När Markus Torgeby höghöjdstränade i Afrika

Efter att ha bott två år i en kåta i skogen börjar Markus Torgeby tävla igen. När han får stryk av några löpare från Tanzania blir han förälskad i deras löpsteg, och blir inbjuden att träna vinterhalvåret med dem på Mount Meru.

Efter åtta timmar i luften längtar jag efter att få sträcka på benen. Peter, dokumentärfilmaren, slumrar i sätet bredvid. Han ska vara med och filma de första dagarna i Tanzania.

Jag köpte mina biljetter genom studentresebyrån Kilroy Travels, 5 500 kronor Landvetter–Nairobi tur och retur. Jag har med mig 6 000 kronor i resecheckar och 500 i växlade pengar.

Känner mig nervös när vi lämnar flygplanet. Luften är tunn och varm, luktar annorlunda. Hämtar min 50-litersryggsäck på bandet, den osar fortfarande av rök från kåtan. Tusen minnen väller över mig: mörker, kyla, jag varm i sovsäcken, ensam med lugna hjärtslag.

Ryggsäcken rymmer allt jag behöver det kommande halvåret: två par löparskor, löparshorts, långa tights, en tjock bomullströja, två par kallingar, tre par sockor och så ullunderstället; två böcker av Fjodor, Idioten och Brott och straff; en billig CD-spelare och musik av Mogwai och Low; en färsk dagbok med olinjerat papper. I övrigt har jag bara kläderna jag bär på kroppen och vindjackan jag knutit runt höften.

I vimlet utanför passkontrollen letar Peter och jag efter bussen som ska ta oss över gränsen till Tanzania. Vi befinner oss i en annan värld. Jag är inte van vid flygplatser, de stressar mig. Jag andas med adamsäpplet innan vi hittar bussen.

Köper biljetten och skumpar iväg genom Nairobis myllrande gator och vidare ut på landsbygden. Blir genast lugnare när jag kan se långt, kommer aldrig att vänja mig vid stadsmiljöer. Ser gräs och öppna fält med giraffer och vattenbufflar. En mörkgrön horisont långt borta.

Vi når Arusha med gryningsljuset. Ett hav av människor när vi går av bussen. Ingen asfalt, bara packad jord. Mjukt för fötterna. Jag och Peter är de enda med ljus hud, folk kommer nära oss för att titta. Det är okej.

Ryggsäcken har ett rött dammlager över sig när busschauffören kastar ner den från taket. Jag drar ett djupt andetag och trycker undan nervositeten. Peter står vid sidan av och filmar, ett tyst öga som iakttar och sparar bilder.

Jag känner hungern i magen, har inte ätit på evigheter, bara druckit ljummet vatten. Får syn på en mager kille som håller upp en skylt med mitt namn. Jag sträcker fram handen.

– Hello, my name is Markus.

– Hello, Markos, my name is Thadey.

– Inte Markos, Markus.

– Markos?

Okej, tänker jag, jag får vara Markos här.

– Tränaren bad mig att hämta dig, säger Thadey.

Sedan säger vi inte så mycket mer. Thadeys engelska ordförråd verkar väldigt begränsat. Vi vandrar ut ur staden och följer en röd jordstig uppför sluttningarna mot det 4 565 meter höga Mount Meru.

– Det är på berget du ska träna och bo, säger Thadey.

Vi passerar enkla hus med plåttak och små bord där någon säljer mango, papaya, ananas eller bananer. Bananträd med stora gröna blad i varje trädgård, barn som skriker: »Mzungu! Mzungu!«

– Det betyder »vit man«, förklarar Thadey.

Alla vi möter ler brett. Barnen är barfota, med shorts och långärmade tröjor, alla är kortklippta.

Det är skönt att få bort stelheten ur benen. Luften är tunnare än vad jag är van vid, Arusha ligger på 1 800 meter och vi går hela tiden svagt uppåt. Är inte anpassad. Känner det i kroppen som något annorlunda, hjärtat slår några slag mer i minuten.

Efter tre kilometer kommer vi fram: två låga murade hus med en öppen yta mellan sig, och en svart vattenpump mitt på gårdsplanen. Ingen utsikt, det är träd i vägen. Mellan träden syns några träbänkar och ett utedass med tre blåmålade dörrar.

I omgivningarna ligger små stenhus utspridda, alla med varsin gräsplätt. Som på Öckerö, men husen är mindre och trädgårdarna större. Mer grönska som hindrar insyn.

Tränaren Zakharias presenterar mig för sin fru Mamma Gwandu och berättar att hon har sprungit i två OS. Sedan får jag möta de andra löparna: Naftal, Dominic, Patrick, Dam-Dam, Jackson, Farida och Zakia. Zakharias och Mamma Gwandu har också fyra barn som tittar nyfiket på mig.

Bara Zakharias behärskar engelska, Naftal kan några ord och de andra bara nickar och ser glada ut. Jag känner igen några av dem från stafetten till Trondheim. Alla är små och smala, själv känner jag mig stor och vit.

Rummet jag ska bo i har kala gröna väggar och saknar el. Två våningssängar bara, med gröna myggnät och några krokar på väggarna. Jag kommer att dela rum med Naftal.

– Perfekt, säger jag, här kommer jag att sova gott.

Markus Torgeby möter löparna i Tanzania.
Första mötet med löparna i Tanzania. I dörröppningen syns Naftal och Jackson.

Jag blir lämnad ensam och packar upp mina kläder. Jag har fått två krokar, och det räcker. Ställer löparskorna innanför dörren och lägger mig på sängen. På utsidan hörs en gris böka mot väggen.

En stund senare väcks jag av Zakharias som säger att det snart är mat.

– Och Markos, du måste koka vattnet innan du dricker det. Annars: stora problem. Du får tyfoid och amöba.

I köket väntar barnen och alla löparna på träbänkar runt ett lågt bord. En naken glödlampa dinglar från taket. Mamma Gwandu lagar maten över stenkol. Det luktar eld. Som hemma.

Hon slevar upp en stor portion majsgröt med bönor till mig, som havregrynsgröt fast kraftigare. Passar mig perfekt. Måltiden rundas av med stora koppar svart te med massor av socker i. Känner mig helt i fas.

Jag tackar för maten och går och lägger mig. Skymningen har fallit, det är mörkt som i Jämtland om hösten. Hör grisen utanför fönstret. Stänger ute myggorna med nätet. Jag äter ingen malariamedicin, har hört att den kan sätta sig på psyket. Det är inget för mig. Jag vill vara ren.

