Bakom Young Sherlock står Guy Ritchie. Och en finlands­svensk som inte ska synas.

Hur tusan fick du det här jobbet?

– Showrunnern och huvudförfattaren Matthew Parkhill fick känslan att jag skulle kunna vara en bra tillgång. Jag hade tidigare tagit över efter en annan stor regissör på TV-serien See: Francis Lawrence, som regisserat Hunger Games-filmerna. Jag har inte gjort det till »min grej«, men gillar möjligheten att komma in i sinnet på riktiga mästare och upplever det som extremt privilegierande att få lära mig av dem. Därför har branschen noterat att jag är väldigt villig – och nyfiken på – att fånga upp stora regissörers identiteter och förlänga dem genom ett projekt.

Guy Ritchie har tidigare gjort två Sherlock-filmer och regisserar nu de första två avsnitten av Young Sherlock, som följer inledningen av en 19-årig Holmes detektivkarriär. Hur var det att ta efter honom?

– Uppdraget var väldigt tydligt: att försöka bibehålla Mr Ritchies DNA i mesta möjliga mån. Han är då inte lättfångad, utan har en enorm fantasi och ett ofattbart rörligt sinne. Och på något sätt såg även han att jag kunde ta mig an det här projektet efter honom – så en gång regisserade han mig. När han höll på att spela in avsnitt nummer två befann vi oss i en av de fina korridorerna på universitetet i Oxford. Han höll på att uppfinna Sherlock Holmes mind palace, hur hans huvud fungerar när han går in i olika platser. Jag råkade stå framför Guy, så han klev in i min scenbild som om han vore Sherlock; plockade mina glasögon från mitt huvud, iakttog dem, och satte tillbaka dem igen. I det ögonblicket – när jag såg honom regissera på nära håll – fick jag en känsla för hur man kan göra.

Vad var den känslan?

– Jag kan inte konkretisera den, utan den var rent intuitiv. En nyckelscen i avsnitt tre, som jag regisserade en månad senare, var när karaktären Hornsby inte kunde använda sina glasögon eftersom de blivit krossade av en bandits fot. Sättet som jag spelade in den scenen var inspirerat av mötet med Guy Ritchie. Det är det som är så intressant med en superhjärna: han visste att jag i ett senare skede skulle spela in en scen med glasögon.

Hur fungerade det rent praktiskt när du tog över rodret och regisserade de efterföljande tre episoderna?

– Först skuggar jag alltid regissören, så jag fick sitta i ett hörn på inspelningsplatsen, titta i monitorn och se Guy Ritchies process. Samtidigt sprang jag liksom parallellt med inspelningen och letade inspelnings­platser, gjorde klädprover och förberedde alla stunts. När det väl var min tur rullade maskineriet bara på. Det sista Guy Ritchie sa till mig innan han for var: Anders, du vet nog vad du ska göra. Jag sa att jag tror det – men du måste komma ihåg att du är en konstnär, Guy. Och han svarade: Thank you for noticing.

Om vi blickar tillbaka trettio år har du tagit ganska stora karriärsteg från att ha regisserat såpoperan Rederiet.

– Efter att ha gjort TV-serier i Finland ville jag komma in i Sverige, och då var det inkörsporten. Med Rederiet visade man för producenterna på SVT att man var en flitig och pålitlig hantverkare. Det var ett riktigt utbildningsmecka för filmregissörer under ledning av en underbar människa som hette Barbro Hodén. Hon lärde en att hålla tidtabeller och att vara strukturerad. I Sverige finns en lång tradition av generositet mot människor som kommer in i branschen. Och den väldigt intelligenta, platta organisations­modellen lär dig att läsa av olika yrkesgrupper och kommunicera med dem. I Finland, Tyskland och England är det mer hierarkiskt och militärt. Så den svenska modellen är speciell i världen – och jag är jätteglad att jag fick vara med om den under många år. Det kan vara därför svenskar lyckas utomlands: man får hjälp på vägen.

Sedan tio år tillbaka har du uteslutande regisserat internationella produktioner. Hur tog du det klivet?

