Carl Bildt och ubåtarna

De flesta som bidrog till den svenska ubåtshysterin åren 1980–1995 har tvingats revidera sina ståndpunkter i takt med att sådant som tidigare betraktats som sanningar avslöjats som pinsamma misstag eller rena fantasier. Inte Carl Bildt.

När den förre statsministern i dagens Aftonbladet ombeds kommentera att marinens viktigaste bottenspår var ankringsspår efter marinens egna båtar sprider han förvillande och ostyrkta påståenden. Både metoden och argumenten känns igen från när radioreportern Martin Wicklin hade den förre moderatledaren som gäst i P1:s Söndagsintervjun den 30 oktober 2016, och en bit in i programmet tog upp ubåtsfrågan.

Här följer en transkribering av det relevanta avsnittet, med Mattias Göranssons kommentarer kursiverade inom [klamrar]. Hela programmet går att lyssna på här.

Martin Wicklin: Första gången jag ser dig, uppfattar dig, i svensk politik, då är jag bara 13–14 år. Det är mitten på 1980-talet och det handlar om ubåtar.

Carl Bildt: Det gjorde det säkert.

Det var ju rena krigsstämningen minns jag det som i skolan, vi fick ju ledigt från vissa lektioner för att titta på de här bombningarna i fjärdarna och … du får ju ditt, ska man säga, stora politiska genombrott med de här ubåtsfrågorna.

– Jaa.

Och du är Moderaternas utrikes- och säkerhetspolitiska tales …

– Ja, jag kom att bli det, kan man säga. Jag hade varit rätt engagerad i de här frågorna, ja.

Du håller ju en ganska hög profil i de här frågorna, och du pekar ju på Sovjet.

– Ja.

Att det är därifrån kränkningarna kommer.

– Ja.

Och sen så har det ju varit i flera omgångar rapportering om ubåtar i svenska vatten, det fortsätter ju på 90-talet, det har ju då kommit till exempel uppgifter där militären själv backar från tidigare påståenden, där det visar sig lika troligt att det kan ha varit minkar.

– Mm. Oh ja.

Och flera personer i debatten som då sade saker har modifierat sina ställningstaganden, men jag har aldrig hört dig ångra eller backa från uttalanden om att det var sovjetiska ubåtar som kränkte svenska vatten.

– Och det finns ingen annan som har backat heller, egentligen. [Ubåtsutredningen 1995 underkände beläggen bakom utpekandet av Sovjetunionen. Samma slutsats drogs av Rolf Ekéus utredning 2001, som dessutom lade fram belägg för att U137 bara navigerat fel. Det officiella Sveriges officiella hållning enligt två statliga utredningar är alltså motsatsen till vad Bildt påstår i P1. Vidare: exempel på personer som i diverse sammanhang har backat på olika avgörande bevispunkter, gällande nästan alla påstådda kränkningar, i böcker och/eller artiklar: dåvarande ÖB:n Bengt Gustafsson, dåvarande chefen för Marina analysgruppen samt Carl Bildts närmaste man i ubåtsfrågor Emil Svensson, dåvarande konteramiralen Bror Stefenson, m fl.]

Jo, men det är ju flera som har backat efter att det har kommit ny information.

– Näe … [Se ovan.]

ÖB har gjort det, till exempel.

– Ja, på enstaka indikationer, absolut.  Jo, jo, nej men … [Se ovan. Noterbart är att Emil Svenssons bok skrevs innan det avslöjades att det viktigaste ljudbeviset från Hårsfjärden – det så kallade 3.47-bandet – var en inspelning av den svenska motorseglaren Amalia. Därefter återstod bottenspåren och så kallade indicier, det vill säga människor som tyckt sig se saker på sjön. Misstaget med Amalia var dock känt för Carl Bildt när intervjun gjordes.]

Men du har aldrig backat?

