Högerspöket

»De andra alternativsajterna är ett hot mot människor, men Chang Frick kan påverka partier. Han är en maktfaktor av en helt annan dimension.« Filter hängde på mannen som har byggt ett eget litet medieimperium.

Chang Frick sitter och skiter, meddelar han när jag ringer honom från trapphuset nedanför hans lägenhet i Hallunda, näst längst ut på röda linjens tunnelbana söderut.

– Men kom upp ändå. Min tjej släpper in dig.

Hans sambo heter Polina och kommer från Ryssland. Hon öppnar efter två knackningar och nickar uttryckslöst mot toalettdörren.

Annons

It’s his morning routine. Kaffe?

Polina hasar in i köket och tar fram en kopp bakom en nött lucka i brunt trä. Låset till toalettdörren klickar och en skäggig man i stickad tröja och brandgula jeans kliver ut.

Chang Frick, 34, är journalist. Om det skrået skrev han en gång: »Jag hatar journalister. Det står jag för. Jag kämpar för att de ska bli arbetslösa, att deras redaktioner ska läggas ner. Bit för bit arbetar jag för att människor ska vända dem ryggen. Och de kan kasta hur mycket skit de vill på mig, jag har lärt mig hur man kastar tillbaka.«

Hittills har han inte fått några redaktioner nedlagda. Däremot har han åstadkommit någonting som gör honom nästan lika glad – han har tvingat svenska journalister att gång på gång förhålla sig till honom och hans växande skapelse Nyheter Idag.

Som i början av november, när Chang Frick publicerade reportaget »Den svenska diplomaten«. Texten inleddes med en kort beskrivning av hur den sverigedemokratiske riksdagsledamoten Pavel Gamov blivit inbjuden till Ryssland för att fungera som valobservatör i ett lokalval. SD:s partiledning avrådde honom från att resa, men det struntade han i. Istället bjöd han med Chang Frick, som köpte en flygbiljett till Moskva och sammanstrålade med Gamov på det femstjärniga hotell där ryssarna inkvarterat honom.

Sedan urartade saker i ett rasande tempo. Gamov hade varken tagit med sig underkläder eller pengar, var konstant försenad, ägnade sig åt Snapchat under presskonferenser och ofredade sin politiska sekreterare. Redan andra kvällen eskorterades han till hotellrummet av två vakter och hotade sina värdar med att sprida rykten om valfusk ifall de inte betalade hans skenande spritnotor. När Gamov dagen därpå skulle genomföra sin första insats som valobservatör var han så bakfull att ryssarna inte fick ut honom ur bussen. De bad istället Chang Frick att rädda situationen genom att följa med in i vallokalen och låtsas vara den svenske politikern.

Därefter slutade texten abrupt. Förklaringen kom efter reporterns byline:

»Så fort Chang Frick hinner ordna med ny bostad i Stockholm ska han skriva färdig och korrläsa del två i resereportaget från Moskva. Om du har en trea eller större lägenhet att hyra ut i Stockholm kan du kontakta chang@nyheteridag.se.«

Journalister avslutar i regel inte sina reportage med vädjanden om lägenhetskontrakt, men Chang Frick är alltså ingen vanlig journalist. Han har varit ordförande för Sverigedemokratisk ungdom syd, skrivit för den ökända sajten Politiskt Inkorrekt och inte redovisat någon inkomst på flera år.

 

Att Nyheter Idag inte heller är en vanlig sajt märktes så snart reportaget om den sverigedemokratiske riksdagsmannen lades ut på nätet. Å ena sidan förstod alla journalister som läste det att Pavel Gamov snart skulle bli av med sitt jobb, å andra sidan insåg de att avsändaren var … besvärande. »Nyheter Idag är en tidning jag naturligtvis tar avstånd ifrån, men det här är fruktansvärt rolig läsning«, skrev Expressens biträdande kulturchef Jens Liljestrand på Twitter – och blev omedelbart hånad för sin ängslighet av opinionsbildare på högerkanten. SVT-programmet Agendas programledare Anders Holmberg publicerade en länk utan att komplettera med en brasklapp – och blev omedelbart anklagad för att legitimera högerextrema krafter. Så där fortsatte det: någon menade att inget som stod på Nyheter Idag gick att ta på allvar, någon annan att reportaget var ett beställningsjobb från Sverigedemokraternas partiledning. På Facebook gick författaren och journalisten Henrik Arnstad till storms mot sina närstående: »Sett att några vänner delar artikel från rasistwebb, ›för detta var ju bra‹. Minns att det är så de jobbar. Ett par ›bra‹ artiklar ibland, för att nå läsare utanför de egna leden. Låt dig aldrig luras.«

Den som betraktade det hela utifrån lämnades med kraftig huvudvärk och väldigt många frågor.

Vilket för oss tillbaka till Chang Fricks lägenhet.

– Vi går ut i vardagsrummet, säger han.

En av väggarna täcks av Frost- och Hello Kitty-planscher, nedanför dem reser sig ett gulrosa tält och framför tältet står ett lågt bord täckt av kritor. På några ställen har barnen ritat på väggarna. Chang säger att han hyr lägenheten svart av en syrian – »zigenarstyle« – men att denne nu vill sälja. Chang har därför ägnat de senaste veckorna åt att försöka hitta en ny bostad åt sig själv, sin sambo och deras två barn i förskoleåldern. Därmed har han knappt haft tid att producera material till Nyheter Idag, tidningen som andra har kallat allt från nazistisk till högerpopulistisk och som han själv brukar beskriva som en blandning mellan tabloidsajten Nyheter24 och det nu nedlagda borgerliga magasinet Neo. Sajtens övriga tre skribenter har däremot fortsatt att skriva mellan fem och tio artiklar om dagen, så besöksstatistiken har inte tagit alltför mycket stryk.

Annons

Bland de för närvarande tio mest lästa artiklarna syns »Danmark utvisar kriminell gängmedlem på livstid – trots att han är född i landet«, »AIK-fansens hälsning: ›Aftonbladet dra åt helvete‹«, »Kvinnlig personal har sex med flyktingbarn på HVB-hem« samt »Eritreansk revolverman i Gävle attackerade kräftskiva och sköt festdeltagare – ›Alla är rasister‹«.

Populär är även Katerina Janouchs krönika »Jag önskar ett skatteuppror på riktigt«, i vilken hon argumenterar för att svenska skattepengar borde användas till viktigare saker än genusvetenskap, menskonst i tunnelbanan samt »så kallade ensamkommande barn«.

Nyheter Idag har omkring 800 000 unika besökare i månaden, vilket gör den till en av landets 20 största nyhetssajter. Ibland, när Chang Frick får till något riktigt smaskigt, är läsarna ännu fler.

– Det var första gången jag skrev in mig själv i berättelsen, säger han apropå texten om Pavel Gamov, oktobers mest klickade. Man vet ju aldrig hur folk ska reagera på en sådan sak, men nu började de jämföra mig med Hunter S Thompson. Då var jag tvungen att googla vem det var.

Chang säger att Pavel Gamov var en av de första han lärde känna när han gick med i Sverigedemokraterna för drygt tio år sedan. Enligt honom avrådde han vid upprepade tillfällen Gamov från att åka till Ryssland, och när Gamov inte lyssnade valde Chang slutligen att följa med eftersom han förstod att Gamov skulle »fuck up«.

– Jag var extremt tydlig med att jag följde med som journalist och inte som vän.

På frågan om han känner dåligt samvete över resultatet – Gamov tvingades mycket riktigt lämna SD kort efter publiceringen – svarar han nej.

– Jag är inte sentimental på det viset.

Chang Frick berättar att han har skrivit klart det mesta av reportagets andra del, men att han först måste lösa sin bostadssituation. Det återstår tio dagar tills familjen åker ut ur lägenheten, så det börjar bli bråttom. Den här förmiddagen ska han och Polina titta på ett ställe i Bålsta norr om Stockholm. Innan vi åker vill Chang visa Nyheter Idags centralredaktion – liksom övriga medarbetare jobbar Chang från det egna hemmet.

– Det är här jag sitter och näthatar, säger han och visar in mig i ett litet rum som till största delen fylls av ett vitt skrivbord täckt av en enorm datorskärm, ett tangentbord och ett par hörlurar.

På en Ikeabyrå trängs en oöppnad vodkaflaska med ett par högtalare. I ett hörn ligger en avancerad videokamera. Den använder han ett par gånger i veckan när han kör runt i Stockholms förorter för att prata med folk, filma bilbränder eller fotografera brottsplatser.

Chang Frick har flera gånger anklagats för att vara Putin-vänlig. Hans ryska svärmor tycker att detta är underhållande och tar ofta med sig T-shirtar med regimvänliga budskap när hon besöker Sverige.

Vi tar hissen ner och går ut i snöslasket. Medan Chang slirar ut från parkeringsplatsen frågar jag Polina hur hon och Chang träffades.

– Vi skulle göra en kortfilm om två grävmaskiner, säger hon. Men det blev två barn istället.

Jag väntar på en fortsättning, men historien tycks sluta där. Polina tittar ut genom fönstret. Tre polisbilar passerar på väg mot Hallunda centrum.

– Det är konstigt, säger Chang, men jag hade gärna bott kvar i Hallunda. Jag trivs här, trots att det är en no go-zon. Här slipper du allt genustrams, all politisk korrekthet, alla skitnödiga socialliberala jävla fin-i-kanten-människor. Tvärtom! Här anser folk att det är viktigt att följa svenska traditioner. De är skitnoga med att ungarna ska lära sig svenska och fira jul.

Annons

Han fortsätter:

– Innanför tullarna spårar det. Där har folk redan gjort sin bostadskarriär och tagit sig till toppen. Då måste de hitta något nytt, och då blir det bara flum och trams från början till slut. De vill känna sig goda och progressiva men har inget att kämpa för. Det har folk i förorten.