– Jag minns inte exakt hur det skedde – jag fick i alla fall möjlighet att pitcha in mig som regissör för TV-serien Taboo. Den producerades av Ridley Scotts bolag och Tom Hardy, som också spelade huvudrollen. Man blir golvad av att få en sådan chans, och kan inte annat än att tacka och ta emot. Parallellt hade jag blivit lovad att regissera en TV-serie i Sverige, där producenten var så insiktsfull att hon sa: Vet du vad, det är så unikt att du får möjlighet att regissera Taboo – så får du det regiuppdraget hittar jag någon annan, om inte får du vara kvar. Hur många sådana producenter finns i världen?

Hur gick pitchen till?

– De hade gjort ett grundligt förarbete, sedan hade jag en diskussion med Tom Hardy över länk – det var allt. Jag hade aldrig kunnat förbereda mig inför den: om jag var rätt person skulle det funka, om inte behövde jag inte bekymra mig – för det är aldrig bra att ta ett jobb som man inte är lämpad för. Jag minns hur solen sken in där jag satt på nedervåningen i mitt radhus på Lidingö, och när vi var klara hade solen gått ner och det var beckmörkt hos oss båda. Vi kunde inte sluta prata. Där och då insåg vi att vi skulle trivas ihop.

Det är lätt att tänka att produktioner knyter till sig regissörer som Guy Ritchie i ett par avsnitt, bara för att kunna sätta ett känt namn på affischen. Varför regisserar han inte hela serien?

– Det är alldeles för tungt. Det är fysiskt möjligt att regissera åtta delar, men det är så mycket planering och action pieces att det normala är att den ledande regissören i sådana här serier brukar regissera två, ibland tre, avsnitt innan en förvaltande regissör tar över. Det fungerar tack vare att man ofta har väldigt klara koncept, och showrunners med tydliga idéer om vad de vill. Vi ville verkligen förlänga tonen och stämningen i mina avsnitt, så att Dennie Gordon och Tricia Brock – två riktigt vassa amerikanska regissörer med sin egen fingertopps­känsla – skulle kunna komma in i upplösningen i seriens tredje fas, som är mer actiondriven.

Som tittare märker man knappast att regissören byts ut efter två avsnitt. Det verkar bara flyta på.

– Det är det som är mitt jobb: att det inte ska synas. Om det märks är det för att Guy Ritchie är en av världens bästa regissörer. Man får förhålla sig ödmjukt till att komma in som nummer två efter honom. Och eftersom han står som exekutiv producent för hela serien har han haft ett finger med i spelet från ett producentperspektiv, i fråga om casting, tonalitet, musikval och så vidare. Så det är fortfarande hans serie, trots att vi är många kockar. Skulle inte han ha varit ledande skulle den inte se ut som den gör, eller haft den tonalitet den har.

Du känner inte att du vill sätta din egen prägel på serierna du regisserar, istället för att gå i andras fotspår?

– Som väldigt ung fick jag möjligheten att göra mina egna filmer, och sedan dess upplever jag själva hantverket som det mest intressanta. Det handlar om att försöka jämka två energifält: det tekniska, som är ganska orubbligt, och skådespelarnas spontanitet – som är levande och rytmisk beroende på deras gestaltningsförmåga. Jag tycker det är så jäkla kul att stå där mitt i den korselden och försöka skapa harmoni. Jag upplever mig aldrig som kreativt strypt eller att min röst försvinner eftersom jag alltid har mitt sätt att se människor och att fånga upp scener. Det är en illusion att det skulle vara bättre att vara auteur än hantverkare.

Relaterat

»De blev så jävla äcklade av mig, allihop«

Hon är indieregissören som sätter tonen för världens just nu mest hajpade TV-serie – Industry. För Filter berättar Isabella Eklöf hur en glad psykopat till pappa, en nedtystad sexskandal och den danska toleransen tagit henne dit.

Cilla Jackert

Hon har försett SVT med hyllade dramaserier i mer än tio år. Så varför har så få hört talas om Cilla Jackert?

»Det stora imponerar inte på mig längre«

Han lämnade Hollywood efter ett superhjältefiasko. Nu ska en skildring av ett av Sveriges mest mytomspunna brott ta Daniél Espinosa tillbaka på banan.