Skärmdump från newyorker.com.

Filters favoriter: Årets bästa reportage!

När jag var praktikant på Filter och jobbade sent en kväll dök chefredaktören Mattias Göransson plötsligt upp bakom mig och smällde en utgåva av The New Yorker i mitt skrivbord. Tidningen var uppslagen på ett reportage om världens genom tiderna mest kända djurskådespelare, schäfern Rin Tin Tin. När jag tittade närmre såg jag att sidorna var fyllda av Mattias klotter. Han hade strukit ord och hela stycken, ringat in meningar och dragit pilar till de ställen i texten dit han tyckte att de borde flyttas.
– Man älskar ju The New Yorker, sa han. Men fan vad slappa deras redaktörer är.
Jag hade aldrig tidigare mött en person som nöjesredakterade reportage under sina toalettbesök, så jag visste inte riktigt vad jag skulle svara. Däremot tänkte jag några saker. Till exempel: Är inte The New Yorker världens högst ansedda tidning, med kontor i en skyskrapa på Manhattan och världens främsta skribenter i sitt stall? Är inte Mattias en orakad man från Lindome, vars redaktion för tillfället huserar ovanför ett apotek i en rivningshotad byggnad vid Kungsportsplatsen?
När jag senare var ensam på kontoret tittade jag lite närmare på hans anteckningar. »ONÖDIGT!« hade Mattias skrivit i marginalen bredvid ett klumpigt adjektiv. Och absolut, det var onödigt. »DET HÄR VET MAN JU REDAN!!« stod det vid ett stycke där information från ett tidigare stycke upprepades med andra ord. Och ja, det borde någon faktiskt ha strukit. Sådär fortsatte det, och när jag tagit mig igenom de nedsölade sidorna drog jag slutsatsen att min nya chef eventuellt led av storhetsvansinne – men trots allt visste vad han gjorde.

Jag tänkte på den här historien när jag läste den färska New Yorker-texten »A Suspense Novelists’s Trail of Deceptions«. Den handlar om författaren Dan Mallory, vars thriller Kvinnan i fönstret nyligen toppade bästsäljarlistor världen över. Boken lånar friskt från tidigare succéer som Gone Girl och Kvinnan på tåget och är uppbyggd kring en så kallad »unrealiable narrator« – en berättarröst som läsaren inte riktigt vet om hon kan lita på. Av New Yorkers reportage framgår dock att ingen fiktiv mytoman någonsin kommer kunna nå upp i den verkliga Dan Mallorys kaliber. Att säga mer än så vore att förstöra en underbar läsupplevelse. »A Suspense Novelists’s Trail of Deceptions« är ett konstant underhållande reportage, fullt av fantastiska formuleringar och stenhårt reporterarbete. Som läsare blir man nästan rörd över att någon har ansträngt sig så oerhört mycket bara för att man själv ska få ta del av en i det närmaste perfekt text.

Efter att ha läst reportaget skickade jag en länk till Mattias och uppmanade honom att göra detsamma. Han hade för ovanlighetens skull inga invändningar, utan svarade: »Fem getingar!«

Varje fredag tipsar Filters redaktion om sina journalistiska favoriter. Här hittar du de verk vi tidigare tipsat om.

Artikeln publicerades 15 februari 2019 och är skriven av .
Annons