»Vi var idiotiska brottslingar«

Hans gränslöshet har satt honom i fängelse, gjort honom till producent för nycirkus­gruppen Burnt Out Punks och utvecklat honom till världens första ­artist som har ­jonglerat med tre brinnande motorsågar.

»Dagen innan min mamma fick besked om sin graviditet åt hon hallucinogena svampar. I sin utomkroppsliga upplevelse fick hon en vision om att hon var gravid och att sonen hon bar skulle heta Mithras. Drygt åtta månader senare förlöstes jag hemma i hippiekollektivet ›Grillen‹ på Östermalm i Stockholm. Ingen visste säkert vem min pappa var, och med åtta personer på listan över möjliga fäder tog det ett par år att reda ut det. Jag var nog inte ett särskilt glädjande besked för min pappa, som fick en dotter med en annan kvinna samtidigt som jag föddes.

Jag och mamma flyttade till en lägenhet på Söder där hon sedan fick två söner till. Min hippiemorsa försörjde sig som konstnär och schaman och fixade inte att ensam ta hand om oss tre. Hon var otroligt kärleksfull och omhändertagande, men hennes mörka sida tog ofta över. Då anklagade hon oss barn för sitt dåliga mående; en gång låste hon in sig på toaletten med en kniv och hotade att ta livet av sig. Min mellanbror Morris var den ende som hade en närvarande pappa och när han var sex år tvångsflyttade socialen honom dit. Efter det tappade vi nästan helt kontakten med varandra.

När jag var tio klarade mamma inte av att ta hand om mig längre, så även jag fick flytta till min far. För mig var han närmast en främling. Min halvsyster, som jag inte heller kände, flyttade sam­tidigt till pappas torp i Norrland. Han drack mycket, men efter något år lade han in sig på behandling för sitt missbruk.

Annons

I samma veva som han blev nykter började jag min egen resa. Jag och mina vänner hittade en flaska hembränt i det lokala klubbhuset efter en fest. Vi satte oss bakom vår mellanstadieskola och drack direkt ur flaskan. Jag hånglade med min kompis stora­syster och kände mig odödlig. Bara något halvår senare rökte vi brass för första gången och då föll allt på plats. Det var samma lukt som funnits hemma under hela min uppväxt. Jag förstod var jag kom ifrån och visste för första gången i mitt liv vart jag var på väg. På loven hälsade jag ofta på min mamma och då kunde vi dela vårt intresse för verklighetsflykt. Vi rökte på ganska mycket ihop, hon gav mig mina första svampar. En gång satt vi en hel dag och rökte flugsvamp.

Jag fuskade på slutproven i nian och lyckades precis komma in på kockgymnasiet i Härnösand. Att festa blev snabbt en heltidssysselsättning och efter bara ett år hoppade jag av skolan för att jobba. Jag och några kompisar kände snart att vi var på fel sida i drogernas näringskedja och bestämde oss för att sluta arbeta och börja langa. Om det inte hade varit så tragiskt så är det rätt komiskt att tänka på vilka idiotiska brottslingar vi var. Vi flög kraftigt påverkade med kiloförpackningar hasch fasttejpade runt låren som gled ner för våra svettiga ben i poliskontrollerna. Allting var kaotiskt och stundvis väldigt destruktivt, men jag älskade frihetskänslan.

Till sist hade min utmattade tur fått nog av mig. En kväll delade jag av en slump hiss med en polis upp till min tillfälliga lägenhet i Stockholm. Hans professionella bedömning av mitt yttre – långa dreadlocks, skräddarsydda sidenkläder, röda ögon och tre mobiltelefoner runt halsen – var att jag förtjänade en husrannsakan. Jag fick åtta månader för narkotikabrott. Efter ett knappt halvår kom sommaren och med den en frihetslängtan. Under en permission rymde jag, men en dag i mitten av augusti ringde jag till fängelset för att be dem hämta mig så att jag kunde sitta klart mitt straff. Det var en söndag och de bad mig återkomma på kontorstid. Någonstans gjorde det att jag kände mig oviktig och kränkt. Så jag hörde av mig till Afton­bladet och sa att de för 5 000 kronor fick en intervju. Dagen efter publicerades en artikel med rubriken ›Fängelset nobbade ­rymmare‹.

Jag levde allt mer destruktivt, jag stal till och med från mina vänner och umgicks frekvent med de enda som var värre än jag själv: Härnösands sprutnarkomaner. Till sist kom polisen och hämtade mig. I fängelset blev jag osams med en kille och en dag hotade han mig till livet genom att trycka en penna mot mitt struphuvud. Resten av mitt straff satt jag i självvald isolering.

När jag 21 år gammal släpptes ut med mina kläder i en plastpåse och 400 spänn på fickan, kände jag mig bara rädd. Det enda jag hade utanför murarna var skulder och sabbade relationer. Jag åkte hem till mamma, där jag sjönk ihop i farstun och grät i flera timmar.

Min pappa, som levt nykter sedan sin behandling, hjälpte mig att söka vård. Resan sedan dess har varken varit enkel eller spikrak. Jag har fått välja bort en massa saker ur mitt förflutna för att kunna tillfriskna från min beroendesjukdom, men en sak har jag hållit fast vid – gränslösheten.

I början använde jag all min energi åt att passa in. På bara ett par år hade jag startat eget företag, skaffat hus, bil, förlovat mig och väntade mitt första barn. Jag ville bevisa någonting för världen och blev besatt av projekt och utmaningar. Jag har bland annat producerat en misslyckad långfilm, genomfört en Svensk klassiker och en Ironman, tränat med svenska landslaget i amerikansk fotboll, blivit först i världen med att jonglera med tre brinnande motorsågar, gjort 140 shower tillsammans med Joe Labero och under sex år producerat Burnt Out Punks föreställningar.

Men, det som jag är mest stolt över är att jag i dag har reparerat de flesta av mina trasiga relationer, och framför allt att jag tar hand om mina två fantastiska barn och att de aldrig har behövt se mig påverkad. Min mamma har nu blivit världens mest spännande farmor, och min bror Morris och jag har hittat tillbaka till varandra. Vi söker båda efter äventyr och i november åker vi till Nepal för att cykla mountainbikeloppet Yak Attack.«