Den stora glömskan

Den som slog upp en tidning, lyssnade på radio eller såg på TV under de månader då Quickdebatten rasade fick veta att teorin om bortträngda minnen numera var död och begraven. Fel där.

När Sture Bergwalls sista resningsansökan var inlämnad formulerade den ansvarige överåklagaren Björn Ericson några slutsatser om vad som hade gått snett. Han skrev bland annat att de »iakttagelser som gjorts under granskningen rör förhållanden långt tillbaka i tiden« och att det var »nödvändigt att försöka sätta på sig den tidens glasögon«. Han fortsatte: »Man måste också sätta sig in i den tidens föreställning angående möjligheten att under olika former av terapi väcka traumatiska minnen till liv. Även om det gjorts gällande att terapin och brottsutredningarna bedrivits var för sig är jag övertygad om att förhållandena dem emellan har stor betydelse för att rätt förstå händelseförloppet.«

Med andra ord må de psykologiska teorierna ha varit hur knasiga som helst – nuförtiden var de trots allt historia. Ericson skrev: »Ärendena i sig är unika och de brister som har kunnat iakttas kan inte betraktas som några systemfel i egentlig mening. I själva verket har jag under mina drygt 30 år som åklagare aldrig stött på något liknande. I dag har jag svårt att föreställa mig att man skulle tillåta att ett mål handlades på det här viset.«

Den tungt vägande auktoriteten Karl-Otto Svärd, medicinalråd på Inspektionen för vård och omsorg, var inne på samma linje i Sveriges Radios Studio Ett: »När det gäller just de här händelserna, alltså den speciella psykoterapin och de extensiva medicindoserna, så är det händelser som ligger 15 år bakåt i tiden. Och det innebär att vi som tillsynsmyndighet inte tittar på de händelserna. För vi är framåtsyftande – vi vill se att det blir rättelse och att den behandling som fortsättningsvis ges är av god kvalitet och bygger på vetenskap och beprövad erfarenhet. Vi har säkerställt, inte bara på rättspsyk, utan på alla rättspsykiatriska avdelningar, att den här typen av behandlingar inte bedrivs i dag.«

Annons

Till Svenska Dagbladet uttalade sig även Göran Fransson, överläkare på den så hårt kritiserade rättspsykiatriska kliniken Säter, om den ifrågasatta terapiformen: »Tekniken att ta fram förträngda minnen, jag tror inte ett skvatt på det. Men man drogs ju in i det.«

De tre herrarna utgör bara ett axplock av alla de tyckare och auktoriteter som uttryckte i stort sett samma sak: bortträngda minnen var en märklig idé som fick ett besvärande brett genomslag, ­vilket ledde till en rad omdebatterade rättsfall och felaktiga domar under framför allt 1990-talet. Men i slutändan lärde sig alla, och gick vidare. Slutet gott, allting gott?

 

Inte riktigt. I juni i år hölls förhandlingar i Göteborgs tingsrätt där en vuxen kvinna, vi kan kalla henne Caroline, anklagade sin pappa för att ha utnyttjat henne sexuellt ­när hon var mellan fyra och tretton år gammal. Pappan, som vi här kallar Dennis, nekade till alla ­anklagelser.

Caroline kom i ung ålder i kontakt med psykvården. Hon var mobbad och utstött, och kämpade med depressioner och ätstörningar. När hennes föräldrar skildes gled hon och pappan ifrån varandra. De bråkade mycket och när hon var 16 år bröt hon kontakten med Dennis helt. Tre år senare hade hon sex för första gången och upplevde en märklig känsla av att betrakta sin kropp utifrån. Hon började därefter fundera på om hon varit utsatt för något övergrepp. Ett par år senare fick hon en första flashback, utlöst av klorlukt som hon alltid tyckt illa om, där hon såg hur hon som barn var på väg att utföra oralsex på sin pappa. Själva övergreppet mindes hon däremot inte. Hon hade länge haft en återkommande mardröm där hon jagades av en man. Nu såg hon plötsligt ­mannens ansikte. Det var Dennis.

När hon var 23 år gammal började hon gå hos terapeuten Lill Molén på Sexualmedicinskt centrum i Göteborg. Lill var utbildad socionom och sedermera psykoterapeut med mångårig erfaren­het som kurator.

I tingsrätten beskriver hon Caroline som en person som mådde uppenbart dåligt, som var »starkt sökande efter svar på vad det var hon hade varit med om«. Lill fortsätter: »Hon var också mycket angelägen om att vilja försöka ta reda på och vilja arbeta med det. Genom samtal, eller genom andra metoder.« Under deras första möte uttalar Caroline en farhåga om att hon utsatts för övergrepp som barn. Caroline hade fortfarande sexuella problem och upplevde att hon betraktade sin egen kropp utifrån. Eftersom det hände just under sexakten tyckte Lill att det där »fanns någonting att fundera över«. De fortsatte med samtal och andra metoder för att komma fram till vad bakgrunden kunde vara, men det gick ganska trögt. Caroline ska ha känt ett stort motstånd och varit mycket splittrad. Efter sommaren ringde hon Lill och ville ha en tid så snart som möjligt. Hon hade fått en minnesbild av att hon blivit utnyttjad under en semesterresa som liten, och att det var hennes pappa som var förövaren. ­Minnena var fortfarande väldigt fragmentariska, så Lill valde att inte behandla dem.