Den som bara läser toppnyheterna eller krönikorna på Nyheter Idag förleds lätt att tro att Chang Frick är en person som gärna pratar om invandringen och dess effekter på samhället. Det är han inte. Faktum är att han aldrig tar upp ämnet, vare sig nu eller under något av de säkert tjugo andra tillfällen vi talas vid. Däremot pratar han gärna om journalister och vad de sagt eller inte sagt om honom.

I bilen nämner han en aktuell artikel i vänstertidningen Flamman. Vinkeln var att Nyheter Idag »fått in en fot i dörren« tack vare reportaget om Pavel Gamov. Chang blev så arg att han författade ett svavelosande mejl till reportern där han skrev att sådana ambitioner vore klassförräderi: »Något jag verkligen inte vill att mitt goda namn ska förknippas med.«

– Jag kan förstå att de skriver så, säger han. Men folk måste fatta att det inte är min ambition. Jag har ingenting att hämta hos journalistkåren inne i stan. Och de har ingenting att erbjuda mig som jag är intresserad av.

Vi fastnar i en bilkö.

– Hörde du podden med Helena Giertta och Björn Häger?

Giertta är chefredaktör för tidningen Journalisten. Häger har skrivit flera läroböcker i journalistik och var tidigare ordförande för Publicistklubben. De driver en podd ihop, och i den diskuterades nyligen Chang Frick.

– Björn Häger tyckte att reportaget från Moskva var fantastiskt, men Giertta tycker att jag är hemsk. Det blev riktigt dålig stämning.

Han har ett öga på vägen och ett på sin mobiltelefon där han försöker leta fram avsnittet. Han lyckas inte.

– Näe! De har tagit bort det!

Chang Frick ser inte helt missnöjd ut.

– Det går ju inte. Tidningen Journalisten kan inte ha en podd där de diskuterar mig i positiva ordalag. Helena Giertta vill kunna frottera sig med kollegorna på Södermalm.1

1. Björn Häger: »Vi var inte särskilt nöjda med avsnittet, och så hade vi något knussel med tekniken. Att vi tog bort det hade ingenting med Chang Frick att göra, det kan jag lova dig.«

En halvtimme senare rullar vi in i Bålsta. Åkrar och villor kantar vägen. Chang, som tidigare under dagen konsulterat Flashback för att ta reda på hur brottsutsatt området är, tittar ut genom fönstret.

– Det här känns ju ganska … svennebanan.

Snart når vi ett område fullt av gula radhus med vita knutar. En Volvo XC60 står parkerad på en av uppfarterna. Ut kliver uthyraren, en prydlig ung göteborgare med socialliberalt utseende. Han bär toppluva och hornbågade glasögon och presenterar sig som Viktor innan han visar oss in i ett ljust och nybyggt hus med stora fönster mot en liten tomt på baksidan. Det första Chang frågar är om det finns fiberbredband. När Viktor svarar nej plockar Chang omedelbart fram sin telefon för att med hjälp av Bredbandskollen ta reda på hur många megabit i sekunden han kan klämma ut via 4G.

– Fem upp och sex ner, skriker han inifrån det rum han planerar att använda som redaktion. Det är fan inte så bra.

Han kommer ut i vardagsrummet och stirrar ut över tomten med något bekymrat i blicken.

– Det är ju inte alls svårt att fixa fiber. Det löser jag lätt själv med en grävmaskin. Man drar en liten snabb skåra där bara. Vem kollar man det med, är det någon förening eller så?

– Det är en samfällighet, säger Viktor, aningen nervöst.

Eftersom Viktor har en annan operatör testar även han Bredbandskollen.

– Dra åt helvete! skriker Chang. Han har för fan 100 megabit här inne! Då köper jag bara en Teliadongel.

Därmed är saken klar för hans del. Han vänder sig mot Polina.

– What do you think?

Hon rycker på axlarna.

– It’s nicer than where we live now.

Chang bankar lite på en av väggarna.

– Är det tapet här eller? Nä?

– Målad gips, säger Viktor.

– För vi har småbarn, du vet, det kan ju hända att de må…

– Fast våra barn är snälla, avbryter Polina snabbt. De målar inte på väggarna.

– Bara du inte tar in ett stort akvarium som de förra hyresgästerna gjorde är jag nöjd, säger Viktor.

Han nickar mot den nylagda parketten.

– Enligt besiktningskollen var det två centimeter vatten i hela lägenheten. Vi fick riva upp allt ner till betongen. Det kostade 750 000 kronor.

– Finns det någon lekplats för barnen? frågar Polina.

Medan Viktor tar henne åt sidan för att visa var den ligger, tittar Chang ut över den snötäckta tomten.

– Det skjuts nog inte lika mycket här, säger han. Det blir längre till jobbet. Du vet, i dag är jag ju mitt i det. Det har hänt att jag bokstavligt talat har kunnat vända på stolen i mitt arbetsrum och filma bilbränder ut genom fönstret. Så det blir väl mer bilkörning nu.

Det återstår bara detaljer innan lägenheten kan bli Changs. Bolaget som Viktor företräder hyr ut de här bostäderna till företag och inte privatpersoner, och Chang berättar vad Viktor ska söka på i bolagsregistret. Han slår på »Publicism Nitek« och får upp ägaren Ilan Sadé. Viktor tittar upp från sin telefon.

– Så det är inte du som står på bolaget?

Chang förklarar att Ilan Sadé är en affärsjurist och före detta centerpartist som numera driver det nystartade partiet Medborgerlig samling. Samt alltså driver bolaget bakom Changs sajt.

– Vad var det för tidning du drev nu igen? undrar Viktor. Nya Tider?

– Nä, det är en annan. Nyheter Idag.

– Jaha.

Det blir tyst en stund.

– Är den partipolitiskt obunden?

– Ja, för fan, vi har inget parti i ryggen.

Ännu en stunds tystnad. Chang letar efter ett dokument på sin telefon, Viktor stoppar händerna i dunjackans fickor och ser ut att leta efter orden.

– Men … vad är ni för något, då?

Chang Frick pratar ofta om att han vill vara »punk«. I likhet med sina förebilder hade han ingen utbildning när han började utöva sitt yrke.

För att svara på den frågan måste man nog först veta vad Chang Frick är för något. Hans favoritskämt om sig själv lyder: »Jag är hälften jude och hälften zigenare, så när jag går in i en affär vet jag inte om jag ska pruta eller stjäla.«

Hans pappa bar efternamnet Lindberg och kom från en stor svensk resandesläkt vars mest kända medlem är den evangeliske predikanten Målle Lindberg, som drog tiotusentals människor till storslagna väckelsemöten i södra Sverige under 1960- och 1970-talet. Changs pappa handlade med maskiner och amerikanska bilar och träffade Changs mamma under en resa till Polen. Hon följde med tillbaka till Sverige och de bosatte sig i Killeberg, ett skånskt samhälle någon mil söder om småländska Älmhult. Utöver affärsman var pappan alkoholist, och när Chang var fem skilde sig hans föräldrar. Chang och hans två yngre syskon flyttade med mamman till ett annat hus i Killeberg. Trots att orten bara hade 600 invånare dröjde det tio år innan han träffade sin pappa igen.

Mamman gifte om sig med en ny man, och ett par år senare med ännu en, varpå Chang fick efternamnet Frick. Att vara son till en polsk invandrare och en alkoholiserad bilhandlare höjde inte direkt Changs status på den skånska landsbygden. Hans mammas temperament gjorde inte saken bättre.

– Hon kunde vara riktigt elak mot folk i omgivningen, säger Chang. En gång var hon i skolan när jag kom springande i korridoren som en oljad blixt och råkade springa rakt in i en städvagn och slå upp ett jack i pannan. Morsan började direkt skrika på städerskan att hon skulle stämma henne. Jag, som var sju, fick lugna mamma och säga: »Det var ju mitt fel.« Enligt henne var allt alltid någon annans fel. Hon hade väldigt lätt för att dra igång konflikter och göra sig ovän med folk över skitsaker. Folk vågade inte umgås med mig för de var rädda att morsan skulle komma och rättshaverera.

Även hemma spred mamman skräck.

– Varje gång hon var arg åkte piassavakvasten eller livremmen fram. Det var sällan för att vi hade gjort något, utan hon hittade på någon skitgrej: Du har glömt att plocka upp den här saken från golvet. Lillebrorsan gav hon riktigt jävla ordentligt. Jag trodde fan att han skulle kola vippen, och vid något tillfälle var han nog nära att göra det. Mamma mådde inte bra. Så här i efterhand inser jag att hon hade psykiska problem.

En av Chang Fricks få nära vänner bodde en halvtimmes cykelväg bort och var även han en udda fågel i trakten. Hans pappa var vad Chang benämner »småländsk knökhöger«, en man vars skog gjorde honom till miljonär men som trots det inte ägde ett enda rent klädesplagg. Han sade vad han tyckte, ansåg att alla skulle få sköta sitt och ville att politiker skulle hålla sig på sin kant. Den inställningen tyckte Chang var uppfriskande. Motsatsen – »sosseriet« – förknippade han med allt han ansåg var fel i världen.

Som till exempel att det enda tillfälle då Changs klasskamrater ville vara kompis med honom var de dagar då skolan anordnade temadagar mot mobbning och rasism. Eller att en av dem som gått hårdast åt honom tvärvände och blev inställsam så snart hennes mamma gift sig med kommunstyrelsens socialdemokratiska ordförande. Eller att hans lillebror, när saker började gå riktigt illa, bemöttes med överdriven förståelse.

– Han fick träffa någon socialtant med saft och bulle, säger Chang. Han lärde sig direkt att vara en ögontjänare, och sedan fortsätta gå ut och knarka och slåss. Jag tänkte: »Kan ingen sätta gränser, visa att det får konsekvenser om han beter sig illa?« Men istället var det hela tiden det här mjuka och fluffiga vänsterresonemanget: »Han har haft det jobbigt, nu tar vi det lugnt.«

När Chang Frick gick på högstadiet försökte han lansera en lokalförening av Moderata ungdomsförbundet i Osby, det större samhället strax söder om Killeberg. Det politiska intresset grundade sig främst i att han »hatade samhället rätt så jävla hårt« och betraktade det som en motståndshandling att vara höger. Dessutom kom han bättre överens med folk från den kanten – på gymnasiet blev han medlem i Muf i Kristianstad och hjälpte dem att värva medlemmar.

