Hoppgrenarna är vi bra på och emellanåt dyker det upp någon som är vass på att kasta saker, men löpning? De internationella framgångarna är från tiden då kamerorna tog svartvita bilder och friidrottsvärlden var ett ilandsreservat. Sveriges främsta löpare under den eran, Gunder Hägg med sina 16 världsrekord, briljerade dessutom under andra världskrigets tävlingstorka – och när den var över diskades han på livstid för att ha brutit mot amatörbestämmelserna.
Alla som lyckats i mer modern tid, som Anders Gärderud, Ann-Louise Skoglund, Sven Nylander och Sanna Kallur, har adderat hinder eller häckar till springandet. Som sagt, hoppa kan vi.
Över landets sprinters, medeldistansare och långdistansare är det som om det har vilat en förbannelse. En svensk mästare har kunnat bli hjälte på Finnkampen, men inte mot mer exotiskt motstånd än så.
Att en av alla dessa hopplöst kämpande stackare häromåret slog det svenska inomhusrekordet på 3 000 meter noterades av de statistikintresserade, men knappt någon annan: killen blev trots allt bara femma i franska Liévin. Tiden var dock den sjätte bästa av en europé genom tiderna och vid friidrotts-EM 2022 blev Andreas Almgren fyra på 5 000 meter.
Den hösten och det efterföljande året raderade Almgren vartenda svenskt rekord på distanserna 1 500–5 000 meter. Tiden på 5 000 meter, 13.01, hade räckt till guld vid de senaste världsmästerskapen.
Det var som om en naturlag upphört att gälla.
Fotbollen får ursäkta, för om man utöver organiserad idrott räknar motionärer är löpning tveklöst världens största sport. Det enda man behöver är ett par skor och i Sverige springer runt två miljoner människor i stort sett varje vecka. Andreas Almgrens framfart blev därför mer än en sportnyhet – den blev något var och varannan kunde relatera till på ett personligt plan: Jag tycker det är jobbigt att hålla 4.30-fart på halvmilen, hans tempo är 2.36 per kilometer.