Caroline fortsatte att få flashbacks från övergrepp, och under våren 2011 kontaktade hon den privatpraktiserande legitimerade psyko­logen Barbro Backner Ahlström. Barbro tog sin examen 1975 och påbörjade tre år senare en utbildning i klinisk och experimentell hypnos. I  tings­rätten uppger hon att hon inte hade tänkt jobba kliniskt sedan hon startade eget i början av 2000-talet. Istället låg hennes fokus på att föreläsa och att handleda, framför allt om saker som mental träning, stresshantering och att våga tala inför folk. Då och då tog hon ändå emot enskilda patienter, och från april 2011 var Caroline en av  dem.

Caroline berättade för henne att hon hade spontana minnesbilder av övergrepp, men att hon själv var mycket osäker på om de verkligen var sanna. Hon bad om Barbros hjälp. Och Barbro satte i gång. Redan andra gången de sågs provade Barbro så kallad imaginationsterapi. Caroline fick börja med progressiv avslappning, en teknik där man i tur och ordning spänner och slappnar av i olika kroppsdelar för att uppnå en djup muskulär avslappning. Eller som Barbro själv beskriver det i tingsrätten, på frågan om det inte är en form av hypnos: »Jo, det är hårfint.« Och fort­sätter: »Hypnos, det ordet är så laddat. Man säger trans. Och det finns lättrans, medel- och djuptrans. Och det är olika nivåer på, säg, avslappning.«

Efter att Caroline försatts i trans skulle hon föreställa sig att hon satt i en bekväm fåtölj med en stor filmduk framför sig. Det var hon som kontrollerade filmen som skulle spelas upp. Hon kunde trycka på play eller stop, spola fram eller tillbaka. Caroline »startade filmen« och hon såg sitt hem framför sig. Hon var i sjuårsåldern. Vid matbordet satt hon med sin mamma, pappa och ­syster. Hon beskrev maten de åt, hur hon var klädd, vilken frisyr hon hade, vilka kläder Dennis hade på sig, vad de sade till varandra, att det var tryckt stämning, till och med att det var höst och ­började skymma utanför fönstret. Filmen fortsatte och Caroline gick upp på sitt rum. Dennis kom efter. Hon mindes hur han förgrep sig på henne. Här bröt Barbro in med uppmaningen: »Låt den vuxna Caroline rädda den lilla. Säg någonting till honom.« Caroline lydde: »Jag kommer aldrig att förlåta honom. Jag skulle vilja slå ihjäl honom.«

Barbro blev helt fascinerad. Det var en sådan otrolig detaljrikedom i Carolines upplevelse. Och hon reagerade så starkt känslomässigt. Hon upplevde smärta, förtvivlan, frustration … Caroline pratade som en vuxen, men gestikulerade som ett barn och lät som en ung flicka när hon grät. Det var så intensivt att Barbro flera gånger gick in för att bryta och »skilja på den lilla flickan Caroline och den vuxna«.

Vid nästa session gjorde de en ny »imaginations­övning«. Även denna gång försattes Caroline i »djupavslappning« för att det skulle kännas »lugnt och tryggt«. Nu skulle Caroline föreställa sig en korridor med flera dörrar och välja vilken hon ville öppna. Innanför den första dörren till höger såg hon sig själv som sjuåring. Hon hade ett diadem i håret och en blå klänning på sig. Hon var ledsen. Barbro bad henne att »vrida tillbaka tiden« eftersom hon ville se varför flickan ­Caroline var ledsen. Hon hamnade i ett minne där Dennis förgrep sig på henne på toaletten, medan mamman var på nedervåningen.

I början av sommaren ägnas sessionen åt hypnos­regression. Barbro beskriver det i tings­rätten som en mer »medveten« metod, där ­Caroline inte spontant hamnar i barndomen utan leds dit av Barbro. Under hypnos fick hon föreställa sig hur hon åkte nedåt i en hiss, som en  symbol för att åka tillbaka i tiden. När hon klev ur hissen skulle hon beskriva vad hon såg. Den här gången delade hon med sig av det värsta övergreppet hittills, som hon som vanligt såg i detalj framför sig.

Även när Caroline inte var på terapi började det dyka upp allt fler minnen. I polisförhören beskrev hon det som att hon först fick flashbacks, men att själva minnena kom tillbaka när hon började träffa Barbro. Caroline kände att Barbro var den första som kunde hjälpa henne – äntligen hade hon fått en förklaring till varför hon mått så dåligt i sitt liv. Hon kände ingen ­tvekan inför att hennes minnen var äkta.

»Terapeuter uttalade sig om att det nästan verkade vara någon sorts smittsam hysteri eftersom så många dök upp på mottagningen med bortträngda minnen.«

Annons

Carolines historia är på många sätt ett typexempel på hur fallen med bortträngda minnen brukar se ut. En kvinna som länge mått dåligt söker svar på varför, hon får flashbacks av ett övergrepp, hon kä­nner sig osäker på hur verkliga de är och kontaktar en terapeut, som bekräftar att bortträngda minnen av övergrepp är vanliga och att hon kan få hjälp. Efter att terapin påbörjats dyker fler och fler minnen upp, som upplevs som otroligt äkta av både terapeut och patient.

Teorin om bortträngda minnen fick fäste i USA under 1980-talet, men formulerades till viss del redan av Sigmund Freud. Han menade att en människa med oönskade eller traumatiska minnen medvetet eller omedvetet kunde tränga undan minnena, som en försvarsmekanism. Nästan hundra år senare plockades Freuds idéer återigen upp. Hjärnan hade en stark automatisk försvarsmekanism som helt enkelt sorterade bort och gömde de minnen som man just då inte klarade av att hantera. Där kunde de ligga gömda tills man var stark nog att bearbeta dem. Trots att man inte var medveten om minnena påverkades man såväl kroppsligt som mentalt. De kunde förstöra ens relationer och försämra självkänslan. Självspäkning och sexuella problem var också vanliga. För att komma över de psykiska eller fysiska problemen behövde minnena plockas fram, bearbetas och neutraliseras för att man skulle kunna gå vidare som en lyck­ligare och mer hel människa.

1988 kom en bok som skulle komma att betyda mycket för spridningen av teorierna kring bortträngda minnen av upplevda övergrepp: The ­Courage to Heal av författarna Ellen Bass och Laura Davis. I USA såldes boken i över en halv miljon exemplar. Kärnan i boken var: om du har en känsla eller misstanke om att du blivit utnyttjad så har du med all säkerhet blivit det, även om du inte har några direkta minnen av det.

»Många kvinnor har inga minnen av det, och några kommer aldrig att få tillbaka sina minnen. Det betyder inte att de inte blivit utnyttjade«, skrev de. Symptom som skulle stärka ens misstankar om övergrepp var allt från allvarliga åkommor som depression, sexuella svårigheter och ätstörningar, till problem som de flesta kan uppleva: att vara rädd för att prova nya saker, att ha svårt för att veta vad man vill, att inte känna sig motiverad eller att vilja framstå som perfekt. De uppmanade terapeuter som mötte en patient med den här typen av symptom att tidigt i processen ställa en rak fråga om hen blivit sexuellt utnyttjad som liten.

Under de här åren kom många böcker som riktade sig till »överlevare« av sexuella övergrepp och incest och till de terapeuter som skulle behandla dem. Där stod saker som att om du tvivlade på dina minnen, så var det en indikation på att de var verkliga – din hjärna försökte bara att tränga bort dem på nytt. De publicerade checklistor på olika motsägelsefulla symptom: du är promiskuös, du gillar inte att ha sex, du har aldrig haft sex. Eller: du vill vara osynlig, ­perfekt, eller bete dig illa. Är du rädd för källare? Föredrar du att klä dig i stora kläder? Drömmer du mardrömmar? Är du lättskrämd? Dagdrömmer du ofta? Allt kunde vara symptom på att du hade varit sexuellt utnyttjad.

För att undersöka om du blivit utnyttjad kunde du testa att fullt ut acceptera »teorin« att du blivit sexuellt utnyttjad och leva med den »vissheten« under ett halvår för att se om det fick några minnen att komma upp till ytan. Eller som terapeuten och författaren Renee Fredrickson uttryckte det: »När du har fått tillräckligt många minnen, och diskuterat dem tillräckligt mycket, kommer du plötsligt att veta att dina bortträngda minnen är riktiga. Det är motsatsen till att om du upprepar en lögn tillräckligt många gånger kommer du till slut tro att den är riktig … om du pratar om dina bortträngda minnen till­räckligt länge kommer du intuitivt att veta att de är ­verkliga.«

Terapeuten skulle pröva olika innovativa metoder för att få fram minnena. Eftersom de bortträngda minnena till sin natur var något som patienten inte lättvindigt ville prata om krävdes det terapi som gick bortom det medvetna. ­Metoder som hypnos, regression, imaginations­terapi, drömarbete och trans rekommenderades.

Uppgifter som att 60 procent av de kvinnor som blivit utnyttjade inte mindes det förrän flera år efteråt och att det inte var otroligt att uppemot hälften av alla kvinnor någon gång blivit utsatta för övergrepp började synas i de amerikanska medierna. Terapeuter uttalade sig om att det nästan verkade vara någon sorts smittsam hysteri eftersom så många dök upp på mottagningen med bortträngda minnen, men eftersom de sedan hittade de bortträngda minnena under terapi måste de vara sanna. Ansedda tidskrifter som Newsweek och Time publicerade artiklar om kvinnor som fått flashbacks av hur deras närstående förgripit sig på dem, och hur deras minnen sedan växt i antal och detaljrikedom efter att ha gått i terapi. Som om fördämningarna äntligen brustit.

People, ett av USA:s mest lästa magasin, prydde först ett omslag med före detta Miss ­America ­Marilyn Van Derbur och senare ett med TV-­kändisen Rosanne Barr, och de berättade om hur de återfått sina bortträngda minnen av hur deras föräldrar utnyttjat dem på fruktansvärda sätt. Även i populärkulturen fick teorierna fäste, till exempel i skräckfilms­serien ­Terror på Elm Street och boken Tusen tunnland av Jane Smiley, som både vann Pulitzerpriset och toppade försäljnings­listorna.

Trenden spred sig snart även till det amerikanska rättssystemet. De som tog sina fall till domstol, oftast kvinnor, mötte först motstånd: enligt amerikansk lag måste man i de flesta delstater lämna in sin stämningsansökan inom två år efter att man blivit myndig. Efter påtryckningar från advokater ändrades reglerna i 37 stater så att de som hade bortträngda minnen av brott hade rätt att få sin sak prövad.

Ett fall kom att befästa idén om bortträngning i det allmänna medvetandet. 1989 gick den 29-åriga Eileen Franklin till polisen för att berätta att hon fått tillbaka minnen från en mycket traumatisk händelse i barndomen. Hennes bästis Susan Nason hade blivit mördad strax före sin nionde födelsedag och Eileen hade plötsligt fått flashbacks av att det var hennes egen pappa som mördat flickan. Hon hade frågat sin terapeut om hon höll på att bli galen, men han hade övertygat henne om att så inte var fallet, utan att det handlade om bortträngda minnen. I terapin fick hon allt fler och tydligare minnen och hennes berättelse räckte för att få pappan dömd till livstid 1990, utan några övriga bevis. ­Fallet fick en enorm uppmärksamhet, Eileen Franklin syntes i pratshower och släppte en bok. Där beskrevs en hård barndom, och även de nya minnena av hur pappan hade förgripit sig på henne. Sex år efter den fällande domen friades pappan, då det framkommit att Eileens minnen hade tillkommit under hypnos, och därmed inte var gällande enligt Kalifornisk domstol. Hon var inte heller ett trovärdigt vittne längre eftersom hon fått tillbaka fler ­minnen kring mord som ­pappan ska ha begått. I de fallen fanns DNA som visade att pappan inte var inblandad.

Förutom Eileen Franklin-fallet fanns det fler orsaker till att teorin om bortträngda minnen framtagna under hypnos började ifrågasättas: patient­ernas minnen blev allt galnare. De började minnas UFO-kidnappningar och att satanist­iska sekter utnyttjat dem. 1992 hade det gått så långt att FBI släppte en ­rapport om rituella, satanistiska övergrepp där de bland annat varnade för ­minnen som tagits fram under hypnos.

 

Inom psykologivärlden var tonen uppskruvad. De som trodde på teorierna, främst terapeuter och vissa kliniska forskare, menade att de stod upp för barns och kvinnors rättigheter och kämpade mot patriarkala våldtäkts­kulturer. De som motsatte sig, främst minnes- och hjärnforskare, menade att motståndarsidan var flummare som krossade familjer och utnyttjade svaga människor som sökt hjälp.

En av de främsta forskarna på den skeptiska sidan är minnesforskaren Elizabeth Loftus. Hon poängterar i sin bok The Myth of Repressed Memory att hon inte vill »se en återgång till de tider, för inte så länge sedan, då offrens rop på hjälp lämnades ohörda och då anklagelser om sexuella övergrepp automatiskt viftades undan som fantasier«, men att hon inte heller kunde »acceptera idén att ett betydande antal fanatiska terapeuter oförsiktigt inplanterar minnen i sina sårbara klienters medvetande«.

Annons

Loftus har genom sin forskning visat hur bedrägligt det mänskliga minnet är. Hjärnan fungerar inte som en videokamera som spelar in verkligheten och sedan bevarar intakta filer i skrymslen och vrår, som kan plockas fram och fortfarande visa exakt samma bilder som då de registrerades. Istället är våra minnesbilder en blandning av fakta och fiktion, utsatta för såväl personliga värderingar som yttre påverkan. I sin bok lyfter hon bland annat fram ett experiment som den kognitiva psykologen Ulric ­Neisser genomfört. Dagen efter att den amerikanska rymdfärjan Challenger exploderade intervjuade han 44 studenter om hur de hade fått reda på nyheten. Två och ett halvt år senare ställde han samma fråga till studenterna. Inte en enda av dem återgav samma berättelse som de gjort den första gången, trots att många av dem beskrev sina minnen som »levande«. Men det mest fascinerande var egentligen hur svårt studenterna hade att acceptera att deras nuvarande minnen troligen var falska – de upplevde dem ju som så riktiga.

Precis som riktiga minnen är så kallade flash­backs opålitliga. Tre amerikanska studier har visat att man kan uppleva flashbacks av händelser som man bevisligen inte varit med om, till exempel en närståendes olycka. Dessutom är de lika påverkansbara som övriga minnen. Även om flashbacks känns som levande minnen finns det inga bevis för att det skulle vara verkliga minnen man återupplever. Än mindre kan man tolka dem som bortträngda minnen som vill upp till ytan.

Elizabeth Loftus har gjort flera experiment som visar hur lätt det är att förvränga eller påverka vårt minne. Redan 1974 genomförde hon en studie där deltagarna fick titta på en film som visade en bilolycka och sedan blev intervjuade om vad de sett. De som fick frågan hur snabbt bilen kört när den »kraschade« in i den andra bilen uppskattade att den kört 10 km/h snabbare än de som fick frågan utformad som att den »körde på« den andra bilen. Det var också troligare att de svarade att de sett en trasig billykta – vilket det inte fanns på filmen – om de fick frågan: »Såg du den trasiga lyktan?« Istället för: »Såg du en trasig lykta?« Som man frågade fick man helt enkelt svar.

Loftus utförde därefter olika experiment där hon lyckades inplantera helt falska minnen hos sina deltagare. I det mest kända presenterade hon tre historier som hon sade att deltagarens släkt berättat för forskarna. En av berättelserna var falsk, och gick ut på att deltagaren tappat bort sig i ett köpcentrum som liten. Hon bad dem att beskriva de händelser de kom ihåg. En fjärdedel av deltagarna beskrev det falska minnet.   

Problemet med att forska om hur hjärnan ­hanterar traumatiska händelser är att det vore oetiskt att utsätta personer för hemska saker för att se hur de minns dem. Däremot går det att se till all den forskning som finns kring hur vårt minne fungerar och att genomföra minnesforskning på dem som redan har upplevt ett trauma.

Det finns vissa saker som gör att man kan glömma upprörande saker. Händer det till ­exempel när man är väldigt liten, så minns man inte. Helt enkelt för att man inte kan minnas någonting från sin tidiga barndom, på grund av så kallad barndoms­amnesi. Skadas hjärnan vid en olycka eller kraftigt våld, orsakas organisk amnesi som gör att vi till exempel kan glömma bort en bil­olycka. Sedan finns psykogenisk amnesi, vilken skapas av psykiska eller känslomässigt jobbiga händelser. Då skadas inte hjärnan, och minnet kommer oftast tillbaka inom några dagar eller högst några månader. Det handlar alltså inte om några bortträngda minnen som kan dyka upp flera decennier senare.

I boken Remembering Trauma har Richard J McNally dissekerat den forskning som använts som bevis för förekomsten av bortträngda minnen. Bland annat har forskning om överlevare från koncentrationslägren under andra världs­kriget använts som bevis för amnesi av traumatiska minnen. 40 år efter att ha släppts från lägret intervjuades tidigare fångar om sina minnen, och svaren jämfördes med rapporter de lämnat när de blivit fria. Nästan alla gav levande och korrekta återgivningar om vad de varit med om, men några av dem missade att berätta om vissa våldsamma händelser – något som använts som argument för bortträngning. Problemet är att när de fick läsa sina originalberättelser så kom de genast ihåg dessa händelser och kunde återge dem i detalj. De var alltså inte oförmögna att minnas.

Det är en annan distinktion som är viktig att göra: bortträngda minnen handlar inte om att man väljer att inte tänka på särskilda händelser för att det är för jobbigt – det är vanligt – utan att man inte skulle minnas även om man blir påmind om händelsen. I många studier som använts för att bevisa bortträngda minnen har man hänvisat till forskning där det i själva verket handlat om att människor valt att inte tänka på övergreppen. Men inte ens det är särskilt lätt. En studie som intervjuat barn som blivit kid­nappade eller som sett sina föräldrar mördas visar att de gjort allt för att inte tänka på sina hemska upplevelser, men att det helt enkelt inte varit möjligt att tränga undan dem. Deras ­minnen var alltför livliga.

En annan teori om att just barndomsminnen av sexuellt utnyttjande skulle vara mer benägna att trängas bort är att det rör sig om upprepade övergrepp, som därför normaliserats. Det här påståendet talar emot allt vi vet om vårt minne. Enskilda händelser är lättare att glömma än återkommande. Bland annat har forskning på barn som genomgått smärtsamma medicinska ingrepp visat att de som fick genomgå samma ingrepp flera gånger hade tydligare minnen av hur det gick till och hur de kände sig.

»Det finns inga som helst belägg för att drömmar är någon sorts språk från vårt undermedvetna som kan berätta saker för oss som vi inte kommer ihåg.«

Varför finns det ändå männi­skor som upplever att de väcker upp bortträngda minnen? En förklaring finns i de terapimetoder som ofta används. Det är lätt att påverka en människas minne genom att föreslå att något hänt dem eller genom att formulera frågor på olika sätt. Än lättare är det att påverka människor som aktivt uppsöker en terapeut för att få en förklaring till sina problem.

När de väl tycker sig ha fått denna förklaring är det lätt att tidigare upp­levelser omvärderas och börjar betraktas enbart utifrån detta nya ljus. Människan söker mönster. Till synes obetydliga detaljer tilldelas ny betydelse och fogas samman till en helhet som stärker övertygelsen – ungefär som när troende människor ser jungfru Marias ansikte träda fram i stekytan på en omelett.

De metoder med störst risk för att inplantera falska minnen är hypnos, imaginations­övningar och drömterapi.

Under hypnos finns det en stor risk att så ­kallade pseudominnen skapas – dessutom ­tenderar patienten att efter hypnos vara över­tygad om att de är sanna. Hypnos har setts som en sorts sanningsserum, men är i själva verket raka motsatsen. Det finns inte heller några bevis för att åldersregression fungerar överhuvudtaget. En italiensk studie från 1999 visar vilken kraft hypnosen kan ha. Universitetsstudenterna som deltog fick information från en auktoritativ terapeut om att de genom hypnos kunde få fram minnen från när de var bebisar – något som är omöjligt på grund av barndomsamnesi. De satte sedan studenterna i hypnos och åldersregression. 89 procent av dem fick livliga minnen, till exempel kunde de minnas hur mobilen som hängde ovanför deras spjälsäng såg ut. Nästan hälften av dem var efter sessionen övertygade om att det var äkta minnen som de fått fram och inte några fantasier.

När det gäller imaginationsövningar finns experiment som visar att de lätt skapar falska minnen hos patienter. I  en undersökning lät två amerikanska forskare deltagarna föreställa sig både falska och korrekta minnen, en del av dem under en imagination­sövning. De äkta minnena påverkades inte alls av imaginationsövningen, men de falska minnena cementerades som riktiga hos en dryg tredjedel, jämfört med en dryg tiondel av dem som inte fått imaginationsterapi.

I Remembering Trauma skriver McNally: »Om det är diskutabelt att tyda drömmar som dolda symboler för kända trauman, så är det helt enkelt farligt att tyda dem som symboler för okända trauman.« Det finns inga som helst belägg för att drömmar är någon sorts språk från vårt undermedvetna som kan berätta saker för oss som vi inte kommer ihåg. Mardrömmar är vanliga hos alla, oavsett om vi upplevt trauman eller lider av ångest. Det här är helt enkelt påhitt.

I USA har vågskålen tippat över. Nu går inte människor till domstolarna för att vittna om sina bortträngda minnen, istället stämmer man de terapeuter som inplanterat falska minnen. Dessa terapeuters vanligaste terapimetoder är ­hypnos och åldersregression, men även imaginationsövningar och drömterapi.

 

Göteborgs tingsrätt tog upp en del av den här problematiken när den avhandlade Carolines fall, bland annat under psykologen Barbro Backner ­Ahlströms vittnesmål. Hon var övertygad om att bortträngda minnen finns eftersom vi har ett »fantastiskt försvarssystem« för att »bita ihop och gå vidare«. Hon var medveten om att hypnos är ett laddat begrepp, men hon trodde att det beror på att det finns en låg kunskap om vad hypnos verkligen är. Hon beskrev det själv: »Definitionen på hypnos är ibland ›ett alternativt medvetandetillstånd där alla sinnen skärps‹. Ordet är missvisande, för hypnos betyder ju sömn. Folk tror att personen är medvetslös. Tvärtom. Du är extra känslig mot tonfall och så vidare.« Att hon på något vis skulle ha påverkat sin patient motsatte hon sig däremot. Hon menade att hon hållit på så pass länge att hon inte vägleder eller ställer några ledande frågor. Åldersregression är, som Barbro uttryckte det, en »väldigt effektiv metod när det är bortträngda, obearbetade trauman som ligger bakåt i tiden«.

När åklagaren Stefan Lind ställde frågan om vad hon själv lade in i det »kontroversiella begreppet« bortträngda minnen svarade hon att det »konstaterats« att när människor sett rapportering från stora katastrofer, som tsunamin och 11 september-attackerna, så fick de ångest, samtidigt som de kände dåligt samvete för att de inte hade upplevt det här på riktigt. Vad det överhuvudtaget skulle ha med bortträngda ­minnen att göra fick hon tyvärr ingen följdfråga på. Stefan Lind frågade också om Caroline fått några spontana minnesbilder utanför terapin. Då svarade Barbro: »Drömmarna. Mardrömmarna.« Sedan kom hon också på att Caroline hade vissa minnesbilder som dök upp under en semesterresa där hon kände en klorlukt. Åklagaren avslutade med att fråga varför Barbro valde att använda sig av hypnos i Carolines terapi. Barbro: »Hon var ju osäker på om hon hade inbillat sig eller om minnena var sanna. ›Vad är det som försiggår i mig?‹ Och då kan man ju inte intellektuellt sitta och resonera om det. Utan då gäller det ju att koppla bort och se vad som dyker upp. Tillåta de här bilderna att blomma fullt ut. I en trygg situation.«

När Dennis advokat Henrik Thyselius fick chansen att fråga ut henne kom några hårdare frågor. Han sade att hypnos är en ifrågasatt och kontroversiell metod, men det slog Barbro ifrån sig. När han frågade om de vetenskapliga bevisen svarade hon: »Ja, jag har inga konkreta veten­skapliga bevis, att den är beprövad. Jag har bara erfarenhet. Jag har massor med mänskliga bevis på att det har passat för dem.« Men när det kom till kritan hade hon själv svårt att svara på hur många patienter med Carolines problematik som hon behandlat. Efter många om och men upp­skattade hon ändå att det var mellan fem och tio stycken. Men hon var osäker.

I vittnesmålet från Carolines första terapeut, Lill Molén, framkom att Caroline haft fragmentariska minnesbilder av övergrepp, och att det enligt henne rörde sig om verkliga minnen.

På försvarssidan kallades Rickard L Sjöberg, docent i psykologi vid Umeå universitet, som sakkunnig. I sitt skriftliga utlåtande slog han tydligt fast att »det är väl dokumenterat att falska minnen för hela händelseförlopp, inklusive minnen för erfarenhet av övergrepp kan skapas under hypnotisk regression«, att teorin om bortträngda minnen är kontroversiell och att hypnos ökar övertygelsen om att de minnen som kommer fram är korrekta.

Caroline hade på sin advokats inrådan delat upp de flashbacks hon fått före hypnosterapin från de minnen hon fick senare. Hon redogjorde för dem medan Dennis fick lämna salen. Carolines mamma och syster sade att de aldrig sett eller misstänkt något, men att de trodde helt på hennes minnen. Dennis förnekade allt.

Domen kom i juni. I domskälen står det att det i den här typen av fall är avgörande att bedöma trovärdigheten i de utsagor som vittnena ­lämnat och att se till den eventuella stödbevisning som finns. Rättens ledamöter slår fast att Carolines berättelse varit samman­hängande och logisk, men att de måste beakta att hennes minne av vem som utförde övergreppen kom fram långt senare. De lyfter fram att hon länge mått dåligt och att hon haft återkommande mar­drömmar där en man jagat henne. Vidare anser de att ­hennes berättelse stärks av att mamman minns hur de en gång i Tunisien behövt vänta på ­Dennis och Caroline, och särskilt av att hon en gång kom hem när Dennis tvättade ett lakan med en röd fläck på. Hänvisningar till ­Barbro Backner ­Ahlström kommer hela tiden: det var där hon började få tydligare och fler minnen. Det står också att Caroline var mycket osäker på om ­minnena var verkliga eller inbillade innan hon kom till Barbro. Enligt »tingsrättens mening« stärks tillförlitligheten ändå av att Caroline kunnat redogöra för »såväl bild-, som lukt- och känselminnen«. Dennis döms till tre års fängelse och att betala 457 000 ­kronor i skadestånd för grovt sexuellt utnyttjande av underårig.

