Synden inleds med att Malmöpolisen Dani får ett samtal: en pojke hon känner är försvunnen på Bjärehalvön i norra Skåne.
– Precis, pojken Silas var familjehemsplacerad hos henne och väldigt nära vän med hennes son. Så Dani åker upp till den laglösa håla där pojken försvunnit för att ta sig an fallet. Ganska snart utvecklas det till en mordhistoria, vilket sätter i gång två parallella spår: Vad har hänt Silas egentligen? Och vilken skuld har Dani i det hela? Som fostermamma lät hon honom gå, trots att hon visste att han riskerade att gå under i sin hemmiljö. Samtidigt är pojkens släkt väldigt misstänksamma mot Dani och till slut får hon ett ultimatum av dess patriark: Hon har en vecka på sig att komma nån vart med fallet – annars kommer de ta lagen i egna händer.
Skildringen av kriminalitet och parallellsamhällen känner man igen från dina tidigare filmer Tjuvheder och Goliat, men här har du adderat en klassisk mordgåta. Varför?
– I de filmerna placerade jag tittaren direkt i de olika avskärmade världarna via mina huvudkaraktärer, men det kändes intressant ta sig in i en sån här sluten, osäkrad miljö utifrån och utforska den genom polisens ögon. Att upptäcka och avtäcka mysteriet tillsammans med Dani. På så vis är Synden egentligen en polisserie korsad med en våldsam släktkrönika.
Dina filmer utspelade sig i Stockholm och Östergötland. Hur kommer det sig att det nu blev Skåne?
– Jag älskar Skåne. Jag är ofta där och fascineras av dess terräng: de ödsliga vidderna och den tunga himlen som liksom sluter sig över landskapet. Jag ser berättelsen delvis som en western, om ett samhälle som slutit sig om sig självt och skapat sina egna lagar och regler. Det speglar de skånska miljöerna väldigt väl. Jag dras till platser som har mycket patina, där det kanske funnits ett blomstrande välstånd i form av ett bruk men som nu är avfolkad. Och när vi reste runt för att hitta rätt ställen att filma på hittade vi verkligen platser där det känns som att tiden stått stilla.
Det känns som rätt landskap för en svensk western.
– När jag pratade med folk under min research fick jag faktiskt höra om diverse fejder och konflikter som gått i arv i familjer från generation till generation. Det känns inte heller helt som en slump att en historia som den om den så kallade Borrbymannen faktiskt ägde rum där; när det flyttade in en man till skånska Borrby på 1990-talet som betedde sig som ett svin tog byborna saken i egna händer och brände ner hans hus. Jag vill poängtera att det är fiktion vi berättar; jag vet att Skåne inte är ett laglöst land på riktigt. Men den där medborgargardesmentaliteten tror jag verkligen kan uppstå på vissa såna platser.
Ditt Skåne i Synden befinner sig också i en märklig tidslimbo: det finns smartphones, men alla kör gamla bilar.
– Rent estetiskt var det viktigt att inte använda de här toppmoderna, skitfula bilarna vi har nu för tiden. Men framför allt ville jag skapa en tidlös värld som inte riktigt går att definiera. Hade jag struntat i Iphones hade vi riskerat att hamna i en epokserie från ett visst årtionde, och jag ville ändå visa att vi rör oss i nån typ av samtid.
Även hur du namngivit dina rollfigurer – Silas, Elis, Kätty – frammanar en speciell känsla.
– Jag lägger oproportionerligt mycket tid på att namnge karaktärerna. Allt jag gör är mytologiskt, och namnen bidrar till mytologin. Rätt namn kan öppna upp en hel sal inombords av idéer och möjligheter, eller väcka ett mysterium. I Synden bygger vi upp en av antagonisterna, en farlig man som lurar i skuggorna, i sin frånvaro. Där bidrar namnet – Järven – till att skapa en osäkerhet och bygga spänning kring karaktärens inträde i handlingen. Dels fastnar det direkt så att man som tittare kommer ihåg namnet, men det väcker också frågor.
Precis som i dina filmer har du använt dig främst av amatörskådespelare.
– Det är inte mer än tre, fyra professionella skådespelare med i hela serien. Resten har aldrig stått framför en kamera. Jag gillar att använda människor som har en levd erfarenhet av det som gestaltas. Jag menar inte att de måste ha varit kåkfarare för att föreställa kriminella – jag ber inte folk att spela sig själva. Men jag försöker hitta personer som har levt brokiga liv, vilket kan prägla både deras utseende och uttryck, så att de kan använda sina erfarenheter i processen.
Peter Gantman, en före detta lastbilschaufför från Helsingborg, är ett fantastiskt fynd i rollen som patriarken Elis. Jag läste att ni hittade honom efter att han kört sin son till en audition för en annan roll i serien.
– Så är det ofta. Man spinner sitt nät för att fånga så många som möjligt, och i slutändan är det nån som bara råkar vara där som visar sig vara helt rätt. Det man letar efter är människor som har nåt som gör dem till skådespelare, det är bara det att de inte har förstått det själva än. Joakim Sällqvist i Goliat, till exempel. Han arbetade som boendestödjare och hade följt med två klienter som skulle provfilma, och de sa: Jocke ska du inte testa också? Så fick han en av huvudrollerna och vann en guldbagge. Det var samma med Peter Gantman. Han hade en sån blick och pondus att jag fastnade direkt. För mig var det bara en fråga om: Hur får vi honom att bli så bra som möjligt?
Och vad är svaret?
– Jag lägger väldigt stor vikt vid repetitioner, som inte är rep i den vanliga meningen egentligen. Vi följer inte nåt manus, utan för olika samtal där jag verkar som en sorts hobbypsykolog och diktar upp olika scenarier för skådespelarna som de ska agera i. Vi kommer på bakgrundshistorier för deras karaktärer och skapar rollerna tillsammans. Bara en sån sak som att se nån i ögonen och hålla kvar blicken är väldigt utmanande i början, men till slut får de här amatörerna trygghet nog att vara i en scen, att leverera en dialog och våga spela ut.
Är det svårare att få amatörer att leverera i fem TV-serieavsnitt än under en långfilm?
– Tvärtom, tror jag. Det var nästan skönare att göra en TV-serie, för en långfilm tar slut snabbare och grejen med amatörer är att de blir bättre och bättre under projektets gång. Jag är säker på att alla som jobbat med Synden skulle hålla för att spela in två säsonger till om det var den sortens historia vi berättade.
Med tanke på vilken verklighetsförankring du eftersträvar vad gäller platserna du filmar på och människorna du fyller dem med, hur mån är du om att själva berättelsen också ska vara trovärdig?
– Jag gör alltid min research, oavsett om det handlar om att skildra lantbrukarlivet eller polisarbete; här har jag till exempel använt två poliser som konsulter. Men nånstans efter det mest grundläggande arbetet stannar jag, för jag vill kunna vara fri i mitt berättande. Jag vet att jag skrivit in vissa saker i manus som poliser absolut inte skulle göra i verkligheten, precis som man gör i 99 procent av alla polisserier. Det är en balansgång. Jag vill att där ska finnas sociala, politiska och mänskliga lager i mina berättelser – och som skildring av det sociala arvet och hur människor kan påverka varandra i en grupp vill jag tro att Synden absolut är autentisk. Samtidigt vill jag berätta nåt fartfyllt och farligt. Jag vill att vi ska sitta som på nålar.
Vad vill du att Filter ska skriva om? Tipsa oss!