 

Tränaren väcker mig med en knackning.

– Markos, dags att gå upp!

Jag tar på mig shorts och linne och knyter löparskorna. Ute är det svalt och fuktigt, tunga droppar faller från träden. Allt känns nyduschat. Ljuset kommer fort – bara några andetag, och så skiftar himlen från nattmörker till morgonsol.

De andra löparna står redan redo. Zakharias säger åt oss hur vi ska träna:

– Ni ska köra distans i dag, pole pole. Spring Sanawari-rundan. Glöm nu inte att det är pole pole.

Pole pole? Jag får veta att pole betyder lugnt på swahili. Skönt, jag är fortfarande trög i benen efter resan. Vi ger oss av. Jag har ingen aning om hur lång Sanawari-rundan är, men farten är låg och jag trippar lätt med.

Efter ett par kilometer börjar jag känna mig ansträngd. Kanske att farten är lite högre? Mina ben är fortfarande sega. Efter ytterligare några kilometer är farten helt klart högre. Vad håller de på med, det skulle ju vara pole pole? Vi fortsätter springa, det går fortare och fortare, en successiv fartökning under många kilometer. Jag börjar bli sliten men måste hänga med, har ju inte en aning om var jag är någonstans. Allt ser likadant ut: röda stigar och lummig grönska.

Det svider i benen, jag börjar sladda efter. Försöker bita ihop, men klarar bara inte av att hålla farten. Det spelar ingen roll att jag tar i max. Andas hårt under bröstbenet, tappar meter efter meter.

De andra springer i en stor klunga, trycker på i uppförsbackarna och flyter med hög fart i utförslöporna. Varenda en av dem springer snabbare än den snabbaste svensk. Jag, stor och vit och 30 meter bakom. Människor skriker »Mzungu, mzungu!« när jag springer förbi.

En av löparna där framme pekar på en tom fläck alldeles bakom sina ben. Han vinkar mig framåt och pekar distinkt på fläcken. Antagligen vill han att jag ska ligga där istället för att springa för mig själv, men jag går på max och löparna längst fram sänker inte farten.

Vi springer kilometer efter kilometer, till slut ser jag dem inte längre. Känner mig helt borta. Har bara fokuserat på att hänga med. Gött – jag springer vilse första dagen och blir uppäten av ett lejon.

Möter inte en människa längre, ser inte ett hus. Hör inga andra ljud än fåglarnas sång. Vackert ändå. Men jobbigt.

Fortsätter i samma riktning ytterligare en stund. Till slut ser jag en löpare som väntar på mig vid sidan av stigen. Det är Naftal, han som kan lite engelska.

– Markos, trött? säger han. I dag du trött, i morgon jag trött. Det är okej.

Vi fortsätter i lite lugnare fart.

– Det är Jackson som alltid ska höja farten. Spelar ingen roll att tränaren säger att vi ska springa lugnt. Det blir alltid lite crazy när han är med.

Vi springer hemåt, sida vid sida. Tränaren väntar på oss efter rundan. Han dricker te och ser glad ut. Vi kör styrka med hemmagjorda hantlar medan Peter står bredvid och filmar.

– Markos, allt sitter i skallen, säger Zakharias. Du måste tänka. Är du trött så är de andra också trötta. Det är bara att hänga med, vägra ge dig bara. Det är det du ska träna på, att hänga med.

Jag fyller upp en spann med kallt vatten och sköljer av mig. Tvättar mina löparkläder och hänger upp dem på tork på en lina mellan två träd. Dricker ljummet vatten, känner ett hål i magen.

Någon timme senare kommer Mamma Gwandu med en kopp majsvälling. Jag häller i massor av socker och dricker upp. Fortfarande hungrig.

Det är skönt att ha med Peter i början, någon att prata med när allt är nytt, men efter bara några dagar åker han vidare för att filma på Zanzibar.

Nu är jag ensam mzungu kvar.

En man rakar av håret på Markus Torgeby.

Vi ligger på hårt i en uppförsbacke som är ruggigt lång. Har sprungit konstant uppför i 80 minuter, och backen är fortfarande inte slut.

Det är över 30 grader i luften och jag har en massa kläder på mig: långa tights, ulltröja, vindjacka och mössa. Allt för att tappa vätska och gå ner i vikt. Alla i gruppen kör på samma sätt – på långpassen är det mycket kläder som gäller.

Jag har aldrig kört på det viset förut, snarare tvärtom. Jag gillar att känna utetemperaturen direkt mot huden. Men nu kör jag som de.

Efter 90 minuter kommer vi upp till en skog precis nedanför Merus trädgräns. Naftal säger åt mig att sätta på mig min mössa.

– Det finns ormar i träden här, som hoppar ner och biter dig i huvudet om du inte har något på skallen. De är giftiga och du dör direkt.

Drar på mig min stickade bomullsmössa och fortsätter genom skogen. Kroppen börjar koka, jag känner det vid tinningarna. Vi springer utan vatten, dricker aldrig under träning. Tränaren säger att vi måste lära oss att springa utan att fylla på med vätska eller energi.

Mellan träden syns snön uppe på bergstoppen. En märklig kontrast: tropisk värme och vit kyla. Jag vill bara springa dit och stoppa in en snöboll under tröjan, få känna kylan mot huden.

Vi fortsätter genom skogen. Inga ormar från träden. Lugn fart. Hela gruppen är samlad och tyst. Några är mer slitna än andra, jag ser det i deras röda ögon. Jag längtar efter kall äpplejuice med Ramlösa i. Vi fortsätter springa.

Efter 2 timmar och 40 minuter är vi hemma igen. Känner mig flera kilo lättare, pumpar upp en spann med kallt vatten och sköljer av mig i duschrummet. Häller långsamt skopa efter skopa över huvudet. Ryser. Hämtar nytt vatten och kokar bort amöbor och tyfoid. Det känns röv att dricka varmt vatten efter ett långpass i stekande sol.

Jag vaknar med ljuset. Tränaren knackar på dörren en stund senare. Ny dag, nya pass. Jag öppnar stålgallret och går ut. Jag gillar inte att låsa in mig, men Zakharias säger att ryktena om en »rik« mzungu sprider sig fort, så det är lika bra att vara försiktig.