– På enstaka indikationer, absolut. Men samtidigt finns det indikationer som går åt andra hållet. Där det finns sådant där du har sagt att det där kan inte vara … men sen lägger du plötsligt samman det med ett antal andra saker som du har sett i samma områden, och då graderar man upp det. [Just denna ovetenskapliga arbetsmetodik använde Marina analysgruppen sig av, och just detta var kärnproblemet: den felaktiga tron att indiciekedjor kan ersätta bevisning. Men detta använder alltså Bildt som ett argument FÖR att ubåtarna var här.] At the end of the day, som det heter, i slutet av dagen, så alla de – ja, det tillsattes då X antal olika kommissioner – och de har alla kommit fram till samma slutsats i grunden. [En helt galen lögn. Alla tre kommissioner kom fram till olika slutsatser. Den första, Ubåtsskyddskommissionen 1983, där Bildt själv var den mest pådrivande medlemmen, handlade mest om Hårsfjärden och pekade ut Sovjetunionen. Den andra, 1995 års expertutredning, handlade om åren 80–95, avfärdade de flesta observationerna, underkände Ubåtsskyddskommissionens arbete samt fastslog att bevisen för att peka ut Sovjetunionen inte höll. Den tredje – Rolf Ekéus utredning 2001 – skulle inte främst granska bevisningen utan det politiska hanterandet av frågan, men passade ändå på att kritisera bevisningen över hela linjen – samt hudflängde uttryckligen Carl Bildt för hans agerande i ubåtsfrågan. Samt slog återigen fast att bevisningen inte höll för att peka ut Sovjetunionen.]

Och vad är den slutsatsen?

– Att vi kränktes av ubåtar successivt under hela 80-talet, och sen kan man diskutera om detta tog slut 92, 93 eller 94, det vet vi kanske inte riktigt för där finns lite osäkerhet om enstaka indikationer. [Se ovan.]

Sovjetiska ubåtar?

– Ja. Det finns ingen anledning att ändra den grundläggande slutsatsen som Ubåtsskyddskommissionen drog 1983. [Se ovan. Delar av Ubåtsskyddskommissionens rapport började för övrigt skjutas i småbitar av undersökande journalister redan åren efter att den släppts, och har avfärdats av samtliga granskare sedan dess.]

Men vad tänker du om det här, för 1993 skrev du det här brevet till Jeltsin, där du då pekar ut Ryssland och du som bevis för detta så nämner du de där incidenterna som i efterhand visade sig vara minkar. Vad tänker du om det?

– Ja, det var ju en felindikation, men det var inte fel i sak. [Ett påstående som talar för sig självt. Intressant i sammanhanget är att när Bildt blivit statsminister 1991 utsåg han Emil Svensson, Marina analysgruppens chef och den som bar ansvaret för alla misstag och feltolkningar, till sin säkerhetspolitiska rådgivare. Samtidigt ändrade ÖB marinens insatsregler – eftersom man nu fått politiskt stöd för att göra vad som helst för att sänka en ubåt – till att inte längre avfyra varningsskott utan direkt sätta in dödande vapen om man hade en »säker« ubåtsindikation. Det så kallade typljudet räknades som en sådan, eftersom man då ännu inte begripit att det skapades av sillar. Vid en ubåtsjakt i Hävringe 1992 hörde man typljudet och avfyrade en nyinköpt målsökande torped mot målet. Eftersom det var ett sillstim ignorerades det av torpeden som istället vände om och satte fart mot korvetten som avfyrat den. Lyckligtvis kunde den fjärrdesarmeras. Om detta örlogsfartyg istället hade sänkts, med ett okänt antal värnpliktiga och officerare ombord, hade katastrofen utgjort det ultimata resultatet av Carl Bildts ansvarslöshet och missriktade övertygelse.] Det fanns ubåtar, men på andra indikationer, andra observationer. Men det finns alltid felindikationer.