 

När Dennis advokat Henrik Thyselius fick domen meddelad sig blev han förvånad.

– Jag tyckte att det var helt horribelt. Det var inte vad jag väntat mig. Jag blev förfärad. Det är tillförlitlighetsbedömningarna det här fallet vilar på, hävdar jag. Och då måste man ställa sig frågan: På vilket sätt har de här uppgifterna kommit fram? Den större delen av målsägandens uppgifter härstammar från terapi­behandlingar som genomfördes under hypnos. Och stödbevisningen räcker inte, det är alldeles för vagt.

Åklagaren Stefan Lind medger att det var ett »klurigt« fall.

– Det var naturligtvis en jättesvår avvägning att gå till åtal med en sådan här gammal gärning, där ingredienserna är lite kontroversiella. Men jag menar att de minnesbilder som hon hade innan hon var på hypnosregression så här i efterhand var såpass tydliga att det var tillräckligt. Hade det inte funnits uppgifter om gärningsman och tillvägagångssätt innan, så hade jag haft större tvekan att åtala.

Vad var det då för uppgifter som ­Caroline lämnat innan? De uppgifter som kom fram i polisförhören var att ­Caroline haft en flashback att Dennis förgripit sig på henne och att hon i sin återkommande dröm om en man som jagar henne plötsligt sett att han hade ­Dennis ansikte. Nästa gång hon får en flash­back av Dennis övergrepp är hos en psykolog, men det rörde sig om för fragmentariska ­minnen för att de skulle kunna behandlas. Efter det ­börjar ­Caroline gå i terapi hos Barbro Backner ­Ahlström och det är hos henne som minnena ­börjar ta form på riktigt.

Åklagare Lind håller med om att det »kan ­kännas lite konstigt« att Caroline inte mindes något av detta förrän hon var i 20-årsåldern, men menar att det är »svårt för oss att sätta oss in i hur det mänskliga psyket fungerar och framför allt vad man har för försvarsmekanismer«. Han lanserar också en teori som känns igen från ­1980-talet.

– En del av förklaringen kan ligga i att det är ett långvarigt trauma och att man också kan se en typ av normaliseringsprocess. Under en viss tid i livet kanske det var ett normalt tillstånd att vara i den här traumatiseringen. Det skapade naturligtvis saker i psyket som man inte kan ­förstå riktigt.

Domare i fallet var Patrik Claeson, som menar att det här brottsfallet inte skilde sig från andra när det kom till bedömningen.

– Vi var tvungna att pröva om det fanns stöd för hennes uppgifter i annan bevisning.

Han hänvisar till domskälet där det står att det bekräftats att de varit på utlandssemester och att mamman ska ha sett Dennis tvätta ett lakan.

– Och så hade hon ju både lukt-, känsel- och hörselminnen. Att hon mindes med flera sinnen spelar också in.

När vi ändå är inne på olika sinnen frågar jag vad Carolines drömmar egentligen har med saken att göra.

– Drömmarna har varit en form av trigger för henne att forska vidare.

När jag påpekar att drömmar är något annat än minnen säger han:

– Det är inte samma sak, nej.

Bara en av nämndemännen hade en skiljaktig mening i domen – han menade att de relevanta minnesbilderna kommit fram under hypnos och att även om det inte finns någon anledning att tro att Caroline skulle vilja lämna felaktiga uppgifter medvetet, så bör man bedöma uppgifterna med stor försiktighet.

– Självklart är man väldigt försiktig med uppgifter framtagna under hypnos, instämmer Patrik Claeson. Men sedan tvistar ju de lärde om man överhuvudtaget kan producera falska ­minnen eller inte.

»Han säger att han skickade pengar till Caroline för att hon ska kunna gå i terapi, men att det nu känns ganska bisarrt eftersom det är där hon fått minnena.«

Efter det påståendet ringer jag upp en av de lärde. Då låter det helt annorlunda.

– Det finns ingen som helst debatt om huruvida det finns risk att framkalla ­falska minnen under hypnos, säger Rickard L ­Sjöberg som var sakkunnig i målet. Inte ens inom den subkultur inom psykoterapin som tror på bortträngda minnen. De brukar vara väldigt försiktiga med att förknippas med begrepp som hypnos. Så på det sättet får man säga att det här var ett unikt fall, där en terapeut inte bara öppet deklarerade att hon trodde på bortträngning, utan att hon även använt hypnos för att återuppväcka minnena.

Att drömmar skulle ha något med saken att göra avfärdar han som »trams«. Det här att ­Carolines minnen innehöll lukt, känsel och ­hörsel, då?

– Det finns absolut inget tydligt forskningsstöd för att förekomst av sensoriska detaljer i vittnesmål skulle göra det möjligt att fastställa att det är baserat på sanna minnen och ingenting annat. Men när det gäller just hypnos och ­guidade fantasier så är risken att man skapar sådana här ytterligare kvaliteter hos ett minne väldigt stor. Det är en av de saker som hypnosen är »bra« på.

