Leif var smålullig och glad när han skyndade mot järnvägsstationen i Lund tisdagen den 19 mars 1963. Tåget mot Malmö avgick som det skulle, prick 21.59, och väl där klev han ombord på den tyska sovvagnen i riktning mot Berlin.
Leif var nöjd och trött efter den avskedsfest som vännerna på studenthemmet hade ordnat för honom. Han hade sovkupén för sig själv och somnade nästan genast när tåget rullade ut från färjestationen i Trelleborg och upp på båten mot Östtyskland.
Leif vaknade till när tåget vid femtiden på morgonen bogserades uppför slänten mot bangården inne i Sassnitz. Han låg kvar i bädden i väntan på passkontrollen när dörren till kupén slogs upp med en hård smäll. Tre män med maskingevär stormade in i sovkupén. En av dem skrek högt, med ord som föll som piskrapp: »Leif, Student aus Lund!«
Två av vakterna knölade ner Leifs saker i hans väska samtidigt som de befallde honom att klä på sig. Leif fick på sig byxorna och sin blå blazer ovanpå pyjamasen. Medan han knöt skosnörena fick han fram:
