Hej,
i går lyssnade jag igenom Kalibers senaste granskning »Elsa får inte komma hem«, och jag rekommenderar verkligen att ni gör detsamma. Jag varnar er, ni kommer inte må bra. Men den är viktig.
Genom åren har jag granskat en del socialtjänstärenden där man omhändertagit barn på felaktiga grunder, och en sak återkommer alltid: rättslösheten man som förälder kastas ut i. Elsas fall belyser det väldigt väl.
Elsa föddes med en ovanlig tarmsjukdom, och hennes föräldrar har lagt ner enormt mycket tid på att vårda och stötta henne till att leva ett så normalt liv som möjligt. De senaste åren har de noterat att hon verkar tappa i energi och därför legat på vården för att få hjälp. Ingen kunde förstå varför. Så kopplades nya läkare in, som är knutna till barnskyddsteamet i Uppsala, och plötsligt dök förklaringen Münchhausen by Proxy upp. Det är en mycket ifrågasatt diagnos, som har fått fäste i kulturen och även i flera så kallade barnskyddsteam. Termen numera är misshandel genom sjukvårdsinsatser, alltså att man söker vård för sitt barn och låter det genomgå ingrepp utifrån påhittade symtom. I journalen står det att Elsas mamma förordat stympning av sitt barn, när hon i själva verket undersökte om en särskild tarmoperation kunde vara aktuell. Och så är karusellen i gång. Polisbilar dyker upp utanför åttaåriga Elsas hus på skolavslutningskvällen, hon förs iväg av socialtjänsten och isoleras i ett jourhem där den enda kontakt hon tillåts ha med sina föräldrar är att skriva brev.
Att omhänderta ett barn är ett av de största ingrepp staten kan göra i en människas liv, vilket naturligtvis ställer höga krav på myndighetsutövningen. Tyvärr finns det många exempel på när staten inte lever upp till dem. I fallet Elsa blir det tydligt hur ingen riktigt tar ansvar, och hur man som förälder har svårt att överklaga beslut. Läkarna säger att de är skyldiga att rapportera till socialtjänsten om de misstänker oegentligheter och att det är myndigheten som avgör om ett barn bör omhändertas, socialtjänsten säger å sin sida att de lutar sig mot läkarnas bedömning. Elsas mamma blir polisanmäld för misshandel, men ärendet läggs ner. Det är dock inget socialtjänsten behöver ta hänsyn till, eftersom de ska bedöma om det finns en risk för barn att skadas, inte om de utsatts för något brottsligt.
I slutändan ligger naturligtvis ansvaret hos socialtjänsten, men som privatperson är det svårt att överklaga beslut. Nästan alla ärenden som når domstol utfaller till socialtjänstens fördel, som naturligtvis har större processvana än gemene man. Och tar föräldrarna sitt fall till medierna, i förhoppningen att journalister åtminstone ska kunna utkräva ansvar, går även de bet. Standardsvaret från socialtjänsten är att hänvisa till sekretess, trots att journalisten har fullmakt, och avböja en intervju.
När jag granskade ett socialtjänstfall i höstas, där en moster nekats som familjehem för att hon arbetat som glamourmodell tio år tidigare, blev jag därför lätt chockad när socialchefen i Strängnäs kommun gärna ville prata med mig. Isabella Piva Hultström hade tillträtt jobbet i somras och insett att hon tagit över en enhet med stora »utmaningar«. Kommunen hade ovanligt många tvångsomhändertaganden och hon kunde snabbt konstatera att det fanns flera ärenden som brustit i rättssäkerheten. Därför beslutade sig Piva Hultström för att ta in en extern utredare som skulle gå igenom alla aktiva placeringar.
I somras trädde en ny socialtjänstlag i kraft som betonar vikten av tidiga och frivilliga insatser, så att man ska få ner antalet tvångsåtgärder. Isabella Piva Hultström uppmanade därför andra kommuner att göra samma genomlysning av verksamheten.
Elsas fall klargör att det finns ytterligare skäl att följa Strängnäs exempel.
