Du och fotografen Kalle Segerbäck har hängt med utredarna i ISÖB, Internetrelaterade sexuella övergrepp mot barn, och deras arbete i Stockholm. Hur kom ni in där?
– En ytlig bekant inom polisen som tidigare arbetat med gängrelaterad brottslighet i Järvaområdet hörde av sig och sa att jag behövde titta närmare på det han jobbar med nu. Han hade flyttats över till ISÖB som insatsledare, och han berättade att han varje vecka grep till synes vanliga personer med enorma mängder barnpornografi som de sprider vidare. VD:ar, lärare, pensionärer, unga, småbarnsföräldrar. De flesta helt ostraffade. Då förstod jag att barnpornografi är ett mycket större problem än vad de flesta tror. Men om vi skulle skildra det här bottenlösa mörkret krävde vi att vi fick följa med hela vägen: från larm och gripande till åtal och dom.
Och det får man se att ni gör i de här tre avsnitten. Men vilka restriktioner behövde ni förhålla er till?
– De var noga med att värna om människors integritet. Till exempel var många i gruppen oroade över att ett kamerateam skulle följa med vid gripande, och hur vi skulle filma i samband med det. Det räcker nämligen inte att bara blurra ansikten. För att visa hur vi jobbade etiskt gjorde vi en kort film av ett tillslag där fotografen filmade väldigt nära och zoomade in så att omgivningen blev otydlig. På så vis går det inte att se var vi är nånstans, och vi röjer inte identiteten hos de misstänkta som i många fall grips, förhörs och släpps direkt efteråt.
Hur är det att följa poliserna så nära när det också är en myndighet som du förväntas granska?
– Det har varit intressant att fördjupa mig i en brottskategori som jag inte tidigare har bevakat. Men vi har varit transparenta med att vi ställer kritiska frågor till polisen också. Vi är inte deras vänner men inte heller deras fiender, vi är där för att skildra det vi ser.
Hur har det varit att sitta med och ta del av den här typen av material som förälder?
– Vi har inte sett nån barnpornografi, men vi har däremot filmat poliserna och deras ansiktsuttryck för att visa hur de reagerar. Men det som påverkat mig som förälder mest var att höra ljuden från en av filmerna och veta att det jag hör är ett spädbarn som blir våldtaget. Jag har själv en sex månaders bebis och bara tanken på att nåt sånt skulle kunna hända min egen son var svår att värja sig mot. Det var en av de gångerna jag bröt ihop under arbetet och grät.
Att tvingas titta på barnövergreppsmaterial låter inte som ett drömjobb. Hur stort är intresset inom kåren för att jobba här?
– Det är inte samma ansökningstryck som det kanske är för att gripa gängkriminella i förorter. Det krävs dedikation hos de här personerna som går igenom tusentals filmer och bilder för att identifiera barn och hitta bevis mot misstänkta förövare. De drunknar i nya anmälningar från »nick-meck« (NCMEC), den amerikanska organisationen som skickar ut larm. Nu har vi följt med Stockholmsgruppen som är den bäst utrustade i landet. Så ser det inte ut överallt, det är en stor resursfråga och alla regioner har inte samma möjligheter.
Vad vill du att Filter ska skriva om? Tipsa oss!
