Det här är del ett i reportaget »Den bortglömda hjälten«.
En kulen januarieftermiddag 2018 strömmade över tusen Växjöbor genom entrén till Smålands museum. De var där för premiären av en fotoutställning om kravallerna vid Nordiska Rikspartiets demonstration på Stortorget drygt tre decennier tidigare.
Många av museibesökarna hade själva befunnit sig på platsen och ville se om de fastnat på något av de hundratals svartvita fotografierna. Utställningens stora dragplåster var förstås bilden på kvinnan som drämmer sin handväska i huvudet på en av nazisterna. Utöver att väcka en landsomfattande debatt om yttrandefrihetens gränser kom hennes handling att symbolisera allt från civilkurage till feminism.
Medan Dagens Nyheters frilansfotograf Hans Runesson pratade med besökare om sin klassiska bild diskuterade hans kollegor som täckt händelseförloppet för Smålandsposten och Kronobergaren andra motiv. Under kvällen granskade pressfotograferna besökarnas ansikten och kände igen flera av dem.
Smålandspostens Erik Johannesson hängde vid sin personliga favoritbild, som också visar civilkurage men varken har blivit symbolisk eller kontroversiell. På den syns en livlös nazist med spott på kinden och blod rinnande ur mungipan, omringad av en lynchmobb. Han vilar mot en ung, mörkhårig man i vit tröja, som skyddar skinnskallen med sina armar.
– Förbarmandet han visade den här nazisten har följt mig hela livet, säger Erik Johannesson. Jag har ingen aning om varför han var på demonstrationen eller vart han tog vägen.
Fotografiet väckte besökarnas uppmärksamhet och några bad om att få köpa en kopia. Men mannen i den vita tröjan syntes inte till, trots att både Erik Johannesson och hans kollegor spanade efter honom i vimlet.
– Jag har hört att han var en läkarstudent från Chile, säger Johannesson. Han bara försvann från radarn.
Lördagen den 13 april 1985 höll Vänsterpartiet Kommunisternas partiledare Lars Werner valupptaktsmöte med lokalpolitikern Lennart Värmby på Stortorget i Växjö. Några kvarter bort marscherade tolv medlemmar ur det då enda öppet nazistiska partiet i Sverige. De hade fått demonstrationstillstånd framför landshövdingebostaden Residenset, vid samma torg där VPK:arna samlats.
För smålänningarna utgjorde de fanbärande nazisterna en besynnerlig syn. Merparten av skinnskallarna hade kommit från Göteborg för att stötta Växjösonen Staffan Winlöf, ledare för Nordiska Rikspartiets aktionsgrupp RAG. »Lill-Führerns« politiska bakgrund var brokig, med medlemskap i såväl SSU som Muf innan han under sin tid i Frivillig befälsutbildning gick med i NRP.
När Winlöf nu tågade in på Stortorget hade han precis blivit klassad som säkerhetsrisk av ÖB och utsparkad från sin militärtjänstgöring som kustjägare. Med svart bälte i karate och knogjärn under de avklippta läderhandskarna var han redo att möta Växjöbornas raseri.
Lennart Värmby avslutade VPK:s valupptaktsmöte med orden: »Vi vänder ohyran ryggen och håller en tyst minut för nazismens offer under andra världskriget. Sedan marscherar vi en kort och massiv demonstration ett par kvarter bort från torget.«
Majoriteten trotsade Värmbys uppmaning, och ihop med tillströmmande motdemonstranter växte folkmassan till några tusen människor; en relativt stor andel var sydamerikaner som flytt från fascistiska diktaturer i sina hemländer. »Ner med nassarna« och »krossa NRP« ekade över torget.
Poliskommissarie Börje Engerby manade till lugn medan nazisterna radade upp sig bakom ett blåvitt plastband. Staffan Winlöf försökte överrösta buropen med en megafon, men avslutade anförandet när ett ägg krossades mot hans armbindel. Kommissarie Engerby hann inte dra på sig sina handskar innan den första motdemonstranten bröt avspärrningarna. Nu vällde människor fram; en skinnskalle slog en motdemonstrant i ansiktet, Staffan Winlöf välte omkull en punkare och en kvinna rev upp en nazists skalliga hjässa så att blodet rann.
