I din nya bok Peak Human studerar du sju gyllene civilisationers uppgångar och fall – och konstaterar att varje kollaps föregicks av pandemier, krig och klimatkatastrofer.
– Ja. Det känns lite skakigt.
Lite skakigt?
– Samtidigt inskärper jag att pandemier, krig och klimatförändringar uppstod om och om igen under de här civilisationernas gång. Man kunde repa sig från katastrofer på massor av sätt, men alla civilisationer jag har tittat på nådde lägen där kriskänslan blev så stor att den förstörde hela det kulturella självförtroendet. En punkt där man tänkte att man måste skydda sig från den farliga omvärlden och vände sig till starka, auktoritära ledare.
Det där gör mig inte mindre bekymrad.
– Samma här. Och det var väl därför jag skrev boken. Med tanke på dagens läge kändes det relevant att gå tillbaka i historien för att ta reda på vad framgångsrecepten var, varför de ändå dukade under och vad vi kan lära oss av det.
De gemensamma nämnarna du hittar i exempelvis romarnas, abbasidernas och atenarnas framgångsrecept är inte direkt överraskande, med tanke på var du står politiskt: öppenhet, en stark rättsstat, frihandel …
– Den övergripande hypotesen är att man skapar storhet genom att vara öppen för saker man inte har. Sen kan det gestalta sig på massor av sätt. Romarna lade med väldig brutalitet andra regioner och folkslag under sig, men var sedan väldigt duktiga på att absorbera och integrera dem i det romerska systemet. Abbasidkalifatet bjöd in forskare och lärda människor från alla världens hörn och översatte och systematiserade deras kunskap. Atenarna gav alla fria män möjligheten att tala inför församlingen och blev lite klokare genom att låta fler hjärnor försöka lösa olika problem. Att vara öppen gör att man möter andra människor, med andra vanor, gudar och produktionsformer, som man kan lära sig av.