Hej,
jag är verkligen ingen konstvetare. Ändå har två av varandra helt oberoende händelser fått mig att tänka på konst.
Givetvis den spektakulära kuppen mot Louvren där fyra tjuvar med stegbil och vinkelslip tog sig in i konstmuseet och, inom loppet av fyra minuter, tillskansade sig ett byte värt nästan en miljard kronor. Men också den danska dokumentären Ta pengarna och spring om konstnären Jens Haaning som lånade en halv miljon danska kronor av konstmuseet i Ålborg för att stoppa sedelbuntarna i en tavla. Men istället tog han pengarna och lämnade ramarna tomma.
Det finns ett skämt som alltid återkommer när svår, modern konst kommer på tal: några konsttyckare på en vernissage flockas runt ett verk som de antar är en del av utställningen, men som visar sig vara kvarglömt skräp. Kanske är det ett så återkommande skämt eftersom något liknande faktiskt hänt i verkligheten.
2014 fann en hissmekaniker några tomma ölburkar i hissen på ett museum i Nederländerna. Mekanikern som ville hålla rent på sin arbetsplats slängde burkarna i soporna, ovetandes om att de utgjorde konstverket All the good times we spent together av den franske konstnären Alexandre Lavet.
Den moderna konsten gör det inte lätt för sig. Eller för någon annan.
I fjol såldes Maurizio Cattelans kontroversiella konstverk Comedian, som består av en banan silvertejpad på en vägg, för 6,2 miljoner dollar på Sotheby’s i New York. Om du är orolig för att bananen ska ruttna, eller tejpen tappa fäste så kan jag lugna dig med att båda komponenter kan bytas ut vid behov. Så det Sotheby’s saluförde var inte så mycket en banan tejpad på en vägg som idén om en banan tejpad på en vägg.
Det säger något om vad modern konst är – och varför den kan tyckas oförståelig för oss som aldrig skrivit en C-uppsats i postmodernism. Men vad jag snappat upp är att det måste finnas ett element som förhöjer.
Som när Sotheby’s i London auktionerade ut en stencilmålad version av Banksys väggmålning Girl with balloon. När det sista budet klubbades på över en miljon euro hände något lustigt. Duken matades ner mot ramens botten, som visade sig innehålla en dokumentförstörare, och kom ut på andra sidan i strimlor. Men storyn, eller paketeringen, var så stark att det strimlade verket såldes för 21 miljoner euro tre år senare.
Både kuppen i Paris och de tomma danska ramarna har element som förhöjer. Louvren har hamnat på allas läppar, och även konstmuseet i Aalborg – som blev blåst på en halv miljon danska kronor – fick i utbyte en medial kampanj som de aldrig kunnat drömma om.
Men allt det bleknar i jämförelse med den gången när Göteborgsbyråkratin lyfte ett offentligt konstverk från finurligt till odödligt.
2017 vann duon Simon Goldin och Jakob Senneby konsttävlingen som Trafikverket anordnade i samband med utvecklingen av Västlänken i Göteborg. Premissen för Goldin och Sennebys förslag Evig anställning var att ge en person en evig tillsvidareanställning (eller i åtminstone 120 år) utan annan arbetsuppgift än att hen skulle stämpla in och ut på en stämpelklocka som skulle installeras vid Korsvägen.
I utlåtandet skrev juryn att det var ett verk med hög konstnärlig verkshöjd som »vidgar begreppet om vad offentlig konst kan vara«. Ännu vidare blev begreppet 2022. Då backade Trafikverket plötsligt ur och stoppade konstverket, eftersom idén »stred mot kapitalförsörjningsförordningen«.
Den evigt anställde fick alltså sparken innan hen ens fick jobbet. Jag är som sagt ingen konstexpert. Men jag känner igen en konstkupp utklädd till byråkratisk process när jag ser en.