NRP:arna flydde fältet med motdemonstranterna hack i häl. På en gata bakom Residenset lämnade en kvinna i lågskor och vadlång kjol folkhopens tät och smög upp bakom en fanbärande nazist. Morrande och med svart blick svingade hon sin handväska med full kraft.
– Hon kom från högersidan och pang, säger fotografen Hans Runesson. Jag såg inte vad som hände på den där tusendelssekunden, för när slutaren gick ner blev allting svart i kameran. Eftersom jag tryckte innan det hände fick jag bilden.
Alldeles intill Runesson stod den blott 18 år gamla kollegan Erik Johannesson, som förtvivlat torkade bort äggula från kameralinsen mellan exponeringarna.
Handväskattacken blev början på motdemonstranternas andra offensiv. Med käppar och knytnävar gav de sig på skinnskallarna som var beväpnade med knogjärn, knivar och batonger. En sydamerikansk flykting klippte till Staffan Winlöf och fick ett stenhårt slag mot kinden i retur. En man i keps och poplinrock grep tag om en annan nazist samtidigt som en glasögonprydd man slet en fana ur dennes grepp. Winlöf återvann fanan med en serie karateslag och sparkar, och flydde sedan i panik tillsammans med sina meningsfränder – med hundratals vrålande Växjöbor efter sig.
I höjd med domkyrkan föll en av skinnskallarna omkull och omringades av motdemonstranter medan de övriga rusade vidare. Han tittade tomt ut i luften medan folk spottade på honom. Sedan fick han ett knytnävsslag i ansiktet och segnade ihop med en duns.
– Jag hör än i dag hur det lät, säger Erik Johannesson. Som när en melon går i golvet. De hade handskar på sig och slog honom som om han var en boxningsboll. Han lyfte knappt på armarna.
Folk sparkade på honom när han låg ner.
Johannesson lyfte kameran och vrickade på kroppen för att parera alla människor som pressade sig fram.
– Jag tänkte att han spräckt skallen. Och … jag vet inte om man kan säga det, men jag kände ju sympati med en utsatt människa som var på väg att lynchas.
När någon plockade upp en gatsten för att slänga på nazisten hukade sig en man i vit fleecetröja och mörkt skägg över den fallne, som han lyfte upp och lade i sitt knä.
– Han var så mjuk i sina rörelser, säger Erik Johannesson. Han tittade inte upp utan höll bara om och tog hand om den här misshandlade människan. Då sänkte sig ett lugn över hela situationen.
Johannesson hörde mannen i vit tröja säga några ord på ett språk som han uppfattade som spanska. Daniel Galeano, en av de sydamerikanska flyktingar som stod intill, hörde ordväxlingen:
– Han sa: Skapa inte en martyr. Det han gjorde var en bra sak – han räddade livet på honom.
Mannen i vit tröja satt kvar med nazisten tills två polismän med uppspärrade ögon skrek åt folk att gå undan. De tog skinnskallen i varsin arm och ledde honom till en polisbil.
Samtidigt nådde de flesta av de resterande NRP-demonstranterna Växjös järnvägsstation där de låste in sig på väntsalens toaletter. Utanför försökte en handfull poliser hålla undan motdemonstranter som slog sönder fönster, skrek »krossa NRP« och försökte ta sig in till nazisterna.
På trappan framför stationshuset försökte VPK-basen Lennart Värmby lugna massorna som omringade byggnaden. Han höjde ett pekfinger i vädret och sa: »Kamrater, kamrater, kamrater. Ni måste förstå en sak: en framgångsrik kamp måste föras medvetet och organiserat. Då ska vi också medvetet och organiserat fullfölja den kampen och se till så att det sker på ett för kampen värdigt sätt.« En motdemonstrant med Karl Marx-skägg och dansk brytning svarade: »Det går aldrig för långt, för fan. Vi vill bara slå ihjäl kräken, för helvete.«
Nu började poliser från resten av länet komma till platsen, och anförda av Växjös polischef Bo Lind tömde de väntsalen på motdemonstranter och föste in nazisterna i godsförvaringsrummet som barrikaderades med en gaffeltruck. Några reportrar blev insläppta och intervjuade Staffan Winlöf, som sade att de tänkte demonstrera igen på första maj.
