Linda Spåman: »Jag har börjat sympatisera med aktiv dödshjälp«

När konstnären Linda Spåmans pappa fick diagnosen ALS meddelade han direkt att han ämnade ta livet av sig. Nu släpper hon serieromanen Ett år av apokalyptiskt ­tänkande om deras sista tid tillsammans.

Vem var din pappa? 

– Han hette Walter och var en väldigt komplicerad människa. För mig var han ett slags urkraft som älskade att leva och utforska sitt eget liv. Men det gjorde honom också ganska egoistisk. Han tänkte på sig själv och vad han ville göra, det var inte så viktigt vad andra familjemedlemmar kände och tyckte. Han hade många brustna relationer med både kvinnor och barn. Han kände sig väldigt oälskad av både sin egen mamma och av alla kvinnor han träffade – och därför var han tvungen att träffa många kvinnor. Han kunde träffa någon ny, vara försvunnen i månader och leva i en helt annan kontext. Sen dök han upp igen och tyckte att allt skulle vara som vanligt. Det har ju andra människor svårare att gå med på.

Ni verkar ha haft en väldigt speciell relation. 

– Han var försvunnen under stora delar av min barndom och var kanske inte den bästa pappan, men han var ändå en underbar människa. Han var min bästa vän. Jag hör honom fortfarande väldigt tydligt i mig, det känns som att våra samtal fortsätter. I mitt liv har han uppmuntrat mig så mycket. När jag var barn sa han alltid att jag absolut inte skulle ha ett vanligt jobb – jag måste bli konstnär. Jag tror att han själv hade velat bli det, han var en väldigt kreativ människa men växte upp i en tid och ett sammanhang där det inte fanns möjlighet att utforska det. Jag tror det gjorde att han hade mycket ilska i sig.

2022 diagnosticerades han med ALS och deklarerade genast att han skulle ta livet av sig.

– Han var en väldigt drastisk människa. I hela mitt liv hade jag hört honom säga att han skulle ta livet av sig om han blev handikappad på det ena eller andra sättet. Han sa till läkaren: Jag kommer avsluta det här, så du behöver inte tänka på mig. Och när han väl uttalat det tror jag att han kände att han var tvungen att leva upp till det, för att inte andra människor skulle tänka att han var svag. Det blev någon sorts styrkeövning.

Hur reagerade du på hans beslut? 

– Den naturliga reaktionen var så klart att säga nej. Jag försökte se till att han fick hjälp, frågade hans läkare om pappa kunde få träffa en psykolog. Men läkaren svarade att de inte behandlade folk som skulle dö, utan att han kunde få träffa någon kurator. Det kanske inte är någon mening med psykoterapi när man ska dö, jag vet inte? Men man kanske skulle ha KBT, tio gånger i vårdcentralens regi, för att acceptera sin egen död? Oavsett visste jag, med tanke på pappas personlighet, att det inte skulle passa honom att vara sjuk. Han hade absolut en stor humor i sig, men också mycket mörker och ilska. Vid jul bestämde han sig för att leva fram till september.

Vill du läsa mer? 0 kr första månaden!

Vi ger dig oväntade avslöjanden, möten med kulturens mest intressanta personer och berättelserna du inte vill missa. Bli Filter­prenumerant.

Testa nu

Har du redan ett konto? här.

Publicerad 3 april 2025. Artikeln är skriven av .