Barbro Backner Ahlström är legitimerad psykolog, och som sådan är hon skyldig att utöva yrket utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet. Jag vill fråga henne om de metoder hon använt och huruvida hon anser att hon lever upp till de här kraven. Efter flera försök att nå henne avböjer hon via sms en intervju. Rickard L Sjöberg menar i vilket fall att det är tveksamt om hon följt skyldigheterna.

– Här har vi ett strukturproblem i det svenska samhället. Det har inte funnits någon officiell instans som tagit tillräckligt ansvar för att den här typen av verksamhet följer vetenskapen. Enligt min uppfattning finns ingenting som talar för att den här terapin har några positiva effekter. Däremot finns många starka teoretiska skäl att anta att den kan ha negativa effekter för individen. Och det menar jag att man bör vara skyldig att informera patienten om innan man startar behandlingen. Sedan kan man fundera på om de legitimerade personerna ens ska få ge den typen av behandling. Men både Socialstyrelsen och Psykologförbundet har duckat för de här frågorna.

När jag kontaktar tillsynsmyndigheten för landets legitimerade psykologer och psykoterapeuter, Inspektionen för vård och omsorg, Ivo, verkar Rickard L Sjöberg ha en poäng. Medicinalrådet ­Karl-Otto Svärd svävar på målet när jag frågar om det här är vetenskaplig praxis.

– Det låter som att det finns många frågetecken kring det, den saken är helt klar. Men det beror på hur det de facto utövas. Den typen av regression och återupptäckta minnen som kom fram under Quickskandalen, den har inte särskilt mycket stöd i dag, inte. Såvitt IVO känner till används inte de här metoderna av legitimerade psykologer och psykoterapeuter.

Han blir inte tydligare när jag frågar om metoder som hypnosregression, imaginationsterapi och drömtydning.

– Om du skulle ta kontakt med till exempel Psykolog­förbundet så tror jag inte att de skulle ge så mycket stöd till det där.

Så jag ringer förbundets ordförande Anders Wahlberg.

– Jag kan inte uttala mig om enskilda metoder, svarar han. Mest för att jag inte är någon expert på de här metoderna. Det finns alltid folk som vill halshugga en. Men man ska inte jobba med metoder där det inte finns forskning eller evidens­baserad erfarenhet. Vi står upp för att det ska vara vetenskapligt grundade metoder som används, men det är varje psykologs ansvar att se till att man lever upp till det.

Tidigare i höstas gick Socialstyrelsen ut med att de ser över möjligheterna att påbörja ett arbete om patientsäkerhet inom psykoterapin. Ulf ­Jonsson, psykolog och forskare på enheten för kunskapsutveckling, skickar över en forskningssammanställning där återuppväckande av bortträngda minnen genom till exempel hypnos och imaginationsövningar listas som en av de metoder där det finns risker. Han vill ändå inte uttala sig om några specifika metoder som de ska undersöka.

– Jag kan säga att det generella problemet är att det finns så lite kunskap om oönskade effekter av psykologiska behandlingsmetoder. En grundregel är att metoder inom vården som kan göra nytta också kan medföra risker för patienten. Psykologiska metoder är ofta kraftfulla, och även om man som behandlare har goda intentioner så finns det alltid en risk att göra skada. Det centrala är att säkerställa patientsäkerheten inom det här om­rådet och att patienter får all den information de behöver för att kunna vara delaktiga i beslut om vårdens utformning.

 

Jag ringer upp patienten i det aktuella fallet, Caroline, för att höra hur hon mår i dag. Hon vill inte bli citerad men berättar att hon är väldigt trött efter rättegången, även om hon tagit sig igenom det värsta. När det gäller terapin är hon medveten om att metoderna är kontroversiella, men hon har inte några tveksamheter kring sina minnen. Hon säger att hon inte fått några ledande frågor och att de dessutom bekräftas av andra bevis.

Dennis är väldigt förvirrad av sin dotters minnen. Han förstår inte var de kommer från. Enligt honom har han aldrig gjort någonting ens i närheten av det dottern berättar. Han medger att de haft en komplicerad relation efter skilsmässan, men att det här skulle hända upplever han bara som surrealistiskt.

– Det känns som om ingen vill lyssna på mig, säger han. Som om rätten hade bestämt sig från början att jag var skyldig. Jag ser min del i att vi har haft en svår relation, men det är inte så som det framställs i polisförhör och annat. Där låter det som att jag alltid varit en dålig pappa, som dessutom förgripit mig på min egen dotter. Det är absolut inte sant.

Han säger att han skickade pengar till Caroline för att hon skulle kunna gå i terapi, men att det nu känns ganska bisarrt eftersom det var där hon fick minnena.

– Jag kan ändå inte vara arg på min dotter. Det går inte. Hon mår ju så väldigt dåligt.

I slutet av november, efter att den här tidningen tryckts, kommer målet att tas upp i hovrätten. Ingen ny bevisning kommer att läggas fram.

Efter Quickskandalen twittrade tidigare överåklagaren och rättsexperten Sven-Erik Alhem: »Termen ›bortträngda minnen‹ kommer aldrig att kunna nämnas fortsättningsvis i något enda rättsligt sammanhang.« När jag ringer upp honom för att berätta att det nu är precis vad som hänt lägger han först in brasklappen att han inte är specialist på området och att han inte läst domen, men:

– Det tycker jag skulle vara uteslutet i dag, i så fall skulle stödbevisningen behöva vara oerhört stark. Om det gäller enkom en bevisning som grundar sig på så kallade bortträngda minnen, då skulle nack­håren resa sig på mig.