Ta pengarna och spring
Se: Finns att streama på SVT Play.
Är Jens Haaning ett konstnärsgeni eller en lurendrejare? Det försöker den danska dokumentären Ta pengarna och spring reda ut. 2021 lånade han en halv miljon danska kronor från museet Kunsten i Aalborg med planen att rama in kontanterna för att visa på skillnaden mellan en österrikares och en dansks genomsnittliga årslön. Men istället tog han pengarna och … sprang.
Över en natt blev Jens Haaning en symbol för den moderna konsten som ett bokstavligt rån. Men hur stod det egentligen till? För samtidigt som museet stämde Haaning fick de i och med konstverket(?) ett större medialt genomslag än vad de någonsin kunnat drömma om.
Ta pengarna och spring tecknar ett fascinerande porträtt som inte bara ställer frågan om vad som är konst, utan också om konstnärens villkor. För även om Haaning kallats för »en av sin generations mest betydelsefulla och samhällsengagerade konstnärer« speglades inte detta i hans bankkonto. När han fick den stora summan överförd kvarstod bara ett problem: han hade inte råd att rama in sedelbuntarna.
Men som vanligt när K special är i farten så har vi att göra med en kortad version: av originalfilmens 82 minuter återstår 58. Mer än en fjärdedel försvann i klipprummet – vilket får mig att undra vilken del av bilden som gått förlorad.
Så knarkar Sverige
Se: Finns att streama på SVT Play.
I tre avsnitt och lika många tematiska nedsteg guidar journalisten Johan Wicklén tittaren genom »det nya drog-Sverige«. Först avhandlas amfetamin och kokain, bland annat med en undersökning av svenskt avloppsvatten för att ta reda på drogernas utbredning. I avsnitt två bär det av mot Nederländerna och MDMA: deras public service har nämligen inget emot att testa substansen på ett rejv. Och i den sista delen är svenskarnas favoritdroger alkohol och cannabis i fokus: vilken av substanserna är mest skadlig?
Till skillnad från sin bok Vi ger oss aldrig ägnar Wicklén knappt någon tid åt svensk drogpolitik. Istället kommer han med en nykter blick på drogernas historia, utbredning och bruk. Han gör upp med gamla myter: Gävle är inte Europas amfetaminhuvudstad och cannabis är inte mer skadligt än alkohol. Den insatte kanske betraktar mycket av innehållet som gammal skåpmat, men resten bjuds på ny information i ett rasande tempo. Vilket sätter fingret på varför en serie som Så knarkar Sverige behövs: vi vet så pinsamt lite om det här ämnet.
Tips: Vi har även intervjuat Johan Wicklén om serien, läs den artikeln här.
Confessions of a Swedish Man
Se: Visas nu på utvalda biografer.
Dokumentärfilmaren Hampus Linder är en ensamstående tvåbarnspappa med en risig relation till sin cancersjuke far. Han är också feminist, så när han ger sig in i kaninhålet som är dagens »manosfär« sker det med lika delar fascination som avsmak. Han lyckas i alla fall bli inbjuden till gruppen »Maniphestos« mansläger i Danmark, där deltagarna både kramas intimt och skriker hotfullt mot varandra. Linders fascination växer, avsmaken förmildras, och det som kanske började som en kritisk och raljant skildring av mansrörelsen blir till något helt annat.
Confessions of a Swedish Man är en mångbottnad dokumentärfilm där de parallella spåren avlöser varandra: det är Linders relation till sin pappa, sin son och sin egen manlighet. Han är skeptisk, men öppen, till manosfären – och som tittare får man en inblick i en värld där allmänt vilsna män samsas med högerextrema. Men filmen är som bäst när Linder ifrågasätter sig själv – de barbröstade männen är mycket bättre på att kramas än vad han är – och när såväl hans pappa som Maniphesto-ledaren Paul sätter sig emot själva syftet med dokumentärprojektet.
Vad vill du att Filter ska skriva om? Tipsa oss!