Efter gymnasiet flyttade Chang till Kristianstad för att plugga maskinteknik på högskolan.

– Pappa hade blivit påkörd av en bil några år tidigare, så han var död. Mamma träffade en ny gubbe och flyttade till USA. Brorsan satt på någon ungdomsanstalt och syrran vet jag inte vad hon gjorde. Allt jag ägde låg i en hockeytrunk, men därifrån började saker fungera jävligt bra. Jag kom bort från all skit.

Bredvid studierna var Chang ständigt på jakt efter affärsmöjligheter. En sådan öppnade sig när han skulle köpa en begagnad bil och hamnade i Gamlegården, Kristianstads utanförskapsområde, och började samtala med en grupp irakier.

– De hade sin musik igång, sina affischer på väggarna, och så två pitbulls som sprang omkring. För mig var det inte konstigare än när jag hängde med tattarsläkten på farsans sida, så jag började tjabba med dem. Efter ett tag blev jag kompis med en kille från Basra i södra Irak, vars hela släkt bodde i Gamlegården. Jag var ofta hemma hos dem och satt på golvet och käkade. De handlade mycket med bilar och var bra på att pruta när de köpte in dem, men det var svårare att sälja, för folk drog öronen åt sig när de hörde knagglig svenska. Så vi skaffade en massa billiga telefoner till mig och satte post-it-lappar på dem med bilmodell och årgång. När köparna ringde svarade jag på bred småländska. Sedan sålde jag bilarna och tog en slant för besväret.

Samtidigt började Chang köpa skrot som han sålde med vinst på skrotgårdarna i området. Flera av dem som jobbade där var resande och kände Changs pappa, och efter ett tag hoppade Chang av högskolan och började jobba som skrothandlare. Efter ett par år startade han ett eget företag som specialiserade sig på att riva luftledningar – den sortens högspänningsledningar som löper mellan stolpar längs vägar, åkermark och skogsområden över hela Sverige. Under en period omsatte bolaget 1,5 miljoner kronor i månaden och hade sex anställda.

Hösten 2008, dagen innan han fyllde 25, prisades Chang Frick av Svenskt näringsliv som årets unga entreprenör i nordöstra Skåne. Kort därefter kom finanskrisen, och därmed försvann marknaden för Frick Entreprenad. Enligt Chang gick ett bolag som var skyldigt honom pengar i konkurs, vilket innebar att han, när det egna företaget väl var avvecklat, stod kvar med en skuld hos Kronofogden.

Chang hade inte hunnit engagera sig särskilt mycket i politiken under de år han drev företaget, men när han nu återvände var det snart riksdagsval. Sverigedemokraterna hade tagit ett antal platser i kommunfullmäktige redan i valet 2006 och en återkommande diskussion handlade om hur Moderaterna skulle möta detta hot. Chang Fricks inställning var att de först och främst borde diskutera varför folk röstade på Sverigedemokraterna.

– Jag umgicks fortfarande mycket med irakierna i Gamlegården, och för dem blev livet sämre från år till år. Det blev mer trångbott, bilar brann, barn till deras bekanta hamnade efter i skolan. De började gnälla: de ville ha mer industrier och fler jobb, inte fler nya landsmän som kom hit till ännu sämre förutsättningar. Den världsbilden jag kunde höra från sura sverigedemokrater var på många sätt ganska lik den som irakierna gav mig. Så för mig var ämnet inte särskilt känsligt. Men det var det i Muf, för det här var under Reinfeldtåren.

Efter att Chang framfört sin ståndpunkt under ett flertal diskussioner undrade partikamraterna varför han inte gick med i Sverigedemokraternas ungdomsförbund istället. Till slut gjorde han det. Ett par andra Muf-medlemmar följde hans exempel. Chang säger att han inte såg partiet som »det absolut mest seriösa« men att det fanns medlemmar med ambitioner. Chang startade en blogg, i vars första inlägg han beskrev sig som »gammelmoderat, värdekonservativ med en del liberala värdegrunder«, samt en person som »värderar yttrandefrihet och åsiktsfrihet högre än alla ideologier tillsammans«.

För att vara sverigedemokrat skrev han försvinnande lite om invandring. Snarare tycktes han odla sitt utanförskap även inom det nya förbundet: han började umgås med en person från Kommunistiska partiets ungdomsförbund, lade upp bilder på sig själv iklädd kvinnokläder och sträckte ut en – förvisso ironisk – hand till den antirastiska stiftelsen Expo.

Inom partiet umgicks han mycket med William Petzäll, sverigedemokraten som senare dog av en överdos, samt bröderna Ekeroth och Erik Almqvist. Den senare höll vid den här tiden hemlig kontakt med en av Sverigedemokraternas viktigaste informationskanaler: den »oberoende« bloggen Politiskt Inkorrekt. Bloggen startades 2008, hade omkring en miljon besökare i månaden och drevs av pseudonymen »Gustaf Jansson«. Dess uttalade syfte var att »bedriva en alternativ nyhetsförmedling som fokuserar på att leverera en i princip ocensurerad information om olika samhällsinslag som gammelmedia av politiska orsaker valt att undanhålla det svenska folket«.

Politiskt Inkorrekt bestod till stor del av åsiktsmaterial samt pressmeddelanden från Sverigedemokraterna, men dess mest framträdande innehåll var artiklar om brott där redaktionen tillfört information som saknades i etablerade medier: oftast etnicitet, men ibland även namn, bild och personnummer. Ibland byggde publiceringarna på tips från läsarna som aldrig kontrollerades av redaktionen, vilket ledde till att oskyldiga personer pekades ut som grovt kriminella. De som polisanmälde sajten för brott mot personuppgiftslagen (den saknade både utgivningsbevis och ansvarig utgivare) hade sällan något för det – anmälningarna lades ner eftersom polisen helt enkelt inte visste vilka som låg bakom sajten.

Samtidigt som Sverigedemokraterna kom in i riksdagen hösten 2010 valdes Chang Frick in i Kristianstads kommunfullmäktige. Strax därefter publicerade Expo en artikel om att Chang var en av dem som hade skrivit för Politiskt Inkorrekt – han var den ende som skrev under sitt riktiga namn. På tidningens frågor svarade Chang att han »försökt bredda« Politiskt Inkorrekt genom att föra in ett mer liberalt perspektiv. Bland annat hade han skrivit om kärnkraft och hedersvåld.

»Sajter som Politiskt Inkorrekt är livsviktiga för yttrandefriheten«, sade Chang Frick när Kristianstadsbladet kort därefter ringde upp. »Jag som är mycket ute i verkligheten hör diskussionerna när folk upplever att vanliga medier försöker mörka de fakta Politiskt Inkorrekt tar fram.« Han tillade dock att han blev »mörkrädd« av vissa av de kommentarer som fanns på sajten. »Jag hoppas att det blir mer samhällsdebatt och mindre av att bara hänga ut de som begår brott.«

Chang Fricks medverkan på Politiskt Inkorrekt påverkade inte hans roll inom partiet. Han satt kvar i kommunfullmäktige och blev senare även ordförande för SDU Syd. 2012 publicerade han och övriga medlemmar ett öppet brev där de attackerade ungdomsförbundets ordförande Gustav Kasselstrand. Bland annat var Chang Frick kritisk till Kasselstrands dragning åt det nationalistiska hållet och hans umgänge med det fascistanstrukna italienska partiet La Destra, som han i en intervju med Expo sade gav honom »kalla kårar«.

Kasselstrand gavs förnyat förtroende som förbundsordförande. Kort därefter lämnade Chang Frick alla sina uppdrag inom SD och flyttade till Stockholm på vinst och förlust.

 

Via entusiastforumet Voodofilm kom Chang i kontakt med Jakob Bergman, ett 34-årigt tidningsbud med en master i datorlingvistik, och flyttade in på en madrass i Bergmans etta i Farsta. Där blev han kvar i nio månader.

Bergman var medlem i Piratpartiet och betraktade sig själv som libertarian, en ideologi som även Chang nu bekände sig till. I korthet går den ut på att begränsa statens inflytande över individen i så hög utsträckning som möjligt. Genom att skära bort majoriteten av statens funktioner och i det närmaste avskaffa skatt hoppas libertarianer skapa ett samhälle där individer istället tar ett större ansvar för sig själva och varandra.

Jakob Bergman och Chang Frick delade ett intresse för nyheter och rörlig bild och diskuterade ofta hur de skulle kunna omvandla intresset till en försörjning.

Snart gjorde de en intern reklamfilm åt O’Learys och en annan åt ett företag som tillverkade defibrillatorer. Chang Frick drog i sina kontakter inom Sverigedemokraterna och ordnade så att de fick göra en film om hedersvåld för partiets kvinnoförbund och en annan film inför kyrkovalet. Det var även Chang och Jakob som fångade Jimmie Åkesson på film när partiledaren fick en tårta kastad i ansiktet under en boksignering på Södermalm.

I maj 2013, när över hundra bilar sattes i brand i Stockholmsförorten Husby, var Chang på plats för att dokumentera händelseförloppet. Han lade upp materialet på Youtube och därefter hörde flera medier av sig och bad att få köpa filmklipp. Ett av dem var den statligt ägda ryska nyhetskanalen RT, som säger sig ge ett »alternativt perspektiv på stora globala nyhetshändelser« men vars huvudsakliga syfte är att förmedla bilden av hur det liberala väst – till skillnad från Ryssland – befinner sig i fritt fall. Chang erbjöd dem materialet gratis och belönades med återkommande uppdrag för kanalen.

En annan som hörde av sig var Kent Ekeroth, som tillsammans med Erik Almqvist trätt fram som Sverigedemokraternas mediemogul. Efter nedläggningen av Politiskt Inkorrekt hade han varit drivande i lanseringen av efterföljaren Avpixlat. Runt den fanns dessutom en ständigt växande flora av mer eller mindre SD-anknutna alternativmedier som alla hämtade kraft ur föreställningen att etablerade medier mörkade sanningen om invandringen.

Chang Fricks filmer från Husby gick varma på Avpixlat, och Ekeroth var alltid på jakt efter nya projekt. Enligt Chang föreslog Ekeroth nu att de skulle starta någonting tillsammans.2

2. Kent Ekeroth har fått en intervjuförfrågan men inte återkommit.

– Jag låg på soffan och slösurfade och började leka lite med tanken. Jag kollade lediga domännamn, hittade Nyheter Idag och var så dum att jag sa det högt i telefonen. Kent kastade sig på knappen och registrerade den. Det gick någon månad, och sedan tog han upp det igen. Jag föreslog att vi skulle sätta honom som ansvarig utgivare, för det visste jag att han inte skulle gå med på. Då skrev han över domänen på Jakob, som blev ansvarig utgivare istället.

Jakob Bergman säger att han och Chang tidigt ville särskilja sig från Avpixlat och alla de övriga alternativmedier som hade börjat växa fram i Politiskt Inkorrekts kölvatten. Inte nog med att allt som stod på Nyheter Idag skulle vara sant – som enda alternativmedium anslöt de sig till det pressetiska systemet. Det innebar att de var tvungna att efterleva grundläggande journalistiska principer, som att låta båda sidor i en konflikt komma till tals, eftersom överträdelser mot »god publicistisk sed« skulle leda till straffavgifter som kunde bli kännbara för en liten redaktion.

– Både jag och Chang ansåg att de andra sajterna mest innehöll en massa tyckande, säger Jakob Bergman. Vi ville inte ha en massa folk som skrev krönikor om nyheterna, utan ge nyheterna direkt.

Men de två vännerna saknade pengar. Kent Ekeroth kunde däremot enkelt ordna fram de 50 000 kronor som krävdes för att starta aktiebolaget NI AB, i vilket han även puttade in pengar för bland annat kamera- och datorutrustning.

– Vi sa redan från början att vi kommer att göra vår grej, inte Sverigedemokraternas, säger Jakob Bergman. Ganska snart märkte vi att Kent inte var så nöjd med det. Han ville hellre att Nyheter Idag skulle drivas som en form av SD-organ. Eller kanske snarare som hans egen megafon.

Enligt Chang Frick och Jakob Bergman ställdes konflikten på sin spets när Kent Ekeroth inte ville att sajten skulle publicera en artikel som var kritisk mot SD, vilket de gjorde ändå. Efteråt ville Kent Ekeroth ersätta Chang Frick med Jeppe Juhl, ordförande för »danska tryckfrihetssällskapet« och även skribent på den antimuslimska sajten Dispatch International som hade grundats av den svenska journalisten Ingrid Carlqvist.

– Det var där vi skildes åt, säger Jakob Bergman. Vi gav tillbaka alla Kents pengar och fick behålla sajten. Sedan dess har han inte haft med den att göra.

 

Strax efter att Nyheter Idag lanserades, i december 2013, fick de ett tips om att de ryska aktivisterna i Femen skulle genomföra en barbröstad aktion i Katolska domkyrkan i Stockholm. Jakob Bergman tog sig dit och filmade. När de hade lagt upp materialet på sajten hörde Expressen av sig och ville köpa det.

– Jag sa att de kunde få det gratis om de länkade till oss, säger Chang Frick. Men det gick inte. Sedan ringde de igen på kvällen och frågade en massa om mig och SD.

Efter att Expressen hade skrivit en artikel om den nya sajten luskade vänstersajten Politism fram vem som ursprungligen registrerat domännamnet. Senare under året tog de med Nyheter Idag i sin virala sammanställning över »rasistiska sajter du inte vill råka dela på Facebook«.

De få som faktiskt läste Nyheter Idag 2014 möttes dock inte främst av artiklar om invandrare och brott. Snarare fann de en blandning av Nyheter24:s mest hjärndöda clickbait och den särskilda sorts liberalism som frodas på nätforumet Flashback – ett slags vulgär, högerinriktad antites till sådant som gick att läsa i mer rumsrena tidningar. Sajten tog strid mot restriktiv narkotikapolitik, och när de rödgröna föreslog en kriminalisering av sexköp utomlands lät Nyheter Idag en dansk prostituerad – som avbildades naken – beklaga sig över den minskande tillströmningen av män från Malmö. Istället för reportage om nazivåld skrev Chang Frick en snyftig artikel om en sjuårig pojke som fått se sin mamma bli nedsparkad av motdemonstranter under ett tal av Jimmie Åkesson.

Många av Changs artiklar kom till genom att han följde upp rykten och spekulationer på Flashback. Hans första grävjobb var ett avslöjande kopplat till vice statsminister Åsa Romsons så kallade »dieselskandal«. Strax efter att texten publicerats dök samma uppgifter upp i Expressen. Någon hänvisning till Nyheter Idag gick dock inte att finna.

 

Det hindrade inte Chang Frick från att fortsätta sträcka ut en hand till etablerade medier. I början av 2015 tog han reda på att en person som häktats för ett brutalt rån i Västerås tidigare hade fått beröm av den förra justitieministern Beatrice Ask för sitt engagemang i en förening mot rån. Chang tipsade en lokaltidning, som dubbelkollade alla uppgifter innan de publicerade den med en hänvisning till Nyheter Idag. En halvtimme senare försvann artikeln från tidningens sajt.

Kort därefter blev Chang Frick kontaktad av en journalist med ett ärende som i viss mån var relaterat. Frilansreportern Ola Sandstig, som bland annat arbetar för Uppdrag Granskning, höll på att granska medlemmar ur journalistkollektivet Researchgruppen för tidningen Fokus räkning.3 Researchgruppen hade nyligen tilldelats journalistpriset Guldspaden efter att tillsammans med Expressen ha identifierat en mängd människor som under pseudonym skrivit hatiska och rasistiska kommentarer på bland annat Avpixlat. Ola Sandstig var intresserad av mediernas dubbla förhållningssätt till röran av nya alternativa medier. Dem på högerkanten ville ingen ta i med tång, medan de till vänster tilläts komma in i värmen, trots att de inblandades bakgrund i många fall kunde ifrågasättas. Sandstigs artikel skulle handla om hur flera av nyckelpersonerna i Researchgruppen hade varit aktiva inom våldsbejakande vänsterextrema grupper. Detta hade länge diskuterats i de så kallat »Sverigevänliga« kretsar på nätet som journalistkollektivet angripit i sitt prisbelönta gräv.

3. Ola Sandstig har även skrivit reportage för Filter.

Sverigevännerna likställde Researchgruppen med djävulen och var särskilt fientligt inställda till medgrundaren Mathias Wåg, som även var en av grundarna till den svenska förgreningen av Antifascistisk aktion. Sandstig insåg snart att ett förundersökningsprotokoll han behövde få tag i endast gick att nå via företrädare för Fria Tider, en sajt så långt ut på högerkanten att även ledande sverigedemokrater brukade kalla den »nyfascistisk«.

Fria Tider var sannerligen inte med i det pressetiska systemet, men Chang Frick var bekant med chefredaktören Widar Nord. Chang föreslog att Ola Sandstig skulle skriva ett inställsamt mejl och be om förundersökningen. När mejlet kort därefter läckte tog Fokus avstånd från Sandstig och han fick löpa gatlopp i branschpressen för att ha lierat sig med högerextremister. »Om Fria Tider säger att det regnar och du tittar ut och det regnar, ja då regnar det«, löd hans kommentar till Dagens Media. Alltså: det viktigaste är inte vilka man som journalist tar hjälp av, utan att informationen är sann.

Det var en inställning som Chang Frick delade.

– Jag och Chang hade gnabbats en del på nätet, säger Researchgruppens medgrundare Mathias Wåg. Jag hade skällt på hans artiklar som innehöll felaktigheter. Jag hade skällt på de andra alternativsajterna också, men de sket i det. Chang sa alltid: »Berätta vad som är fel så ska jag rätta det.« Sedan träffades vi vid en demonstration där vi båda filmade och bytte nummer. Han sa: »Om du någonsin vill skriva någonting med Sverigevännerna som målgrupp så skulle du kunna göra det hos mig.«

Våren 2015 skrev Mathias Wåg en sådan debattartikel åt Nyheter Idag. Den beskrev hur Sverigedemokraternas ledning läckte komprometterande material till journalister på vänsterkanten för att därigenom bli av med oönskade partikamrater. I själva verket var Wågs text en form av avancerad trollning: genom att beskriva sig själv som SD-ledningens »nyttiga idiot« lyckades Wåg – ett av Sverigevännernas främsta hatobjekt – få desamma att läsa om partiets falskspel. Artikeln blev vida spridd bland Sverigevännerna, och Chang Frick var mycket nöjd.

– Han har en bra känsla för sådana där triggerpunkter, säger Wåg.

När Chang Frick kort därefter kom över material kopplat till en intern dataläcka inom Sverigedemokraterna, bad han Wåg att hjälpa honom sålla i materialet. Tillsammans skrev de en rad artiklar om de interna maktstriderna i partiet. I en artikel som beskriver samarbetet syns Chang och Wåg sitta i Changs lägenhet i Hallunda. Den första läsarkommentaren: »Vad blir nästa samarbete? Al-Qaida? Daesh? Tack för mig.«

Trots att Chang Frick fick ägna många timmar åt att försvara sig mot arga läsare fortsatte han att samarbeta med Wåg. De avslöjade bland annat hur Kent Ekeroth rest till Grekland för att spela in en manipulerad propagandavideo om flyktingmottagande åt Avpixlat, som partiet fortfarande förnekade alla kopplingar till.

Det var inte de enda gångerna Chang strök den egna läsekretsen mothårs. Vid flera tillfällen fungerade han som ett slags alternativmedial viralgranskare som slog hål på de rykten som spreds på Flashback och mindre nogräknade alternativsajter. När svenska medier rapporterade om ett »nytt klientel« som härjade i en kyrka i Kristianstad följde Chang exempelvis upp spekulationerna om personernas etnicitet genom att som första journalist ringa upp kyrkans förvaltningschef och ställa en rak fråga. Att det nya klientelet visade sig vara »uteslutande svensktalande personer« imponerade dock inte på Changs läsare. »Även muslimer kan lära sig svenska« löd en av kommentarerna när artikeln länkades på Facebook. Den sortens publik fann å andra sidan sitt lystmäte på andra delar av Nyheter Idags sajt, som nu till stora delar bestod av artiklar om invandring och brott. Dessa skrevs oftast av Changs stödtrupper, som bidrog med snabba nyheter så att Chang skulle kunna hålla på med sitt.

Sammansättningen av skribenter på Nyheter Idag har skiftat över åren, men alla jag har pratat med säger att de har förväntats vara självgående och att Chang Frick aldrig uttryckligen sagt åt dem vad de ska skriva om. De förstod ändå.

– Interaktionerna står under rubriken, säger Johannes Nilsson, en författare som skrev för sajten under en period. Det är en siffra för hur många delningar, kommentarer och likes man har fått på sociala medier. Det påverkar ju vad man väljer att skriva om. Artiklar om invandring ger en omedelbar skjuts.

Han fortsätter:

– Det sätter sig i bakhuvudet hur man ska framställa en viss politiker beroende på om läsekretsen älskar eller hatar personen. Birgitta Olsson engagerade, särskilt om man lade tonvikten på sådant som förstärker bilden av henne som politiskt korrekt elitmänniska. Men man skriver inte att »hon är en politiskt korrekt elitmänniska«, utan man väljer ut material som framhäver de delarna. Och använder det i en i övrigt neutral nyhetstext. Jag är ingen erfaren nyhetsjournalist, och jag fick inte de direktiven av Chang. Jag bara lärde mig väldigt snabbt att det fungerade.

Ingen av de skribenter jag talar med beskriver Nyheter Idags fäbless för artiklar om invandring som ett ideologiskt ställningstagande. En kallar Chang Frick för »en entreprenör som har utnyttjat en marknadslucka«, en annan för »en skicklig profitör«.

– Jag tror bara att han har identifierat en målgrupp som fått nöja sig med undermåliga produkter, eller det ganska extrema tonläge som finns på Fria Tider, säger Johannes Nilsson. Jag tror helt enkelt att det är en affärsanalys. Att här borde man kunna täcka in 30–40 procent av befolkningen.

Det låter mycket, men kan snarare vara i underkant. För även om svenska folket generellt sett har högt förtroende för landets medier finns det ett område där deras världsbild ligger i linje med alternativmediernas. När deltagarna i SOM-institutets undersökning från 2015 ombads ta ställning till påståendet »medierna berättar inte sanningen om samhällsproblem förknippade med invandring«, svarade 54 procent av befolkningen att de helt eller delvis höll med. Forskaren Ulrika Andersson bröt senare ner statistiken efter partitillhörighet och kom fram till att det i princip bara var vänster- och miljöpartister som ansåg att påståendet var felaktigt. Därefter ökade misstron i takt med högersympatierna. Bland moderaternas väljare ansåg nästan 60 procent att påståendet var helt eller delvis riktigt och bland Sverigedemokraternas väljare var siffran över 90 procent.

Väldigt lite forskning har gjorts för att ta reda på ifall medierna verkligen särbehandlar samhällsproblem förknippade med invandring på det här viset, men den nyligen publicerade studien Invandringen i medierna – hur rapporterade svenska tidningar åren 2010–2015 kom fram till att medierna skriver lika negativt om invandring som om alla andra ämnen. Studien var dock inte heltäckande. Dessutom brukar forskningsstudier inte vara särskilt bra på att påverka folks känslor.

Mathias Wåg:

– Det är inte så att Nyheter Idag är fri från rasism. Det finns ju rätt mycket sådana vinklar. Men de andra sajternas mål är att sprida en sådan världsbild, medan Chang gör det för klicken. Det gör det kanske inte mer okej, men det finns ändå en skillnad.

Ännu en skillnad var Chang Fricks yrkesstolthet. Hans återkommande kritik mot sajter som Avpixlat – »dreglande mongon« – och Exponerat – »en latrintunna« – handlade aldrig om deras ideologi, utan om att de fabricerade nyheter och på andra sätt drog skam över begreppet journalistik.

Changs försök att distansera sig från alternativmediesfären var dock inte särskilt framgångsrika.

Vid flera tillfällen under 2015 försökte Chang Frick rekrytera skribenter till Nyheter Idag genom att annonsera i de många grupper för journalister som finns på Facebook. Samtliga slutade på ungefär samma sätt: »Vad Chang Frick överhuvudtaget gör i den här gruppen är helt obegripligt«, »Nyheter Idag och pressetiska regler kan inte stå i samma mening enligt Svenska akademien«, »Stick härifrån« och så vidare. De få journalister som lät sig intervjuas på hans sajt ifrågasattes av kollegor, och i branschpressen ansattes redaktörer för att ha använt skribenter som vid något tillfälle skrivit för Nyheter Idag.

När DN-journalisterna Annika Hamrud och Niklas Orrenius i slutet av 2015 tog reda på vem som låg bakom den i alternativmediala kretsar hyllade pseudonymen Julia Ceasar och sökte upp henne i hennes hem, betraktade Sverigevännerna hembesöket som en krigsförklaring. Orrenius tvingades byta telefonnummer och skaffa hemlig adress. Chang Frick formulerade då ett slags programförklaring i vilken han skrev att de som försökte tysta journalister förtjänade hans djupaste förakt. Istället uppmanade han sina läsare att välja en tredje väg. »Hota inte. Var bättre än så. Konkurrera istället, bidra med att skriva. Gör det jobb de inte klarar att göra. […] Tillsammans knäcker vi asen. Det är så man besegrar mobbare, genom att vara bättre än dem.«

 

I januari 2016 fylldes medierna med rapporter om att asylsökande från Algeriet och Marocko begått sexuella övergrepp och trakasserier under nyårsfirandet i Köln i Tyskland. I samband med att DN skrev om händelserna publicerades en kolumn där en av tidningens skribenter nämnde att någonting liknande hade hänt föregående sommar under festivalen We Are Stockholm som arrangerades i Kungsträdgården. »Varför de omfattande sextrakasserierna, med något litet undantag, hamnade i medieskugga är för mig oklart. Men blotta misstanken om att övergreppen ansetts som besvärliga att beskriva innebär ett svek mot de drabbade.«

Chang Frick blev kontaktad av en psykolog som befunnit sig på festivalen och själv bevittnat hur polisen ingrep mot ett flertal ensamkommande unga killar från Afghanistan och Marocko. Psykologen uppgav att han hade berättat för en skribent på DN om händelserna och även förmedlat kontaktuppgifter till en polis som varit i tjänst. Men tipset ledde aldrig till någon publicering. Psykologen lämnade ut såväl mejl- som SMS-korrespondens med DN till Chang Frick och påstod att tidningen låtit bli att skriva för att en redaktör hade avfärdat historien som »SD-falsarier«.

I Nyheter Idags artikel »Så mörkade DN omfattande övergrepp i centrala Stockholm« förnekade DN-skribenten att detta skulle vara orsaken; istället löd förklaringen att DN helt enkelt inte lyckats bekräfta uppgifterna. Vad gällde »mörkläggningen« stod därmed ord mot ord, och allmänheten fick tro vad den ville.

Till en början följde reaktionerna ett förutsägbart mönster: nyheten gick varm på alternativsajter och spreds som en löpeld av Twitterkonton med svenska flaggan inbäddad i användarnamnet. Alternativsfären är på många sätt en parallell verklighet och nyheter som sätter agendan där brukar – ofta på goda grunder – ignoreras av den etablerade pressen. Inte i det här fallet. Genomslaget var så stort att DN:s påstådda mörkläggning snart diskuterades av politiker, chefredaktörer och högt uppsatta poliser.

Trots att Chang Fricks artikel dominerade medierna under en hel vecka i januari 2016 fick han inte uttala sig i något sammanhang. Sveriges Radios program Medierna ägnade ett helt avsnitt åt händelserna utan att intervjua vare sig Frick eller hans källor. När händelserna i Kungsträdgården diskuterades under ett möte på Publicistklubben bjöds Chang Frick visserligen in, men bara för att sitta i publiken.

En av dem som reagerade på den saken var Ola Sandstig, Uppdrag Granskning-reportern som hade ringt Chang när han granskade Researchgruppen och som därefter fortsatt att hålla kontakt med honom.

– Så fort jag läst texten ringde jag Chang och frågade: »Vilka är källorna?« Det var delvis av nyfikenhet, men också för att jag såg att det fanns något där. Jag gjorde långa inspelade intervjuer med källorna och de konfirmerade i princip allt som stod i artikeln. Jag frågade om de ville ställa upp på filmade intervjuer ifall vi skulle göra någonting för TV, men polisen drog sig ur i sista stund.

Han tillägger:

– Jag anser att den svenska journalistkårens beröringsskräck inför Chang Frick är sjuk.

Chang Frick uppmärksammades istället för andra saker. Bonniers nystartade sajt Kit granskade hans privatekonomi och uppdagade att han nolltaxerat under flera år och hade skulder hos Kronofogden. Chang Frick svarade genom att publicera en artikel på Nyheter Idag där han poserade i sin soffa hemma i Hallunda i mjukisbyxor och mössa, ovanför bildtexten: »Jag erkänner att jag är fattig, men jag är glad ändå.«

I själva verket var han inte alls särskilt glad.

– Jag hade massor av uppgifter, jag intervjuade alla de inblandade. Om inte det är journalistik, vad är det då? Men istället skulle jag straffas och hängas ut som skattebrottsling. Det var som om klyftan mellan mig och alla andra blev ännu bredare.

Den klyftan var dock inte nödvändigtvis av ondo för Chang Frick. Som en person uttrycker det skaffade han sig »ett ordentligt jag-skiter-i-allt-kapital«. Detta tilltalade människor som i varierande grad och av varierande skäl hade ett horn i sidan till de medier Chang Frick hade vågat ge sig på.

Dessa människor fick å andra sidan inte heller alltid vad de förväntade sig. När tidningen Metros nya ägare Mats Qviberg – som ofta varit i konflikt med medier – ställde upp på en intervju i Nyheter Idag sade den excentriske finansmannen bland annat till Chang Frick att en av Metros journalister var en »stalinist som vi borde bli av med«. Uttalandet väckte sådan uppståndelse att Qviberg strax därefter sålde sitt ägande i tidningen med 70 miljoner kronor i förlust.

En annan person som närmade sig Chang Frick var Katerina Janouch, sexologen och författaren som efter en omtalad intervju i tjeckisk TV vintern 2017 mött massiv kritik för att »svartmåla Sverige«. Janouch kände sig hårt åtgången av både DN och SVT och erbjöd sig att skriva krönikor för Nyheter Idag. Janouch:

– Jag tyckte att Nyheter Idag var en vettig alternativtidning. Materialet var inte alltför vinklat och det fanns inte det här … utpräglade språkbruket som vissa andra sajter har. Sedan tilltalades jag av hela underdogperspektivet: en ensam människa mot de stora drakarna. För mig var min medverkan ett sätt att legitimera sajten.

För närvarande har Nyheter Idag två nyhetsskribenter utöver Chang Frick och Jakob Bergman. Den ene är en 19-åring vid namn Elliot Lorentz som tidigare var SSU-ordförande på Norra Real i Stockholm. Enligt hans Facebooksida jobbar han även för Amnesty. Den andra skribenten är Markus Allard, en självutnämnd marxist som 2013 uteslöts ur Ung Vänster efter att ha tryckt »gilla« på den våldsbejakande vänstergrupperingen Revolutionära Frontens sida på Facebook och därefter vägrat be om ursäkt. Sedan en tid tillbaka driver Allard det lokala Örebropartiet, som bland annat vill införa gratis tandvård och lokaltrafik samt sänka politikers löner. På Nyheter Idag tar han ofta tillfället i akt att angripa just fifflande politiker. Han beskriver sin korta men intensiva utbildning till journalist på följande sätt:

– Jag publicerade en text, och då kunde Chang ringa upp och skrika: »Det här är dåligt!« »Jaha«, sa jag, »kan du kanske säga någonting mer konkret?« »Ja – det är skit!« Och så fick jag skriva om. Men jag har lärt mig väldigt mycket. Dels hur man skriver artiklar, men även vad som drar klick.

På frågan om det finns någonting som förenar honom och libertarianen Chang Frick blir han tyst en lång stund.

– Fy fan! Jag vill verkligen inte svara ja på den frågan. Men … jag tror snarare att det finns någonting gemensamt mellan oss och folk generellt i det här landet. Det politiska etablissemangets ängslighet när det gäller att diskutera vissa frågor. Det är någonting som vi båda stör oss på.

 

De journalister som tvingas hänvisa till Nyheter Idag har en rad epitet att välja mellan. »Högerpopulistisk« är det vanligaste, men även »SD-anknutna« förekommer. När Expressen nyligen hänvisade till ett av Changs grävjobb kallades Nyheter Idag dock kort och gott för »nyhetssajten«.

Begreppsförvirringen är inte särskilt konstig, för det är svårt att veta vad Nyheter Idag egentligen är. Till och med många av dem som borde vara sajtens starkaste kritiker tycks hysa något slags motvillig respekt.

– Såvitt jag kan minnas har Chang aldrig gjort bort sig ordentligt, säger Henrik Johansson, som är chefredaktör för Inte rasist, men – en sajt som i likhet med Nyheter Idag ofta gräver upp egna nyheter men som till skillnad från dem främst granskar Sverigedemokraterna och den alternativa nätmiljön.

– Jag har väl skällt på honom några gånger, men aldrig på samma sätt som de andra sajterna. Visst kör de ett konstant vinklande, och alltid åt samma håll, men han är en av få som har lyckats nå bredare. Och ett av skälen till det är att han alltid håller sig inom ramarna.

Expos researcher Jonathan Leman är inne på samma spår:

– Han brukar ringa upp mig som kollega – han ringer alla som kollegor. Och inom den världen där han är aktiv är han väl den som kommer närmast att vara det. De andra sajterna säger att »mainstreammedier« mörkar och ljuger, samtidigt som nästan allt de tar upp kommer från mainstreammedier. Och sedan säger de till sitt försvar: »Vi har inte resurser att göra egna nyheter.« Chang Frick visar att de andra bara inte är tillräckligt kompetenta.

Leman saknar inte invändningar mot Nyheter Idag men säger att han i många avseenden ändå tycker att det är korrekt att kalla sajten en »nyhetssajt«. Trots det passar den in under paraplybegreppet »högerextrema och högerpopulistiska alternativmedier«.

– Högerpopulismen är ett återkommande anslag i deras nyheter. Det finns en korrupt elit, och så finns det rena folket. Nyheter Idag företräder folket. Samtidigt är de något mer än bara det här populistiska, för de har även ett tydligt högerställningstagande i ekonomisk-politiska sammanhang.

Både Jonathan Leman och Henrik Johansson tar även upp Nyheter Idags kopplingar till Sverigedemokraterna och hänvisar till avslöjanden gjorda av journalisten David Baas. Han har under flera år granskat SD för Expressens räkning och var en av dem som samarbetade med Researchgruppen när de avmaskerade anonyma kommentatorer på Avpixlat och Fria Tider.

I en av två granskande artiklar om Nyheter Idag publicerade Baas flera mejl som Chang Frick skickade till Sverigedemokraternas dåvarande pressekreterare Martin Kinnunen 2014. I dem diskuterade Frick hur han skulle förhålla sig till partiet. Bland annat skrev han att det »rent opinionsmässigt nog är ganska uppenbart att vi är positiva«, men tillade: »Om vi kan markera ett oberoende från SD och även ha koll på det snaskiga som andra medier normalt är ute efter kan vi på sikt odla en bild av att vi är lite mer ›experter‹ på partiet.« Kinnunen avrådde honom från detta spår.

I den andra artikeln visade Baas hur Chang Frick 2015 skickade en faktura på 30 000 kronor till Sverigedemokraterna, med rubriken »identitärer«, bara någon vecka efter att sajten publicerat en artikel där Chang skrev om SDU-topparna William Hahnes och Gustav Kasselstrands kopplingar till den så kallade identitära rörelsen. Bara några veckor senare uteslöts Hahne och Kasselstrand ur SDU, och David Baas tyckte sig därmed ha lett i bevis att Nyheter Idag publicerade besvärande uppgifter på beställning av SD. För Chang Fricks del innebar händelseutvecklingen dessutom att Kasselstrand, som Chang varit i konflikt med redan under sin SDU-tid i Kristianstad, till sist försvann från politikens centrum.

– Jag har inte hittat något exempel på när Chang Frick och Nyheter Idag har skrivit något som skulle vara besvärande för SD:s partiledning, säger David Baas. Att skriva om Kent Ekeroth är inte det. Samma sak med Pavel Gamov: han är också en person som partiledningen har velat göra sig av med. Sedan har Chang Frick lyft fram ett exempel med Mattias Karlsson, att han skulle ha skickat mejl till Politiskt Inkorrekt. Men de mejlen handlade bara om att Karlsson hade satt upp sajten på utskickslistan för partiets pressmeddelanden. Så det är inte heller något man kan lyfta fram som besvärande för SD-ledningen. Tvärtom skulle man kunna hävda att mycket av det Chang Frick skrivit har legat i ledningens intresse.

Nyheter Idag har knappt 1 400 Plus-prenumeranter som betalar 349 kronor per halvår. Övriga intäkter kommer från annonser.

Jag tar upp det här med Chang Frick en förmiddag när vi sitter i hans nya arbetsrum i Bålsta och han spontant nämner »en fejkartikel av den lilla råttan David Baas«. Jag nämner att jag precis pratat med Baas, och Chang försöker förklara sig. Enligt honom handlade den faktura som skickades till SD inte om de artiklar som publicerades på sajten, utan om videomaterial som Chang bland annat hade samlat in på konferensen Identitär Idé som anordnades i Stockholm 2015.

– SD ville kartlägga dem, och jag kunde komma in där. Ingrid Carlqvist höll tal och inledde: »Kära damer och herrar och eventuella fascister.« SD ville ha materialet, och då sa jag att de fick betala. Men jag har aldrig någonsin tagit betalt för en artikel på Nyheter Idag. Jag sa det till David Baas, men han hade redan bestämt sig för vad han skulle skriva.

Vad gäller mejlen till Kinnunen säger Chang Frick att de skickades efter att han och Kinnunen pratat i telefon, och att han försökt lugna den dåvarande presschefen som varit upprörd över en kommande publicering som skulle missgynna SD. Chang kan dock inte minnas vad den publiceringen gällde.

Jag tar upp det som David Baas och ett flertal andra personer har nämnt: att Chang Fricks granskningar av SD aldrig har slagit mot partiledningen, utan snarare har gynnat dem.

– Jag tänker inte så: »Vem kommer detta att gynna eller skada?« Jag tänker: »Vad är sant, vad är falskt, vad vet jag?« Oavsett vem jag fäller kommer folk dragandes med det där. Pavel satt i utrikesutskottet, det gynnar väl fan inte SD att han ryker! Jag har avslöjat att Kent Ekeroth och Egor Putilov åkte till Grekland för Avpixlats räkning. Jag har spridit Mattias Karlssons tips till Politiskt Inkorrekt. Han var asförbannad. Men det tar de aldrig upp.

Jag säger att David Baas faktiskt tog upp just det.

– Men jag har inte fler grejer! Du kan inte utgå från att alla har lik i garderoben. Alla är inte totala galningar, inte ens i SD. Det finns ju en anledning till att de personer som sitter i toppen sitter just där.

Det är första gången under våra många samtal som jag ser Chang Frick märkbart irriterad. Han säger att han inte känner någon lojalitet mot SD överhuvudtaget, men tänker sedan efter en stund.

– Men jag kan ge Baas en poäng, och det är att när det har varit konflikter i SD där jag på något sätt kan anses vara positionerad, så har min inställning mer varit i linje med partiledningen än emot. I SDU-fallet så var de på väg halvvägs åt identitärhållet. Om den andra delen då vill vara mer anständig, då är det ju … Jag vill inte att folk som är mer eller mindre fascister ska vara en del av ett riksdagsparti. Det uttalade jag mig om i Expo 2012. Jag hade den positionen redan då, det har ingenting med partiledningen att göra!

Vi reser oss för att åka iväg och äta pizza. Chang kan inte riktigt släppa konversationen.

– Jag är bara inte van vid att prata så mycket om SD. Det där var egentligen många år sedan för mig. Vi skriver väl inte så jävla mycket om dem? Min självbild är att vi står närmare Moderaterna, nu när de har blivit lite vettiga igen.

Pizzerian ser ut som pizzerior gör. Vi är de enda gästerna. TV:n visar en grynig Kanal 5-komedi utan ljud. Chang Frick är klädd i smutsiga mjukisbyxor, trasiga skor och en träningsoverallsjacka med reklam för ett vattenpololag från Uralbergen. Hans telefon blinkar ständigt av notifikationer. Det pågår en diskussion i Hatklubben, en Facebookgrupp vars främsta syfte är att låta medlemmarna vara så brutalt otrevliga mot varandra som det bara går. Denna dag verkar de dock vara inne på en mjukare linje.

– De diskuterar vem som är snyggast av Paulina Neuding och Alice Teodorescu, säger han och sneglar på sin telefon.

Sedan visar han en tweet från den moderate riksdagsledamoten Hanif Bali, som fungerar som Nyheter Idags Leif GW Persson, det vill säga en person Chang kan ringa när det är en slö nyhetsdag för att få ett par uppfriskande citat. Bali skriver: »Om jag förstått det här rätt: Sveriges samlade rasistiska hatarmé leds av en iransk riksdagsledamot, en kurdisk forskare, en judisk författare med rötter i Centraleuropa och de som tar fajten mot dem är pursvenska soyboys och övre medelklassfeminister.«

Bali syftar här på sig själv, nationalekonomen Tino Sanandaji och Katerina Janouch. I tråden har hon svarat: »Vi har även kartongromen @ChangFrick som ledande publicist och propagandaminister i gruppen.«

Chang fnissar.

– Hon är fan trollmamma. Såg du hela Pocketshopgrejen?

Föregående dag handlade den svenska Twitterdiskussionen i princip uteslutande om huruvida Katerina Janouchs böcker säljs eller inte säljs på Pocketshop, samt om detta berodde på att företaget tyckte att hon var rasist eller på att kunderna inte längre efterfrågade böckerna.

– Det är ett bråk om var en bok står på en hylla!

Chang skrattar så att han grymtar.

– Alltså, jag vet ju också exakt vilka punkter jag ska trycka på för att dra igång någonting som klickas så där hårt. Men jag vet inte … det är för billigt. Men inget ont om Katerina, hon har en annan spelplan att förhålla sig till.

Han fortsätter:

– Alla som har hamnat hos mig har en sak gemensamt: de har varit i blåsväder, men de står för det. De tar skiten och går vidare. Det är det jag saknar överallt, folk som vågar vara det de är, oavsett. Jag behöver nödvändigtvis inte hålla med om deras åsikter, men jag tycker att ett samhälle behöver den toleransen.

Utöver Katerina Janouch har folk de här dagarna varit upptagna med att rasa mot Aftonbladets kolumnist Staffan Heimersson, som skrev en krönika där han drog paralleller mellan rörelsen #metoo och häxbränningarna under 1600-talet. I en efterföljande intervju sade han att kvinnor »använder #metoo som en förevändning att skriva sjaskig pornografi«, och sedan fick han sparken. Jag frågar om Chang Frick har hört av sig till Heimersson. Han tittar upp från sin pizza och ser uppriktigt förnärmad ut.

– Naturligtvis har jag hört av mig till Staffan Heimersson. Vi håller på att diskutera prisbild och liknande.

Han sköljer ner maten med en klunk Fanta.

– Men jag vet inte, han ville ha rätt bra betalt alltså. Gubben gillar tydligen sina drinkar.

 

Det är inte svårt att frammana bilden av Chang Frick som något slags cirkusdirektör vars scen består av en digital plattform där samhällets utstötta kan skrika så högt de kan inför en road pöbel. Det vore dock att underskatta honom, hans medarbetare och hans publik.

Mathias Wåg, som följt Chang en längre tid och samlar in material till en bok om de svenska alternativmedierna, förklarar att mycket har hänt sedan Researchgruppen granskade Avpixlat för några år sedan.4

4. I dag har sajten bytt namn till Samhällsnytt.

– Då var de Sverigevänliga medierna en mycket mer homogen gruppering. I dag har många av sajterna radikaliserats och rört sig ut i ett slags brunfält med etnonationalism och nationalsocialism. Samtidigt har det öppnats ett stort fält mellan SD och Moderaterna, som är mer av en blåzon. Och där befinner sig Nyheter Idag, tillsammans med en rad konservativa sajter – dels ett par respektabla medier, men även ett antal mindre sajter och partier som Medborgerlig samling. De bygger någonting annat, och där är Chang väldigt viktig. Han är på många sett en länk mellan de här personerna som alla sitter och har personlig kontakt med varandra.

När Chang Frick hösten 2017 firade sin 34-årsdag bjöd han in ett 30-tal personer och utlovade »en så galen och udda mix av människor som möjligt«. Dessutom ville han att merparten av dem som dök upp skulle ha åkt på en rejäl smäll i medierna. Traditionell sådan alltså – inte den delen Chang Frick företräder. Till skillnad från de flesta fester för folk i mediebranschen anordnades den här på lokalkrogen Tjuren Bravo i Hallunda centrum. Bland gästerna återfanns flera av dem som nämns i den här texten: Mathias Wåg, Ola Sandstig, Jakob Bergman och Katerina Janouch. Men där fanns också Fredrik Antonsson, undersköterskan bakom Facebookgruppen »Rädda Vården«, som SVT nyligen kallade »skrämselsida« i en publicering som väckte skarp kritik på flera ledarsidor. Några bord bort satt socialdemokraten Johan Westerholm från ledarsidorna.se, en sajt som Ann Heberlein ofta skriver för och som programmet Medierna nyligen tvingades be om ursäkt för att ha kallat »invandringsfientlig«. I rummet trängdes även ett gäng libertarianer från nyhetsaggregatorn bubb.la, den sverigedemokratiske lokalpolitikern Sven Pernils, några försvarsskribenter, personer med koppling till Medborgerlig samling samt folklivsforskaren och rabbinen Dan Korn, som skriver kolumner för den nystartade borgerliga sajten Kvartal.

För underhållningen stod komikern Aron Flam, som i många år gått på tvärs mot den svenska konsensusmentaliteten. Nyligen anklagade han SVT för att ha klippt bort de skämt ur hans program Folkets främsta företrädare som slog mot »sossarna, feminism och public service«, nu utsatte han Chang Frick för en roast: ett slags inverterat hyllningstal där hedersbetygelserna är maskerade som förolämpningar. Ola Sandstig och Mathias Wåg säger att de främst dök upp »av ren nyfikenhet«, men Katerina Janouch kallar festen för »ett slags dissidentklubb«. Andra som var där refererar halvt på skämt och halvt på allvar till den som »en alternativ pressträff«.

– Det var väldigt intressant att se hyllningstalen till Chang, säger Mathias Wåg. Han ses som en banbrytare, en person som är oborstad och vulgär i sitt granskande, som tycker om när det blir skandal. Det är något Sex Pistols, Malcolm McLaren-aktigt över det, fast ur ett högerperspektiv.

Han fortsätter:

– Jag är förbryllad men känner samtidigt igen mig i punkandan. Medan jag på andra sätt tycker att Chang är väldigt farlig. På ett sätt som inga andra alternativmedier är. Han har läsare långt in i den etablerade högern och kan rycka i deras gräsrötter. När han skrev om Anna Kinberg Batra under Decemberöverenskommelsen fick hon en storm på sig från sitt eget hörn. De andra alternativsajterna är ett hot mot människor när de skapar persondrev, men Chang kan påverka partier. Han har ju fått både Metro och DN i stort sett på knä. Han är en maktfaktor av en helt annan dimension.

 

Samtidigt beter sig Chang Frick inte som andra mediemakthavare. Under arbetet med den här texten hör han av sig flera gånger i veckan, ibland sent på kvällarna, ofta för att tipsa om något av de ständiga bråk som pågår mellan honom och debattörer från såväl höger- som vänsterkanten. Vid ett tillfälle frågar han om jag kan tipsa om någon göteborgare som kan hjälpa honom att filma demonstrationer utanför en av stadens synagogor åt ryska RT.

Det går att fråga Chang Frick vad som helst och han svarar efter bästa förmåga, vanligtvis med mer information än vad som är bra för honom. Detta har främst att göra med hans yrkesheder – det är så han själv vill bli behandlad som journalist, alltså måste han behandla andra på samma sätt. Annars blir han det han avskyr mest i hela världen: en hycklare. Han ställer in ett inbokat möte bara för att arrangören inte vill låta mig följa med, visar spontant upp en stor påse hemodlat gräs och erkänner utan omsvep att Nyheter Idags ägarstruktur hänger ihop med att han fortfarande har skulder hos fogden.

