Efter världspremiären i Karlovy Vary kallade tidningen Variety din film för en obekvämt rolig skildring av »andrahandsgenans«. Vad menade de med det, tänker du?
– Du vet när man har med sig en gammal vän i ett nytt sammanhang och vännen inte riktigt förstår de sociala koderna där. Eller när ens förälder säger nåt dumt vid fel tillfälle. Jag tycker ofta att såna situationer känns hemskt jobbiga. Det är egentligen väldigt onödigt, för varför ska jag bry mig om hur folk omkring mig agerar? Varför tänker jag att deras beteende färgar av sig på mig? Den fula skammen man ändå känner ville jag och Mads Stegger, som jag skrivit manuset tillsammans med, gräva i.
Ni utforskar temat genom det ordentliga paret André och Vera som ska sälja in sin app på en konferens. Men så börjar Vera bete sig underligt efter att ha gått i hypnosterapi. Varför hypnos?
– Vi hade förstås kunnat använda andra utlösande faktorer till att hon beter sig på ett nytt sätt. Hon hade kunnat trilla och slå i huvudet. Men det vi gillade med hypnos var att det presenterar dynamiken mellan dem. André är väldigt rationell och tycker att sånt är hokuspokus, medan Vera har en öppenhet som hon har svårt att leva ut med honom. Så när hon testar hypnos för att sluta röka väcker det nånting i henne som hon kvävt. Oavsett om man tror att det funkar eller inte så handlar hypnos i grunden om att ändra på tankemönster. Och under arbetet intervjuade Mads en hypnosterapeut som sa att man efter en behandling ofta känner att man får superkrafter – det finns en risk att man överdriver sitt nya beteende.
Vad vill du att Filter ska skriva om? Tipsa oss!
