Hej,
i går lyssnade jag igenom Kalibers senaste granskning »Elsa får inte komma hem«, och jag rekommenderar verkligen att ni gör detsamma. Jag varnar er, ni kommer inte må bra. Men den är viktig.
Genom åren har jag granskat en del socialtjänstärenden där man omhändertagit barn på felaktiga grunder, och en sak återkommer alltid: rättslösheten man som förälder kastas ut i. Elsas fall belyser det väldigt väl.
Elsa föddes med en ovanlig tarmsjukdom, och hennes föräldrar har lagt ner enormt mycket tid på att vårda och stötta henne till att leva ett så normalt liv som möjligt. De senaste åren har de noterat att hon verkar tappa i energi och därför legat på vården för att få hjälp. Ingen kunde förstå varför. Så kopplades nya läkare in, som är knutna till barnskyddsteamet i Uppsala, och plötsligt dök förklaringen Münchhausen by Proxy upp. Det är en mycket ifrågasatt diagnos, som har fått fäste i kulturen och även i flera så kallade barnskyddsteam. Termen numera är misshandel genom sjukvårdsinsatser, alltså att man söker vård för sitt barn och låter det genomgå ingrepp utifrån påhittade symtom. I journalen står det att Elsas mamma förordat stympning av sitt barn, när hon i själva verket undersökte om en särskild tarmoperation kunde vara aktuell. Och så är karusellen i gång. Polisbilar dyker upp utanför åttaåriga Elsas hus på skolavslutningskvällen, hon förs iväg av socialtjänsten och isoleras i ett jourhem där den enda kontakt hon tillåts ha med sina föräldrar är att skriva brev.