Så du har utifrån den här informationen som har kommit fram, du ser ingen anledning till att ändra de uttalanden du gjorde på den här tiden?

– Nej, tvärtom.

Tvärtom?

– Ja, om du tar det där som man sade … Det var ju många som sade det finns inga miniubåtar i Sovjetunionen … [Korrekt: till och med Must, Sveriges utrikesspionage, sade till marinen att Sovjet saknade operativa miniubåtar. Detta skriver både Emil Svensson och förre Marina analysgruppmedlemmen Nils-Ove Jansson i sina memoarer. Däremot ägde Sovjet några primitiva dykfarkoster, Triton I och Triton II, och frågan gällde huruvida de kunde förklara observationerna. Den mest potenta av dem – Triton II – gick i sex knop och hade batterier som räckte i tolv timmar. Eftersom den saknade tryckskrov var besättningen utsatt för den rådande vattentemperaturen samt bar dykardräkt och personliga luftaggregat. Den var alltså enbart ämnad åt korta uppdrag, och kan följaktligen uteslutas i svenska inre vatten – annat än med tillgång till någon form av mobil basering i form av ett ytfartyg eller en moderubåt. Relevanta ytfartyg observerades inte i samband med de svenska ubåtsjakterna och moderubåtshypotesen saknar faktamässigt stöd.] ehh … i dag vet vi om de där miniubåtarna [Utöver att de alltså inte var miniubåtar utan dykfarkoster, är de ändå uteslutna av logiskt tänkande människor av ovannämnda skäl. Dessutom stämde deras konstruktion inte överens med allmänhetens observationer, exempelvis för att de saknade periskop. Oavsett vilket är det alltså rimligen Tritonfarkosterna Carl Bildt syftar på.], de står uppställda på museum i Ryssland [Det stämmer: Triton I och Triton II finns uppställda på museer i exempelvis Kronstadt och Vladivostok.]. Och i dag har vi också talat med ryska officerare, eller före detta sovjetiska officerare som var med om detta [Antingen sitter Bildt på uppgifter som av svårbegripliga skäl ej har offentliggjorts, eller så syftar han på de tre före detta ubåtsmän som deltog i SVT:s program Reportrarna 1996. Två av dem pratade endast allmänt om undervattensverksamheter, och nämnde aldrig Sverige, den tredje pratade specifikt om operationer i Sverige och var en anonymiserad och pixlad »Sergei« som i programmet orerade om kärnvapenminor av plast och andra orimligheter. Samtliga seriösa bedömare avfärdar honom som mytoman: inte ett enda av »Sergeis« påståenden styrktes i TV-programmet och inga fakta har därefter framkommit som tyder på att något han säger har hänt. Eventuellt syftar Bildt även på att Emil Svensson i sina memoarer skriver om tre personer som under ytterst lösa omständigheter – Svensson nämner inga namn och inga platser, endast att detta skett i det forna Sovjet – sagt saker som lät antyda att de varit i Sverige. Svensson skriver själv om en av dem att han inte vet om det är en »provokatör eller galning« som sitter framför honom, och ingen av de ryssar han nämner levererade en enda kontrollerbar upplysning eller detalj som talade för att de inte bara drev med honom.]. Så i dag råder ingen som helst tvekan om detta.

FOTNOT: Även om inte Carl Bildt pratar om den i det här sammanhanget, så sjösattes även en 30 meter lång sovjetisk miniubåt som kallades för Piranha mot slutet av 1988. Tester i Östersjön visade att den inte var sjövärdig och den återfördes till varvet i Leningrad, där ännu ett exemplar sjösattes året därpå. Detta sammanföll med Sovjetunionens sammanbrott och det finns inga belägg för att de två Piranhorna någonsin användes operativt. Tvärtom var de föremål för en brottsutredning gällande korruption och missbrukande av statliga medel. Efter några misslyckade försök att sälja dem på dem internationella marknaden styckades de upp till metallskrot.