Nästan alla jag intervjuar om Chang Frick kräver att få läsa sina citat, men när jag erbjuder honom samma möjlighet fnyser han och säger att det vore »som att knulla med kondom«. Istället för att oroa sig för att framstå i dålig dager oroar sig Chang för att han ska framstå i ett alltför positivt sken. När han kommer på sig själv med att ha sagt något förhållandevis vettigt dröjer det sällan länge innan han kompenserar med att hylla den för hets mot folkgrupp dömde konstnären Dan Park, kalla tidningen Resumés redaktion för horungar – »Och där får du gärna citera mig!« – eller inleda en mening med orden: »Det fina med att vara rasist i det här landet är att …«

Hans varumärke som antietablissemangets främsta och mest svårplacerade affischnamn är det som har lett fram till hans mest spridda texter. De källor som kände sig svikna av DN hade aldrig hört av sig till Chang Frick om de inte betraktat hans sajt som någonting diametralt motsatt. Pavel Gamov hade aldrig bjudit med honom till Moskva om han inte misstagit honom för en partikamrat. Mats Qviberg hade aldrig börjat prata om att »rensa ut stalinister« ifall Chang inte framstått som en allierad.

Mathias Wåg igen:

– Journalister betraktar det som ett hot att Nyheter Idag legitimeras – men för Chang är nog det största hotet just att bli legitimerad. Om han börjar betraktas som en del av etablissemanget kommer han att tappa det som gör hans sajt speciell. Vilket skulle innebära att den tappade läsare. Och intäkter.

 

Några dagar före jul hämtar Chang Frick upp mig på Bålsta station. Jag ska få vara med när han lägger upp andra delen av »Den svenska diplomaten« på Nyheter Idag, men först ska han hämta ut ett rekommenderat brev. Han ser för en gångs skull nästan anständig ut: diskret jacka, jeans och svarta boots. Men så är det också ett särskilt tillfälle.

– I dag blir jag officiellt journalist, säger Chang när vi har kommit ut från postkontoret.

Han sliter upp kuvertet och plockar fram ett standardiserat ID-kort med ordet »PRESS« tryckt högst upp med röda bokstäver. På sistone har han allt oftare blivit ombedd att visa ett pressleg. Framför allt vill vakterna på SVT se ett när Chang åker dit för att ställa frågor under partiledardebatterna.

Att officiellt bli betraktad som journalist är dock inte helt lätt för en person som Chang Frick. Nyligen fick han avslag på sin ansökan till Publicistklubben, vars ordförande Anna Hedenmo lutade sig mot tre artiklar från sajten – ingen skriven av Frick – som »misstänkliggör flyktingar« och inte höll önskad publicistisk standard. I Svenska journalistförbundet är han inte heller välkommen, så istället ansökte han om sin legitimation via Bildleverantörernas förening, som enligt honom »inte kollar så jävla noga«. Längst ner på hans nya ID-kort står det därför inte »journalist« utan »fotograf«.

– Men det är det ingen som märker, säger han och bränner ut från parkeringen. Jag lurar mig in – zigenarstyle!

På vägen berättar Chang Frick att han är på väg att styra upp Nyheter Idags verksamhet på fler fronter än så. Sajten skulle kunna få presstöd, men det vägrar Chang av principiella skäl – han är trots allt libertarian. Däremot har han nyligen varit i kontakt med en stormrik svensk företagare som är på väg in i Nyheter Idags styrelse.5

5. Företagaren säger att han vill offentliggöra sitt styrelseuppdrag i Nyheter Idag »på sina egna villkor«.

– Det är en del i min masterplan för att skrämma upp Schibsted och Bonnier, säger Chang Frick.

Hans kontor är om möjligt ännu stökigare än sist. I ena hörnet av skrivbordet reser sig en myrstacksliknande hög med utspottade prillor. Framför högen ligger ett recensionsexemplar av den nya boken Priset, där »tolv av Sveriges mest kända och genomtänkta kritiker av massinvandringen berättar vad det kostar att stå upp för det egna landet och det egna folket«. Medverkandelistan består främst av de gamla vanliga kändisarna inom ytterkantshögerns alternativmediala sfär: Julia Ceasar, Dispatch Internationals Ingrid Carlqvist, Avpixlats tidigare chefredaktör Mats Dagerlind, debattören Gunnar Sandelin och SD-tidningen Samtidens tidigare chefredaktör Jan Sjunneson, som för övrigt är medlem i Publicistklubben. Chang Frick ögnar igenom namnen och öser invektiv över dem alla. Sedan höjer han på ögonbrynen.

– Marika Formgren? Henne upplever jag i och för sig som rätt vettig. Hon jobbade på Smålandsposten förut. Jag förstår inte riktigt varför hon har lånat ut sitt namn till det här.

Han slänger iväg boken.

– Det kan nog vara så att om man är inne i värmen så räcker det med ett litet kliv över gränsen för att man ska hamna helt utanför. Och då är det nog lättare att börja röra sig ännu längre bort. Jag har inte det problemet, för jag har alltid varit en outsider.

Trots att Chang ofta pratar om att inte vilja vara en del av etablissemanget är han ständigt upptagen med de oförrätter andra journalister har utsatt honom för. Jag ber honom förklara den dubbelheten.

– Den är logisk, säger han. Det som retar mig är när folk håller på: »Vi kan inte länka till Nyheter Idag«, men så skriver någon annan tidning exakt samma artikel – och då blir det plötsligt på riktigt. Det är efterblivet. Om kritiken mot mig hade handlat om hur jag skriver artiklar, att jag glömde ställa en relevant fråga, att jag har missförstått någon detalj, då hade det gjort mig bättre. Men jag möts aldrig av den kritiken. Utan det heter att jag är en hemsk och vedervärdig människa och att man inte ska läsa det jag skriver. Men det ligger i sakens natur att när de beter sig på det sättet får jag en starkare position i folks ögon. Jag har kunnat bygga mitt eget nätverk på egen hand.

Chang säger att han är rädd för att bli likadan som den etablerade journalistkåren, eftersom han själv har sett hur de kan gå ihop och »kollektivt mobba ut en annan grupp i samhället«. Han syftar på hur han anser att journalisterna behandlat Sverigedemokraterna, men menar att dessa lika gärna skulle kunna ersättas av någon annan grupp.

– Det som kommer att hända, tror jag, är att det blir mainstream att vara kritisk mot invandring, säger han. Hela det paketet. Jag ser redan de tendenserna faktiskt. Men då kommer jag att byta ände igen. Det är det som är roligt, att gå emot.

Han tar en snus och tittar hastigt igenom sin mejlkorg.

Några dagar tidigare hittades den självutnämnde »medborgarjournalisten« Bechir Rabani död i sitt hem efter att ha gjort ett filmat hembesök hos Expos tidigare chefredaktör Robert Aschberg. På Fria Tider, Samhällsnytt och Nordfront florerar konspirationsteorier om att han har blivit mördad och att en judisk konspiration ligger bakom. Nyheter Idag har ägnat händelsen noll bokstäver och i Chang Fricks mejlkorg anklagar läsare honom för att vara »köpt av kroknäsorna«.

Han ignorerar dem och öppnar istället dokumentet »Den svenska diplomaten – Del 2«, som följer Pavel Gamovs vidare missöden under de sista dagarna av hans och Changs resa till Ryssland. Innan reportaget är redo för publicering krävs en sista genomläsning.

– Du får hjälpa mig att korrläsa, säger Chang och börjar läsa högt ur texten för att hitta rytmen i språket.

Han effektiviserar, stryker komman och adjektiv, dubbelkollar ett par detaljer med sina källor och lyssnar igenom en ljudinspelning med Gamov för att kontrollera de sista citaten. När Chang närmar sig slutet öppnar han ett program som hjälper honom att sortera i Twitters informationsflod. I åtta kolumner som täcker hela skärmen kan han bland annat se varje gång någon nämner »Nyheter Idag«, »Nyheteridag« eller »Chang Frick«. Han författar ett eget budskap: »Då så Twitter. Har ni väntat länge nu på fortsättningen av mitt lilla Rysslandsäventyr?«

– Det gäller att mjuka upp dem lite, säger Chang.

Han öppnar Google Analytics för att i realtid studera den ökande publiktillströmningen till Nyheter Idags förstasida. När texten är färdig plockar han fram det bildmaterial han samlade in under resan och justerar färgnivåer och beskärning i Photoshop. När han hittar ingångsbilden – en surrealistisk sak där Pavel Gamov, omgärdad av ryska medeltidslajvare i full riddarmundering, poserar med ett svärd – skrattar han så mycket att han börjar hosta.

– Helvete, jag måste lugna ner mig.

Det sista som återstår är att föra in ett videoklipp som anger tonen för vad som komma skall. Chang ägnar nästan tjugo minuter åt att hitta rätt storlek och färgskala på texten som ligger över de rörliga bilderna.

– Jag ber om ursäkt för att jag är så besatt av det här, säger han. Men det är viktigt för mig att det ser snyggt ut. Vi är lite fina i kanten på det sättet, säger han. Vi ska vara lite som alternativmediernas DN.

Sedan klickar han på »Publicera« och drar igång sitt en man starka PR-maskineri. Han lägger upp länken på Twitter, där folk redan har börjat posta Pavel Gamov-memes, hänvisar till texten på Nyheter Idags Facebooksida, lägger in en länk i Hatklubben-gruppen, öppnar ett chattfönster, skickar texten till en person som jobbar på Sverigedemokraternas kommunikationsavdelning, ringer några samtal …

Därefter behöver han inte jobba mer. Notifikationerna får Changs telefon att blinka som en amerikansk juldekoration. Texten delas, kommenteras och sprids av allt från Sverigevänner till journalister från Sydsvenskan och Sveriges Radio.

Chang ignorerar uppståndelsen. Istället öppnar han en ny flik i webbläsaren och tar fram en diskussionstråd om Pavel Gamov.

– Kredden på Flashback står över allt annat, säger han. Vad de andra säger är bara i periferin. Det är de här jag skriver för.