Du syntes nyligen som konstnären Beronius i Koka björn – och nu som tjuven Bildsköne Bengtsson i julkalendern. Jag tycker du verkar ha haft jäkligt roligt i båda fallen.
– Det stämmer! Verkligen. Jag vill börja med att säga att jag nästan alltid har det kul när jag arbetar. Ibland är det projekten som är roliga att göra, som Exit och Upp till kamp. Andra gånger är gestalterna extra lustfyllda att låna ut sin kropp till. Så var det till exempel med Joar Särn i Jägarna och Paul i Torka aldrig tårar utan handskar, och det är samma sak med Beronius och Bengtsson nu. De har haft en jäkla spelglädje – och jag tror faktiskt att jag är ganska duktig på att hitta de rollerna.
Hur vet du att du hittat en sån roll?
– Det är lite olika. Torka aldrig tårar var så otroligt noggrant slöjdad av Jonas Gardell att vartenda kommatecken i manuset kändes genomtänkt. Då var min bestämda upplevelse att om jag bara säger replikerna högt, exakt så som de är skrivna, så finns hela figuren där. Vilket är en total kontrast till julkalendern.
Hur då?
– Den Bildsköne Bengtsson jag såg framför mig, utifrån hur han var skriven, var nån med en lite rävig energi. Lite servil och kokett, inte ängslig men kanske en aning hoppig med en ljusare röst. Det var min första instinkt. Men sen började jag fundera på att gå åt motsatt håll: Kommer det fungera om jag har en ton som är aggressivt maskulin istället? Jag tittade på en hel kategori av manliga svenska skådespelare för att ha deras överdrivet maskulina manér som riktlinje och tänkte: Hur funkar det med en rollfigur som sätts på plats av en tioåring? Den krocken tyckte jag var väldigt lustgivande.
Vad vill du att Filter ska skriva om? Tipsa oss!
