I Filter #13 träffade vi Natasha Illum Berg – författare och Afrikas första kvinnliga storviltsjägare. Reportaget skapade en debatt bland läsarna om jakten som yrke, och under de senaste åren har diskussionen knappast avtagit.

Sist vi pratade med dig bodde du
 i en hydda på en kulle utanför Arusha. Då övervägde du att lämna kullen eftersom den »sänder ut väldigt tydliga signaler om att man vill vara ensam«. Har
 du gjort slag i saken?

– Jag har precis byggt klart ett hus lite närmare civilisationen – mest för att jag har en dotter som måste gå i skolan. Men man ska inte tro att jag
 på något sätt bor i staden. För några veckor sedan förlorade jag min hund till leoparder, så det är inte direkt centralt. Nu kommer ju min dotter att gå 
i skolan ett antal år, men efter det vet man inte. Då kanske jag flyttar ut igen.

Under 2014 skapades
 en debatt kring jakten i Afrika efter att bilder på personer som poserade med skjutna, utrotningshotade djur dök upp
på sociala medier. Hur påverkade det branschen?

– Jättemycket. Vi kan
 se att trenden går åt ett håll just nu och det är mot ett ökat ogillande av jakt. Den urbaniserade människan tror helt enkelt inte på döden, varken sin egen eller djurens. Samtidigt måste vi skapa död för att överleva. Det är klart att det är dumt att folk skickar upp bilder på döda djur, det säger sig självt, men det bidrar också till ett växande missförstånd där jägarna får ta skulden. Att stänga ner jakten i Afrika skulle slå hårt mot djuren, eftersom jägarna håller koll på tjuvjakten.

Hur menar du nu?

– Staten skyddar inte de här områdena. Vi licensierade jägare är ögonen därute och håller koll på vad som händer, vilket man också borde tacka oss för
 – tre av mina kolleger har skjutits till döds av tjuvjägare. I Afrika är problemen med tjuvjakt enorma, särskilt på elefant och noshörning. Därför har
 jag också startat stiftelsen Ivory Black för att försöka skydda elefanten. Jag har också precis gjort klart en dokumentär om min farfar, Bengt Berg, som 1932 skrev en bok om tjuvjakt på noshörningar i Indien. Då försökte han få till ett skydd för noshörningen, precis som vi nästan 100 år senare försöker stoppa kineserna från att döda dem i Afrika.

Efter reportaget »Kvinnan från vildmarken« blev Natasha Illum Berg känd av hela svenska folket. Hon bjöds in till Skavlans intervjusoffa, var en av det årets sommarpratare och skrev kontrakt med ett svenskt bokförlag. Vintern 2011 syntes hon som programledare för SVT:s realityserie Mot alla odds. Läs Erik Eje Almqvists hyllade porträtt här.

Varje fredag tipsar Filter om de bästa dokumentära berättelserna – samt ger er en aktuell rekommendation ur vårt eget arkiv:

MIN SANNING & SNILLE OCH SMAK (SVT)

I ljuset, eller snarare mörkret, av Svenska Akademiens kris har SVT plockat fram två sevärda alster ur arkiven. Det ena är ett samtal med Sara Danius från Min sanning, som sändes för första gången i det direkta kölvattnet efter DN:s avslöjande om övergreppen från den så kallade Kulturprofilen.  I Min sanning berättar Danius om hur hon blev »väldigt tagen« av DN:s avslöjande och hade »väldigt svårt att tänka mig att det här skulle vara påhittat«. Danius berättar också om den advokatutredning hon sedan beställde för att granska tystnadskulturen inom akademien och ta reda på »vad ledamöterna borde ha vetat«, samt vad de faktiskt visste. Vad som hände fyra månader senare när advokatbyrån presenterade utredningen för ledamöterna är numera välkänt.  Förutom att samtalet dokumenterar början på en ordentlig delning inom akademien så visar den främst en bild av en moderniserande Danius som »mäktigast i Kultursverige«.  Det pratas om allt från uppväxten till signaturkläderna till det omtalade alter-egot, ångvälten Gittan, vars existens hon förklarar så här: »Därför att livet blir mycket roligare.«

Det andra SVT-programmet om Svenska Akademien är en K Special med titeln Snille och smak, vilken följer ledamöternas »tankar och känslor kring att vara en del av denna intellektuella och kulturella högborg«. Filmen gjordes 2013 och innehåller främst en drös väldigt gamla män och långa utläggningar. Programmets stora höjdpunkt är därför helt klart Kristina Lugn: »Det känns tryggt på något sätt att det finns ett antal människor som helt enkelt är tvungna att träffa mig en gång i veckan i hela sitt liv.« Vid 9:23 börjar Lugn att berätta att hon inte orkar »tänka på alla problem« rörande ett försvunnet papper om »svensk dramatik i kris eller vad det var« och därifrån blir det bara bättre.

Klicka här för att läsa vårt andra tips denna vecka – om en bok som skulle göra världen till en bättre plats (om alla läser den och tar till sig av dess innehåll).

Klicka här för att läsa vårt tredje tips – en bok av Sveriges kanske ihärdigaste grävande sportjournalist.