Min nya kollega Simon Appelqvist, som vikarierar hos oss under Oskar Sonn Lindells föräldraledighet, radar upp tomma energidrycksburkar på skrivbordet. Han säger att de kanske inte gör honom pigg, men i alla fall lite »full i fan«.
Själv har jag inget vidare sug efter energidrycker. Kanske för att jag fick en överdos under en av jobbets konferensresor till Kroatien. En av kvällarna hamnade vi på en nattklubb i Dubrovnik där vi beställde in »vodkaboats« – en båtformad skål fylld med is, en flaska Absolut och sex burkar Red Bull. Det slutade med nakenbad i hamnen klockan fem på morgonen. Eller så beror det på att jag växte upp med larmen om hur farliga de var – man kunde faktiskt dö!
Filterpodden om Red Bull
I dagens avsnitt av Filterpodden pratar vi om Red Bulls vidunderliga historia. Grundaren Dietrich Mateschitz inledde sin karriär som tandkrämsförsäljare, och under en jobbresa till Thailand 1982 råkade han på en påstått uppiggande dryck kallad Krating Daeng. Han insåg potentialen, tillsatte kolsyra, översatte namnet till engelska och tog Red Bull till Europa. När han genomförde smaktester tyckte panelen att drycken smakade skit, men det ansåg Mateschitz irrelevant – det handlade mer om att sälja in en livsstil. Red Bull började snart sponsra extremsporter och alternativa musiker. Drycken förbjöds till en början i grannlandet Tyskland, vilket var toppen eftersom det bara ökade begäret efter insmugglad Red Bull på technofester och nattklubbar där besökarna betalade upp till 15 euro för att smaka den olagliga ambrosian. Allt rullade på som tåget tills Mateschitz 2017 gjorde en sällsynt intervju där han uttryckte sin beundran för Donald Trump och sin tveksamhet till flyktingmottagande.