Zakharias ser trött ut. Han häller i sig öl på kvällarna och betalar priset på morgnarna. Han kliar sig på pungen med några rejäla drag, böjer ryggen bakåt tills det knakar och förklarar hur vi ska träna.

– Ni ska springa backe i dag, den korta vid gräsplanen. Värm upp i 30 minuter så ses vi där.

Vi joggar iväg, rejält påpälsade, för en långsam runda uppåt berget. Vi passerar skällande lösspringande hundar. De är helt livsfarliga. Ser man dem i ögonen går de till attack.

Vi kommer fram till backen och hoppar lite på stället. Zakharias är redan där. Backen är 100 meter lång och väldigt brant. Jag tar av mig överdragskläderna och börjar utan att veta hur många vändor vi ska ta. Frågar man Zakharias säger han bara:

– Bry er inte om hur länge. Häng med bara.

Att inte berätta är en del av hans filosofi.

Jag springer med korta steg och höga knän. Ligger på hårt uppför och joggar tillbaka som vila. Ingen i gruppen har någon klocka. Upp och ner, backe efter backe.

– Ser bra ut, Markos, säger Zakharias. Häng med bara.

10 backar. 20, 30, 40 … 50.

– Bra jobbat, säger Zakharias. Ni är klara nu.

Flera löpare på en landsväg, på hög höjd i Tanzania.
Ett av de långa passen upp mot Mount Meru, med mycket kläder på kroppen.

Vi joggar hem, en lugn runda förbi grannbyn. Benen är lätta, jag känner mig stark och hungrig.

Jag har varit här i två månader och revbenen börjar synas. Tänker på mat hela tiden, längtar efter bohuslänsk äggost och fet fisk. Men jag håller igen, även när jag har mat framför mig. Jag måste bli lättare för att kunna springa lika fort som de andra. Jag ser ingen annan väg.

När vi kommer hem dricker jag en liter svalt vatten som jag kokat rent kvällen före. Jag har börjat göra så, och förvarar sedan vattnet i en stålspann med lock så att inte kackerlackorna ska komma åt. Äter en banan och dricker ett glas majsvälling. Vill ha mer men motar bort känslan.

Håller munnen stängd när jag tvättar mig med tyfoid- och amöbavatten. Sätter mig på cementtrappan utanför mitt rum och låter solen värma mig torr. Tvättar mina strumpor med en nyinköpt gul citrontvål. Försöker förgäves gnugga bort den röda jorden från sockorna.

Går in och lägger mig på sängen, trycker in hörlurarna och lyssnar på musik. Kan inte sluta fundera på vilken sylt jag skulle vilja ha till äggosten.

 

Naftal slumrar en bit ifrån mig med öppen mun, Dominic, Dam-Dam och Patrick sover i rummet på andra sidan väggen. De delar en stor säng alla tre. Farida sover inne hos Mamma Gwandu och Zakharias. Jag begriper inte hur de lyckas göra några barn.

Zakia och Jackson fann i alla fall ett sätt, och när Zakia blev gravid var de tvungna att lämna gruppen. Zakia är en av de bästa kvinnliga löparna i området och har vunnit flera europeiska lopp. Hon kommer nog aldrig att springa mer.

Jag pratar inte så mycket med någon, men känner mig delaktig ändå. Alla har låg svansföring och är glada och vänliga.

Naftal springer snabbast. Han har väldigt blank hy och ljusa, bruna ögon. Han har stenhårda muskler och en ruggig spurt, har inte klappat igenom på ett enda pass. Springer oftast med mössa. Ena örat står ut lite från huvudet. Dominic springer lite sittande, med armarna långt ner. Han har en speciell mun, läpparna är väldigt mörka och när han ler blottas tänderna i underkäken. Han gillar hög, stabil fart direkt från början, då springer han som bäst. Han har blivit tröttare under tiden jag har varit här, sladdar ofta några meter bakom Naftal. Dominic hjälper ofta till med maten, han verkar gilla det.

Dam-Dam är glad jämt, han har snälla ögon och vita tänder som alltid syns. Han springer i prassliga långbyxor, är stark på de korta intervallerna. Patrick är kusin till Zakharias och en väldigt mild människa. Smälter alltid in, som en banan i en bananklase. En ruggig talang, men ofta sjuk. Farida är liten och spenslig, alltid väldigt offensiv. Hon tar i tills hon går in i väggen och är tvungen att släppa, springer sig tom på varje pass.

Jag ger Zakharias 100 dollar i månaden för mat och uppehälle, lika mycket som jag levde på i Sverige. De pengar jag får över gör att jag ibland kan gå ner till Arusha och lyxa till det med ett glas apelsinjuice. Där köper jag också en tandkrämstub i veckan, som jag delar med de andra. Innan jag kom borstade de tänderna med färska grenar.

Löparsystemet i Tanzania bygger på insatser från tidigare storlöpare. De har varit så duktiga att de tagit sig till tävlingar i andra delar av världen, där de har vunnit pengar som de kommer hem och bygger sig ett hus för. Ofta bygger de dessutom ett extra hus, dit talanger får komma för att bo och träna gratis. Ungdomarna får ett par år på sig att bara fokusera på löpning.

De som blir grymma tar sig sedan själva utomlands, där de tjänar egna pengar, varpå de betalar tillbaka genom att bygga upp nya grupper efter karriären. De som inte presterar får hitta sig en annan försörjning.

Ibland hjälper sponsorer till. Det kan handla om tidigare gruppmedlemmar som delar med sig av sina prispengar, eller folk som bara vill göra en god gärning. Zakharias team har en svensk sponsor från Gagnef som emellanåt bidrar med 50–100 dollar per löpare och månad. Jag vet inte vem det är, får bara veta att han gör det med hjärtat.

En bit ifrån oss bor Team Maxi, som vi tränar med ibland. De har två löpare som springer halvmaran på under timmen, och som är ett par strån vassare än Naftal. Det är nästan overkligt att se dem springa. Lätt, lätt, helt utan synlig ansträngning, hela tiden avslappnade och med mjuka ansikten där kinderna hoppar upp och ner. Aldrig att de hänger över knäna på grund av mjölksyra, de befinner sig alltid på rätt sida gränsen.

Under träningssäsongen bor och tränar de olika teamen på höjderna i Tanzania och Kenya, där de bygger styrka och kondition på de röda, mjuka stigarna. Blodet stärks av den tunna luften. De springer och vilar, dag efter dag. Gör inget annat. Tittar inte på TV, läser inga böcker.

