, vars thriller Kvinnan i fönstret nyligen toppade bästsäljarlistor världen över. Boken lånar friskt från tidigare succéer som Gone Girl och Kvinnan på tåget och är uppbyggd kring en så kallad »unrealiable narrator« – en berättarröst som läsaren inte riktigt vet om hon kan lita på. Av New Yorkers reportage framgår dock att ingen fiktiv mytoman någonsin kommer kunna nå upp i den verkliga Dan Mallorys kaliber. Att säga mer än så vore att förstöra en underbar läsupplevelse. »A Suspense Novelists’s Trail of Deceptions« är ett konstant underhållande reportage, fullt av fantastiska formuleringar och stenhårt reporterarbete. Som läsare blir man nästan rörd över att någon har ansträngt sig så oerhört mycket bara för att man själv ska få ta del av en i det närmaste perfekt text.

Efter att ha läst reportaget skickade jag en länk till Mattias och uppmanade honom att göra detsamma. Han hade för ovanlighetens skull inga invändningar, utan svarade: »Fem getingar!«

Varje fredag tipsar Filters redaktion om sina journalistiska favoriter. Här hittar du de verk vi tidigare tipsat om.

Publicerades 15-02-2019. Artikeln är skriven av .

Vad vill du att Filter ska skriva om? Tipsa oss!