»Jag tror varken på Gud eller djävulen. Jag finner dock en tröst i tanken att det pågår något i en annan dimension, något vi inte kan styra över.«

»Jag sökte upp en schaman i Vällingby«

Djävlar, änglar och ockultism. Filter hjälper teaterregissören Malin Stenberg att få syn på ett oväntat tema i sina föreställningar. 

Vad handlar din nya pjäs om?

How to Hold Your Breath kretsar kring Dana, som drar med sig en kille hem från krogen. Nästa morgon vill han betala henne 45 euro. Hon blir förbannad och vägrar ta emot dem. Då säger han: »Du vill inte vara skyldig mig pengar – jag är en demon.« Föreställningens grundhandling bygger dock på att Europa drabbas av en jättelik bankkrasch, och att Dana i olika sammanhang saknar just 45 euro. Djävulen kan i det perspektivet tolkas som den ekonomiska karusell som skapat bland annat skuldkrisen i Europa.

Det är inte första gången dina pjäser innehåller djävulen och andra övernaturliga väsen. Dras du till den tematiken?

Annons

– Det är lustigt, jag har inte reflekterat över det förrän du sa det till mig inför denna intervju. Jag hade en extremt jobbig period i mitt liv 2007. Nu i efterhand kan jag se hur det förändrade mina produktioner – både formmässigt och innehållsmässigt.

Vad hände 2007?

– Jag gick igenom en rejäl livskris och kämpade med att pussla ihop mig själv. Till slut lärde jag mig acceptera att något oåter­kalleligt hade inträffat, och att det bodde en kraft i det. ­Krisen blev fullständigt förlösande för mig på ett kreativt plan. Jag började experimentera med nya uttryckssätt, och använde mig av övernaturliga fenomen för att kunna skildra något slags ­mörker. Jag vände helt enkelt blicken åt ett annat håll för att hitta nya inspirationskällor.

Vad fann du?

– Jag intresserade mig väldigt mycket för Jungs teorier om analytisk psykologi. Jag inspirerades även av konstnären Hilma af Klint, som hade ett stort intresse för symbolism och det ockulta. Hon höll seanser tillsammans med andra konstnärer, och påstod sig komma i kontakt med ärkeänglar som talade om för henne vilka färger och symboler hon skulle använda när hon målade sina tavlor. Även Strindberg påstod sig ha talat med änglar under tiden han skrev Ockulta dagboken.

2012 satte du upp Satans ­Strindberg som bygger på just den boken.

– Ja, och under researcharbetet tänkte jag: »Okej, både Hilma och August sa att de talade med änglar, då ska jag också lära mig det inför den här produktionen.« Jag sökte upp en kvinna som arbetar som schaman i Vällingby och gick en kurs hos henne i pendel­healing. Jag fick hålla i en vajande pendel och tyda vilka bokstäver den sökte sig till på en bokstavskarta. »Om jag tvekar kring ett beslut i föreställningen ska jag rådfråga änglarna om svar«, tänkte jag.

Du hade framstått som galen om dina medarbetare sett dig.

– Jag berättade det så klart ­aldrig för mina skådespelare!

Svarade änglarna, då?

– Alltså, jag vet inte … Jag var väl som närmast ett svar under helgkursen hos schamanen. Å  andra sidan satt vi fyra personer i ett litet, slutet rum och stirrade på den där bokstavs­kartan i två dygn. Det var svårt att urskilja om änglarna faktiskt talade till oss eller om det bara var inbillning. Det viktigaste för mig var dock inte att få ett svar från änglarna. Jag var mer intresserad av att hitta rätt sinnesstämning inför föreställningen.

Känner du dig klar med över­naturliga väsen nu?

– Jag har faktiskt funderat på att sätta upp en pjäs om Jesus. Och min kommande föreställning på Folkoperan heter Förklädd Gud. Ambitionen har aldrig varit att grotta ner mig i djävulen, psykoser och övernaturliga väsen – tvärtom bygger mina föreställningar på värme och humor. Jag brukar tänka att mina pjäser är som den långa, mörka korridoren i min källare. När jag kliver in där smäller dörren igen bakom mig och jag måste gå flera meter innan rörelsedetektorerna tänder lamporna. På samma sätt fungerar mitt konstnärskap. För mig bor det ett ljus i mörkret, man måste bara våga gå tills lampan tänds.