Sedan försvinner de bästa iväg till Staterna, Asien eller Europa, där prispengarna är störst.

 

Den vita minibussen lämnar ett svart moln efter sig. »När röken ser ut så där är motorn slut«, hade pappa sagt. Vi är 20 pers i taxin. I mitt knä har jag Naftal, och han har i sin tur Dominic i sitt. Jag känner Naftals beniga bak på mina lår.

Vi är på väg till kaffefälten som ligger en bit bort mot gränsen till Kenya. Där hålls ett kval till terräng-VM, och Naftal och Dominic ska tävla. De bästa löparna i landet kommer att delta, själv är jag med för att se och lära.

Tävlingssträckan utgörs av sex varv på en tvåkilometersslinga. Vi har varit där och sprungit intervaller, så jag vet hur slingan ser ut: en bred stig utan några backar, med träd på båda sidor som skyddar mot solen.

Starten går och det är fullt ös direkt. Efter första varvet ligger Naftal och Dominic med bra, inte först men alldeles bakom. Jag står bredvid alla tränarna vid varvningen. Alla är avslappnade, inga stressade miner eller höga skrik. Varven går.

Det går fort, lätta ben som flyter över marken. När det är två varv kvar börjar Dominic se sliten ut, men Naftal hänger fortfarande med. När det återstår 200 meter till fem fulla varv skriker någon högt till Naftal att han måste börja spurta. Jag ser Naftal mellan träden, han ökar genast farten, börjar springa med fullt tryck. Benen pumpande, axlarna avslappnade. Naftal tar in på ledaren, och när det är 50 meter kvar höjer han farten ytterligare. Han går på sitt max. Med 20 meter kvar till mållinjen är han bara 5 meter bakom, och avståndet krymper. Jag undrar vad han håller på med, han har ju ett varv kvar, men nu skriker varenda tränare:

– Spurta, Naftal, SPURTA!

Naftal är inne i zonen, han tror att han snart är i mål. Jag känner igen minen – lyckan när man tror att det har gått riktigt bra. Naftal springer över mållinjen som tvåa och sträcker upp händerna. Han ser så glad ut, avslappnad i hela ansiktet. Då börjar alla tränare skratta och någon skriker att det är ett varv kvar. Zakharias skrattar så att han knappt kan stå upp. Jag skrattar också. Det ser så himla roligt ut när Naftal med förvånad min stapplar iväg igen, på stela ben.

Naftal skrattar när han springer över mållinjen nästa gång, nu som åttonde man. Han förstår att han har blivit lurad. Alla tränarna kommer fram för att dunka honom i ryggen, stämningen är hjärtlig. Det var Naftal som gjorde hela tävlingen, trots att han inte klarade av att ta sig till terräng-VM.

Löpning är Naftals levebröd, men det finns ändå en stor portion av att något annat är lika viktigt. Kanske är det det som är grejen, det som gör dem så bra.

 

Jag sitter ensam på träbänken under takutsprånget. Har på mig tjock tröja och långbyxor men fryser ändå. Har feber i kroppen. Dricker varmt vatten så att kräksmaken och svidet i halsen ska försvinna, har spytt fyra gånger den senaste timmen. Återstår bara galla.

Jag känner mig riktigt ynklig. Magsjuka är det värsta jag vet.

Lästips!
Fallhöjd

Regnperioden har börjat och jag ser blixtarna över Kilimanjaro några mil österut. Fattar inte att det kan blixtra så mycket, det måste vara bra ilsket uppe i himlen. Undrar hur det är att hoppa fallskärm genom sådana moln, flyga i regnet med utsträckta armar mellan urladdningarna.

Jag längtar efter att skiten i magen ska gå över. Vill inte vara här just nu, längtar efter en solvarm klippa. Efter mamma.

 

Vi springer iväg på dagens första distanspass, joggar ut på stigen vid huset. Efter 50 meter får jag syn på en människa som ligger framstupa på marken. När vi kommer närmare ser jag att han har ett stort hål i bakhuvudet, någon ser ut att ha slagit ihjäl honom. Det är första gången jag ser en död människa på nära håll. Huden ser annorlunda ut, fuktig av dagg. Vet inte vad jag ska göra, men ingen verkar bry sig och vi springer vidare. Efter en stund säger Naftal:

– Markos, han är död. Vi kan inget göra.

Vi följer de smala stigarna uppför berget. Jag fokuserar på att hålla axlarna nere. Vi ligger på hårt i backarna, men jag hänger med. Känner mig hungrig och ändå stark. Vet inte var energin kommer ifrån.

När vi kommer tillbaka efter två timmar ligger mannen fortfarande kvar på stigen. Nu har någon vänt honom på rygg. Han ligger där med slutna ögon och en smutsig t-shirt på överkroppen. Vi springer hem.

Senare går fyra karlar förbi med den döde. De bär honom i hans armar och ben, huvudet guppar upp och ner när de går neråt byn. Ingen vet vem han var. Ingen känner igen honom.

Jag stretchar och äter en banan, dricker en kopp välling med mycket socker i. Fyller resten av magsäcken med vatten. Blir mätt i magen, men kroppen fortsätter att vara hungrig.

Lägger mig på sängen och tycker att allt känns overkligt. En människa har blivit ihjälslagen 50 meter från mitt sovrumsfönster. Utan att jag har hört något. Jag undrar om hans familj någonsin kommer att få reda på varför han försvann.

 

Jag sover dåligt. Trots att jag är trött när jag lägger mig är det något som surrar inne i skallen som gör att jag vaknar hela tiden. Ett påslag som gör mig varm. Somnar och vaknar, somnar och vaknar. Går upp på natten för att pumpa upp kallt vatten att skölja av mig värmen med.

Börjar höra myggorna allt tydligare. Kroppen känns elektrisk. Det känns som om jag är på väg att bli uppäten inifrån.

När jag försöker förklara för Zakharias säger han bara att det är ett bra tecken att jag måste gå upp för att duscha kallt.

Shape will come, Markos.

Tvivlar på att han har rätt, men kör på.

 

Jag sitter med Zakharias bland tränarna vid sidan av löparbanan på Arusha stadium. Intervaller på bana. Alla traktens bästa löpare är med: Naftal och Dominic från min grupp och ett tjugotal till från andra grupper. Bredvid mig har jag den förre världsrekordhållaren på tio kilometer asfalt. Han är overkligt lik Morgan Freeman, precis samma prickar i ansiktet, de kunde ha varit bröder.