Efter ett tag anlände fler kravallutrustade poliser som försökte häva belägringen, men folk krävde att polisen först avväpnade och arresterade nazisterna. När kommissarie Börje Engerby med skärmmössan på sned och torkad äggula på kinden visade upp fyra beslagtagna stenar, två knivar, en batong och ett knogjärn avlägsnade sig några av motdemonstranterna.
Till slut höll ett sextiotal kravallutrustade poliser med schäferhundar undan den kvardröjande folkmassan medan nazisterna släpptes ut bakvägen och sprang för sina liv till ett par väntande polisbussar.
Med åtta filmrullar i fickan stegade Hans Runesson in på Dagens Nyheters redaktion i Växjö.
– Jag gick in i min skrubb och tittade på dem i glödljuset och tänkte: Helvete, där sitter ju väskan perfekt. När jag körde fram första kopian kom DN:s Växjökorrespondent Rune B Axelsson in i mörkrummet och såg den i framkallningsvätskan. Han brukade aldrig visa några känslor men skrek rakt i mitt öra: Jävlar i mig, fattar du att du har tagit århundradets bild!
Erik Johannesson gick in på Smålandspostens redaktion i hopp om att ha lyckats fånga samma situation. Med luppen tryckt mot negativen insåg han att många var förstörda av äggkladdet på linsen.
– Jag sparade vissa rutor, men en hel serie var helt värdelös. Jag blev så fruktansvärt besviken när jag förstod hur nära men ändå långt bort jag varit från att ta den bilden.
Johannesson slängde de förstörda negativen i soporna och fortsatte granska bildruta för bildruta. Två stack ut: den ena visade folkmassan som sprang gatlopp efter nazisterna, den andra var på mannen med den vita tröjan som räddade den fallna nazisten.
– Då sköljde alla de här känslorna över mig igen, säger han. Hur oerhört otäckt det var.
Full av adrenalin framkallade han natten igenom, medan nyhetsredaktioner från hela Sverige ringde för att beställa bilder via telefoto, och så fortsatte det under resten av helgen. Tekniken var saktfärdig: varje bild sattes i en maskin med en snurrande trumma och pulserande ljus som omvandlade bilden till en ljudsignal, som hos mottagaren transformerades till ljus som exponerades på fotopapper.
– Min mamma var så orolig, för jag glömde givetvis att höra av mig.
På måndagsmorgonen landade Smålandspostens första utgåva efter kravallerna i Växjöbornas brevlådor. Under rubrikerna »Folkmassan visade sin avsky« och »Nynazisterna jagades bort« rymde förstasidan två av Johannessons bilder. Mest utrymme fick fotot på en motdemonstrant som försöker dra omkull en av nazisterna, det andra visar den till synes livlöse skinnskallen som omfamnas av mannen med vit tröja. Bildtexten: »Protesten mot nynazisterna började med äggkastning och därefter blev det rena lynchstämningen. Många ville visa sin avsky och protesten blev blodig.«
– Jag var ju väldigt ung då vad gäller bedömning av bilder, säger Erik Johannesson. Jag pratade mycket om bilden på den misshandlade nazisten, det var kanske därför som de tog med den på förstasidan. I övrigt vill jag inte påstå att den fick något vidare genomslag.
Det var aldrig tal om vilken bild Hans Runesson skulle skicka upp till DN:s Stockholmsredaktion. Men han hade inte räknat med att två chefer skulle diskutera om den överhuvudtaget kunde publiceras.
– Du kan ju inte slå en väska i huvudet på vem du vill, och en av dem ville skydda kvinnan. Så det blev en fajt om de skulle våga ta den bilden. Men det här var ju nyheter.
Fotografiet dominerade både DN:s och Expressens förstasidor den 14 april, i den senare tidningen under rubriken: »Hon jagade ut nynazisterna.« Därefter kablades det ut över halva världen.
– Bilden såldes till AP och tio kopior skickades till London, säger Runesson. Jag fick höra att den satt i varenda engelsk tidning.
Så vem var kvinnan med handväskan?
Det här är del ett i reportaget »Den bortglömda hjälten«. Läs del två här.
Du har väl inte missat?