Han är ofta uppe hos oss på kvällarna och dricker öl. Alkoholen gör att han och Zakharias pratar med höga röster. Jag förstår inte mycket av vad de säger, men begriper av sammanhanget att de pratar om gamla tävlingar som de har sprungit utomlands, när formen var på topp för många år sedan. Jag fyller i berättelserna med fantasin, tänker mig att de beskriver hur de sprang med lätta ben och krossade motståndarna den sista kilometern. Eller gick ut hårt direkt och bara malde ner motståndet. Berättelser från en annan tid, som ligger så nära deras hjärtan. Jag njuter av att se minnena lysa i deras ögon.

Löparna framför oss springer 600-metersintervaller. Farten är ruggigt hög. De är som ett svart, kompakt moln som viner varv efter varv runt banan. Efter varje intervall joggar de 200 meter som vila, tysta, fokuserade. Sedan bär det av igen.

Tränarna skrattar och pratar vid sidan av. Sex tränare på en träbänk. En vaktmästare klipper fotbollsplanen med handgräsklippare. Fram och tillbaka, fram och tillbaka i det höga gräset. Svetten rinner om hans bara överkropp. Färgen börjar flagna från stadions vita cementläktare.

Löparna springer intervall efter intervall. Det är mitt på dagen och solen får luften att dallra. Efter en intervall springer en av löparna fram till sina kläder för att dricka vatten. En av tränarna springer genast dit och slår honom med en käpp.

– Inget vatten!

Löparen springer svettig därifrån. De andra tränarna skrattar. Han som fick ett slag över ryggen är en av de bästa, har vunnit stora tävlingar runt om i världen. På löparbanan behandlas alla lika.

Efter träningen köper Zakharias tre stycken Fanta till Naftal, Dominic och mig. Söt apelsinsmak i glasflaska. Fantastiskt.

 

Vi springer distans, jag ligger mitt i klungan. En distinkt farthöjning i varje backe. Jag ligger på rätt sida gränsen, ingen mjölksyra. Springer med blodet, med syret. Kan springa hur länge som helst.

Jag har gått ner sex kilo sedan jag kom hit. Om jag bara fortsätter att hålla igen på maten kan jag säkert tappa ytterligare några kilon.

Under träningen, när blodet cirkulerar med fart, känner jag ingen hunger. Då kommer energin från någonstans långt inne i kroppen, som från benmärgen. Jag tänker bara på andningen, kopplar bort kroppen från huvudet. Det finns inget annat.

Det börjar regna, tunga droppar som kommer med ruggig fart från himlen. Det blir panik i gruppen.

– Markos, vi kan inte vara ute i regnet, säger Naftal. Det kommer upp något från marken som gör oss sjuka. Vi måste ta oss in någonstans.

Vi passerar en stuga med rostigt plåttak och alla springer dit. Där står vi, tätt tillsammans, medan regnet hamrar mot taket. Jag fattar ingenting. Jag vill gå ut i regnet istället, få känna de tunga, svala dropparna mot huvudet. Jag frågar Naftal vad det är som kommer upp ur marken.

– Vet inte, men man blir sjuk.

Så blir det stilla igen, regnet är över lika fort som det kom. Solen tittar fram och vi springer vidare på leriga stigar. De andra är ruggigt dåliga på att springa när det är halt, nu är det de som inte har en chans att hänga med i min fart.

Kommer hem lerig, duschar, sköljer av skorna och tvättar mina strumpor. Äter en solmogen mango och dricker majsvälling. Går ner till läkarstationen för att få svaren på proverna jag lämnade för några dagar sedan. Är konstig i magen och känner mig hängig.

Läkaren har glasögon och fina mjuka händer.

– Markos, säger han, ingen malaria, ingen tyfoid. Det är bra. Men du har amöba och hakmask i magen. Inget farligt, men du behöver ta lite medicin. Får du feber måste du komma tillbaka.

Vandrar tillbaka ensam genom byn. Möts av leenden från vartenda hus jag går förbi, alla känner igen mig. En flock barn följer mig genom gränderna. Barfota på jordiga stigar, var det så här Messias kände sig?

När jag kommer hem väntar maten på bordet. Mamma Gwandu har lagat dagaar, små salta, torkade fiskar som hon köper i stora påsar på marknaden i Arusha. Hon fräser dem i tomat och vitlök. Smakerna exploderar i skallen. Där och då känns det som det godaste jag någonsin har ätit.

Vi ska springa intervaller på kaffefälten och joggar hemifrån vid niotiden. Vi följer bergets fot, inga backar, bara platt. Jag känner mig kort på energi. Vi korsar vägen som går till Kenya och når fälten en knapp timme senare.

Zakharias väntar på oss i skuggan av ett lågt träd. Jag känner mig svajig. Längtar efter en isvak, att få sjunka ner i mörkret och kylan. Är fruktansvärt hungrig.

Vi ger oss av – springer hårt i tre, fyra minuter och joggar en stund som vila. Jag ligger på fel sida gränsen. Mjölksyran svider i benen. Kroppen hinner inte hämta sig mellan intervallerna. Jag halkar efter, saknar energi att fokusera. Passet är slut efter en evighet.

– Markos, trött i dag? frågar Zakharias.

– Jepp, det var sega ben i dag.

Naftal skrattar när han ser mig.

– Markos, no problem.

Zakharias går med oss när vi traskar hemåt. Han knackar på hos en skrynklig liten bonde, räcker över en sedel och köper 30 centimeter sockerrör till var och en av oss.

En orgasm i munnen. Energin kickar in och får mig att känna mig som Hulken. Sockerrören är vassa och skär upp mina läppar, men jag tuggar vidare tills jag har sugit ut vartenda sockerkorn ur röret.

 

En natt drömmer jag om mamma. I drömmen kör hon sin elrullstol med skakiga händer. Hon är nere i hamnen och kör på kajen, alldeles intill kanten. Hon sitter fast i rullstolen med sitt säkerhetsbälte. Så kommer hon för nära och kör i, flyger som cykeln i E.T. genom luften och ner i det kalla vattnet.

Hon kan inte ta sig loss, sjunker djupare och djupare. Luften pressas ut ur hennes lungor.

Hon blir mindre och mindre ända tills det tar stopp på botten 15 meter längre ner. Rullstolen sjunker ner med hjulen i leran.

Ingen växtlighet. Ingen tång. Bara mörker.

Jag borde vara där.

 

Mamma Gwandus systers man har dött. Zakharias säger att han dog i aids, eller om det nu var lunginflammation. Hostade mycket på slutet gjorde han i alla fall.

Systern tar emot oss med tårar i ögonen. Det är första gången jag träffar henne, det känns som ett konstigt första möte. Kvinnorna går ut i köket och vi andra sätter oss vid ett bord där ett stort runt fat står framdukat. Vi äter kyckling och stekt ris med händerna, direkt från fatet.

Männen runt bordet pratar swahili, jag förstår lite grand men har inte ansträngt mig särskilt mycket för att lära mig mer. Har fokuserat på att springa och att vila. All min energi går till kroppen.

Är omgiven av folk men ensam i mina egna tankar. Det är som julfest och begravningskaffe i ett. Kort mellan allt. Presenter, mat, hunger och en man död i aids.

Det är annorlunda här. Döden och sorgen bemöts på ett annat sätt.

 

Jag sätter mig bakom en buske för att skita. De andra springer vidare, de vet att jag hittar hem själv nu. Det är amöban som strular. Molande värk i magen som kommer och går. Bajset luktar ägg. Jag torkar mig med gröna blad och sticksigt gräs och springer vidare.

Skönt att få springa ensam en stund. Jag saknar det. Längtar efter att få ligga i en sovsäck igen, med kall näsa och rykande andedräkt som drar sig upp mot hålet i toppen av kåtan. Springer in i ett träd och skrapar upp låret. Kuken också.

Lästips!
Examensprovet

Drar ner byxorna, kissar i handen och tvättar såret rent med mörkt urin. Har enorm respekt för småsår. Lika bra att göra rent det direkt.

Efter en stund hinner jag ifatt Patrick som också har hamnat på efterkälken. Vi ligger på för att hinna upp de andra. Patrick har missat träningen i några dagar. Han har varit hängig och äter medicin mot malaria, tyfus, hakmask och amöba. Hans ögon är trötta. Förmodligen har han fortfarande feber i kroppen.

Vi kommer ikapp och jag lägger mig i slutet av klungan. Farten höjs, men jag hakar på. Patrick ser lealös ut i kroppen, höfterna och benen är inte synkade. Han släpper medan vi andra fortsätter uppför berget.

Trädgränsen ligger mycket högre här än i Jämtland. Ständig grönska, inga tydliga kontraster. Allt växer så det knakar: ett ljusgrönt strå i dag, ett bananträd i morgon.

Naftal ligger på hårt och jag fokuserar på ryggtavlan framför mig. Tänker att jag sitter fast med ett starkt gummiband. Vi når ännu en platå innan vi äntligen vänder om och börjar springa neråt. Skönt att inte behöva fokusera mer, nu kan jag bara rulla.

Väl hemma avrundar jag med 150 situps och 50 armhävningar. Kraften i armarna är borta. De är tunna som stickor.

Jag har gått ner åtta kilo nu, på fyra månader. Och jag kommer aldrig att bli bäst.

Jag ser lättheten som mina kamrater flyter fram med, känner mig nästan löjlig vid en jämförelse. De har lätta ben och starka sätesmuskler, är tunna och explosiva på samma gång. Det spelar ingen roll hur mycket jag tränar, jag kommer aldrig att kunna springa som de.

Min kropp är inte lika anpassad till löpning. Jag har större vader och mer muskler, är kraftigare över hela linjen.

Mitt huvud älskar att springa. Jag är en löpare. Jag kan se mig själv springa milen på 28 minuter, om allt är optimalt. Att springa fortare än så kommer inte att gå. Det finns helt enkelt inte i mig.

Då måste jag födas på nytt i en annan kropp.

 

En dag tar vi en gryningstaxi långt ut på slätten. Har mössa och överdragskläder på mig, ute är det mörkt och kallt. Vi sitter som packade sillar i baksätet. Vi blir avsläppta 35 kilometer hemifrån. Inte en människa så långt ögat kan nå.

Vi börjar springa hemåt. Efter ett tag passerar vi en ensam herde som står insvept i en filt vid vägkanten. En bit därifrån står några beniga kor. Herden har en träklubba i händerna, som vapen mot rovdjur.

Jag tänker att jag hade kunnat byta liv med honom och vara nöjd. Mina kor, en träklubba och ett lejon. Upp till mig att försvara det som ger mig mat.

Lästips!
Det sociala arvet

Solen går upp och bränner bort morgonfukten. Det börjar bli varmt. Vi springer lugnt, runt fyra minuter per kilometer. Ju närmare Arusha vi kommer, desto mer blir det av allt: människor, lukter, hus och bilar. Den svarta asfalten bränner under fötterna.

Vi blir omkörda av en lastbil som drar en cyklist som håller sig fast i flaket med högerhanden. Chauffören kör fort, säkert i 70 kilometer i timmen. Cyklisten åker efter med en hand på styret. Han ser glad ut, avslappnad. Lite längre fram tvärnitar chauffören i en korsning, cyklisten tappar taget och fortsätter rätt ut i korsningen där han frontalkrockar med en annan lastbil.

När vi springer förbi är cyklisten helt mosad, huvudet är platt och kroppen helt sned. Han ser inte längre ut som en människa. På lastbilen syns blod och benflisor. Undrar hur han tänkte. Allt gick så fort. Människor strömmar fram, drar bort cykeln och släpar undan liket. Vi fortsätter springa, det dunkar i mina tinningar.

När vi kommer hem skalar jag en grön apelsin och dricker varmt vatten. Såg jag verkligen en människa mosas 45 minuter tidigare? Känns overkligt att stå här och äta söt apelsin.

Allt går så fort här. Solen går upp på en minut och ner lika snabbt. Linjen mellan liv och död är tunnare. Jag längtar efter en långsam skymning som jag hinner ta in.

 

Äggost, rökt lax och Janssons frestelse. Och cider. Är ruggigt sugen på cider. För kolsyran och för den söta smaken i munnen.

Jag vet att allt kommer att skita sig om jag inte börjar äta mer. Jag väger 53 kilo och kan se vartenda ben utanpå kroppen. Jag har gått över gränsen. Tänker på mat hela tiden.

De sista krafterna börjar försvinna, men jag klarar inte av att bryta spiralen. Varje gång jag äter får jag panik inombords. Huvudet pressar på: Du måste bli tunnare, Markus, om du ska springa fortare.

Känner mig helt uppfuckad.

Jag kan ju inte bli smalare än vad jag är nu. Då kommer jag inte att kunna springa alls – kroppen har slut på fettreserver, och fyller jag inte på med mer energi lägger den av.

Tankarna går långsamt också. I brist på annat har kroppen  nog börjat äta upp fettet i hjärnan. Varför måste jag alltid ta i så mycket? Överdriva.

Kroppen och hjärnan har två olika viljor som krigar om samma utrymme.

Jag läser i dagboken som jag skriver i varje dag. Varje mening börjar med jag, jag, jag …

En lördagskväll vandrar jag och Dam-Dam mellan husen på mörka stigar. Vi är på väg till bonden för att köpa mjölk. En gång i veckan gör vi mjölkte. Zakharias säger att lungorna blir tunga om vi dricker det oftare.

Lästips!
Ett eget rum

Bonden har en ensam ko. Den är vit och benig, jag fattar inte att den kan producera någon mjölk. Den ser så torr och törstig ut. Vi köper två liter och går tillbaka med den spenvarma mjölken i en bucklig plåtspann. Tänder en eld, kokar upp mjölken och häller i finmalet, svart te. Låter det dra en stund och häller upp i stora koppar.

Naftal, Dam-Dam, Dominic, Zakharias och jag sitter ute i mörkret under träden och dricker i små klunkar. Jag häller många matskedar socker i min kopp. Ser bara ögonvitorna på de andra. Ingen säger något. Myggorna surrar.

Zakharias berättar att Naftal och Dam-Dam har barn. Naftal har en dotter som är ett år gammal, Dam-Dam har fyra barn och en fru som bor i grannbyn några kilometer bort. De träffar inte sina familjer så ofta, ett par gånger per år bara. Före och efter tävlingssäsongen.

De får inte se sina barn växa upp, använder istället sina starkaste år till att dra in pengar. Det var likadant för morfar. Han var hemma när ett av hans fyra barn föddes, annars var han ute på havet. Jag var mer med morfar än vad mamma var.

Dricker den feta mjölken, ser för mitt inre hur mjölkproteinerna sprider sig med blodet och lagar mina söndriga muskelfibrer. Ser ingen måne, bara små stjärnor långt bort på himlen. Detta är veckans höjdpunkt.

 

Mina sex månader är över. Jag längtar efter kallt regn och mörka skogar. Att få vara ensam med min egen tallrik.

Det går långsamt när jag pratar, nervbanorna från hjärnan till munnen är inte riktigt i fas. Jag låter som mamma när hon är trött.

Jag ger bort alla mina träningskläder. Patrick får ett par av mina slitna skor. De är för stora för honom, men på hans egna skor sitter överdelen knappt fast i sulan längre, så han föredrar mina. Det andra paret slänger jag, det är för slitet. Mina ljusblå löparshorts ger jag till Dominic. De håller fortfarande ihop, ett litet slithål under pungen bara. Dam-Dam får mina långa tights, så att han kan springa utan att prassla så mycket. Naftal får min tjocka bomullströja och mitt lila löparlinne med Duveds IF:s märke på. Zakharias får ullunderstället och vindjackan. Jag ger ett par sockor var till Dominic, Naftal och Dam-Dam. Patrick får extrakallingarna.

Jag vandrar ner till mjölnaren, tänker fortsätta med majsgröten när jag kommer hem. Han behåller skalen och maler majsen till ett fint mjöl som ser ut som grahamsmjöl. Jag packar ner det i dubbla säckar som jag slänger upp på ryggen. Det är knappt att jag orkar släpa hem mjölet, 30 kilo väger mer nu än för några månader sedan.

När jag kommer hem har Mamma Gwandu lagat kyckling. Min favoriträtt. Jag äter mer än jag brukar och känner genast lite stress inombords. Tackar för maten och ger alla en hård kram från hjärtat. Ett snabbt avslut. Som en snabb soluppgång eller en frontalkrock med en lastbil. Tar med mig deras vänliga ögon och går in till mig för att packa de få saker jag inte lämnar kvar.

Sätter på CD-spelaren och lägger mig i sängen. Lyssnar på Lullaby med Low och väntar på gryningen.

De andra sover när jag stiger upp. Jag vandrar ensam genom mörkret ner till busstationen. Inga ögonvitor tittar på mig i mörkret, inga barn kommer springande. Mjölet i ryggsäcken formar sig efter min rygg. Nu vill jag bara komma hem.

Sitter på bussen hela dagen. Passerar giraffer och elefanter. Som att färdas över havet, kan se långt åt alla håll – inga träd, bara grönt gräs och djuren och en och annan massaj med en röd filt om axlarna och en träklubba i handen.

Kommer fram till flygplatsen i Nairobi på kvällen. Två timmar tills flyget ska lyfta, jag försöker ta reda på var jag ska checka in. Är vrålhungrig och trött och längtar efter att få sjunka ner i mitt säte. Hittar inte min flight på informationstavlan och känner en tunn fågelvinge fladdra till i bröstet. Röven också, varför måste det alltid strula?

Jag orkar inte med något strul. Jag studerar min biljett, men allt verkar stämma.

Hittar en ledig man vid en gate och frågar om han hört något om mitt flyg. Han betraktar mig med dryg min och säger att det inte finns något sådant flyg i kväll.

– Men jag har ju en biljett som jag ska flyga hem på i kväll, protesterar jag.

– Jag får se på den.

Han ger biljetten ett ögonkast.

– Ditt flyg gick i går.

– Skojar du?

– Nej, det gör jag inte. Du har tittat fel på din biljett. Du landar i Göteborg den sjunde, vilket är i dag. Flyget gick i går.

Orden sjunker in i mig.

– Så vad ska jag göra nu, då?

– Det vet väl inte jag, svarar mannen kort.

Jag får lust att ge honom en fet smäll rakt över ögonen. Men det gör jag inte, det är ju inte hans fel. Jobbigt läge, Torgeby.

Jag lägger mig på en bänk och försöker djupandas. Mest vill jag bara gå in på toaletten och spola ner mig själv, flyta med vattnet ända ut i havet. Jag har 100 kronor på fickan och ingen biljett. Vad gör jag nu?

Växlar mina sista pengar så att jag i alla fall kan köpa mat. Letar mig ut ur terminalen och hittar ett ställe som säljer bönor och majsgröt. Koncentrerar mig bara på maten, tänker inte på något annat. Njuter. Hjärnan börjar fungera igen. Jag har några mynt. Kanske kan jag ringa till någon. Resebyrån, hade inte de ett nödnummer?

Jag går tillbaka in och ringer Kilroy Travels, drar en rövarhistoria om upplopp, en chaufför som fått hjärtattack och bensin som tog slut. De bokar mig på nästa flyg till Sverige.

Halleluja.

 

På Landvetter tar pappa emot mig med öppen famn. Vi åker motorvägen mot Göteborg, förbi vägskyltar med vit text mot blå botten. Underbart att vara hemma. Vi passerar Landvetter kyrkogård där Boxaren ligger begravd. Det är fyra år sedan jag bar kistan, men jag kan fortfarande minnas tyngden mot axeln. Jag tänker på honom varje dag, undrar varför jag fortfarande lever medan han är uppäten av jorden. Tänker mycket på döden, att jag hela tiden närmar mig.

Pappa lägger sin varma hand över min. Det gör han alltid när vi åker bil. Att åka bil funkar alltid för oss, då finns det ingen ilska. Det är vår tid.

Vi rullar upp på färjan och jag går ut och ställer mig vid relingen i båtens för. Det är kallt, känns underbart att frysa lite. Ser Öckerö hamn och den stora kranen vid varvet. Allt är lugnt och stilla. Andas in salt och fuktig luft. Har inte pratat med någon i Sverige på sex månader, har bara varit i min bubbla.

Undrar vad som skulle hända om jag ramlade i framför färjan, hade jag klarat av att simma under den? I dag hade jag nog inte det.

 

Mamma sover på soffan när jag kommer hem. Samma soffa som förut, fast omklädd med ett svart tyg. Samma Carola i CD-spelaren. Min lillasyster Ida är hemma, hon ger mig en kram och säger att jag inte ser klok ut.

– Du ser ut som en vandrande pinne med två insjunkna ögon.

– Så farligt är det väl inte? säger jag.

– Jo, det är det. En blandning mellan utrotningsläger och Biafrabarn.

Mormor och morfar kommer in.

– Men herre Gud vad du ser ut, Markus! säger mormor. Vad har du gjort där nere i Afrika egentligen?

– Sprungit, svarar jag.

Jag lagar majsgröt vid spisen, har inte ätit sedan jag lämnade Nairobi. Flygmaten kändes ovan, så jag hoppade över den.

– Vad är det för bröte du lagar? undrar morfar.

– Majsgröt.

– Majsgröt? Vad är det för fel på potatis?

– Inget alls, men majsgröt är grymt. Hela Afrika lever på det.

– Det gör de säkert, men så är de ju små också.

 

Ida och jag är ute och går på ön. Jag är påpälsad med flera lager kläder och har dragit ner en mössa över öronen. Känner mig stel i lederna. Det är som om kroppen har slut på smörjmedel.

Hejar på människor jag känner igen. Tycker att alla ser stora och bleka ut, som jättar. Får panik av allt vitt kött som går förbi. Tänker på all mat som måste ätas för att upprätthålla sådana kroppsmassor. Ida klagar:

– Vad håller du på med, Markus? Bara för att du ser ut som en vandrande pinne behöver du ju inte gå som en.

– Vad menar du? Jag går väl inte långsamt, så här har jag alltid gått.

– Skärp dig, du går ju som en snigel!

Vi går förbi den ljusa vassen vid Rördammen och vidare ut över ljungen och klipporna, ner till havet. Det blåser västligt, vågorna skummar. Har inte känt en frisk vind i ansiktet på evigheter.

 

En dag ställer jag mig på mammas våg. 52,2 kilo. Har tappat 12 kilo på 6 månader.

Det känns konstigt inombords. Känner inget liv, ingen styrka. Vet att jag måste börja äta mer, men huvudet säger fortfarande nej. Det spelar ingen roll att Ida och mormor säger att jag ser ut som ett benrangel, jag känner ångest för varje tugga jag sväljer.

Hur kunde det bli så här? Vad spelar det för roll om jag springer milen på 31 eller 28 minuter?

Betraktar min egen spegelbild och ser en kropp som nog kan bli ännu lättare. Är stenhårt insugen i den tanken. Det känns nästan kemiskt i skallen, som ett vattentätt skott till allt annat. Jag står i mörkret längst ner i brunnen, ser friheten och maten där uppe, men väggarna är hala och jag kan inte klättra upp.

När tankarna går långsamt blir de som kommer väldigt stora.

Varför håller jag på så här?

Enda gången det är lätt att leva är när jag är ensam.

 

Jag lägger mig bredvid mamma i soffan. Hon är ruggigt trött. Pratar långsamt, med korta meningar. Säger inget om gardinerna, gråter inte ens längre. Jag tror att tårarna har tagit slut.

– Markus, tror du jag kommer att bli frisk?

– Jag hoppas, men jag vet inte, säger jag.

Hon tittar på mig med sina blåa ögon.

– Kroppen är som en tung sten, säger hon. Jag är så trött på att ligga här.

– Jag förstår det, säger jag. Men du gör det bra.

Om det var jag som låg där med en kropp som inte svarade hade jag kört ner till hamnen med fickorna fulla av sten. Jag hade blåst ut all luft på vägen ner mot botten, dragit ett djupt andetag och fyllt lungorna med saltvatten. Vaknat upp bland änglarna eller djävlarna.

Jag har tänkt den tanken många gånger. Det är en skräck jag bär på, långt inne i huvudet.

– Måste du redan åka igen? säger mamma. Du har ju bara varit hemma i två veckor.

– Jag har ingen plats här.

– Säg inte så, du är min pojk och får vara här hur mycket du vill.

– Mamma, jag behöver vara själv ett tag. Jag är trött i  kroppen och i huvudet. Jag längtar till skogen.

Jag ger henne en kram och säger hej då. Det är dags.

Pappa lägger sin hand på min när han kör ner mig till färjan.

FOTNOT: Du har läst kapitlet »Tanzania«, som ingår i boken Löparens hjärta (Offside Press).

Artikeln publicerades 8 april 2023 och är skriven av .