Den enda rätta

Vad digitala algoritmer kan lära oss om fysisk kärlek.

När Pradyumna Kumar »PK« Mahanandia gick i fjärde klass bjöd hans pappa hem byns astrolog. Den gråsprängda mannen var klädd i ett orange skynke och bar ett märke i form av en treudd i pannan. Han plockade fram ett palmblad och en stjärnkarta fylld av intrikata mönster, och när han lämnade familjen Mahanandias lerhus ett par timmar senare var PK:s framtid tydlig: han skulle träffa en kvinna som ägde djungel, var musikalisk och född i oxens tecken. Dessutom skulle hon komma från en annan kontinent, långt ifrån den lilla byn Kondhpada i sydöstra Indien.

Strax efter astrologens besök, en sensommar i slutet av 1950-talet, fick eleverna i byskolan sin första bok. Det första kapitlet bar titeln »Indiens historia« och redogjorde för ariernas invasion av landets nordvästra delar för tusentals år sedan. Förutom hästar, vagnar och vapen förde de med sig ett samhällssystem som delade in människor i fyra huvudgrupper: jordägare, präster, hantverkare och bönder. När arierna introducerade systemet hamnade stamfolken utanför, och kom att utgöra en femte grupp: de kastlösa.

Byns skola hade halmtak och stampat golv men saknade väggar. De övriga barnen satt under taket, PK var tvungen att sitta en bit utanför. När han kom nära byns tempel kastade människor sten mot honom. Varje gång någon av hans klasskamrater råkade vidröra honom sprang de och tvättade sig i bäcken. »Det är för att de är så smutsiga«, brukade PK:s mamma säga när han frågade varför. Nu förstod han bättre.

Annons

De enda tillfällen då PK fick sitta under taket med de andra barnen var när områdets brittiska skolinspektör kom på besök. En gång hade han med sig sin fru, en kvinna i 70-årsåldern med blommig klänning och stram Margaret Thatcherfrisyr. På vägen ut från skolan vidrörde hon PK med sin hand och viskade på det lokala språket: »Jag är också kastlös.« De kommande åren drömde PK ofta om att skolinspektörens fru skulle komma och ta honom därifrån.

Eftersom han var en begåvad tecknare fick han istället ett stipendium till konstskolan i Delhi, och lämnade byn bakom sig som 22-åring.

Stipendiepengarna dök bara upp sporadiskt. De flesta dagarna fick PK svälta och sova på tågstationen eller under broarna i en av världens största och mest hänsynslösa städer. En gång kastade han sig i Ganges i hopp om att drunkna, men insåg att han var en alldeles för god simmare. En annan gång lade han sig på tågrälsen utanför Delhi, men det dök aldrig upp något tåg. Landets lokförare hade gått ut i strejk.

För att ha råd med mat ställde PK upp ett staffli vid en fontän i centrala Delhi och skrev »ten minutes, ten rupies« på en pappersskylt. Efter några veckor körde polisen iväg honom till en avskild plats utanför staden, och en dag passerade en lång kortege på väg in mot centrum. Från en öppen bil vinkade en ljus kvinna åt åskådarna som hade samlats längs vägkanten. PK tänkte på astrologens profetia: en kvinna långt, långt bortifrån. Hastigt tecknade han ett porträtt och lyckades lämna över det till henne. Kvinnan studerade det under tystnad och hälsade en av de vakter som omgärdade henne att hon ville träffa PK dagen därpå. Hon hette Valentina Teresjkova och var rysk kosmonaut – den första kvinnan i rymden, utsänd på PR-turné av det sovjetiska kommunistpartiet. Mötet fick enorm uppmärksamhet. TV-team, radioreportrar och tidningskorrespondenter omfamnade historien om »pojken från djungeln« som mött »kvinnan från rymden«.

Plötsligt var PK välkommen tillbaka till fontänen i centrum, där samma poliser som en gång kört bort honom nu vaktade hans tavlor. Kön var så lång att han ändrade texten på skylten till »one minute, ten rupies« och började måla profiler. Hans favoritkunder var flintskalliga gubbar; dem kunde han teckna i ett penseldrag.

Den 17 december 1975 kom en ung, blond kvinna fram till PK:s staffli och bad om att bli avtecknad framifrån, eftersom hon ansåg sig ha en stor och ful näsa. Det var helt vindstilla, men när PK började teckna kvinnan kändes det som om håret stod rakt upp på hans huvud. Nästa kväll kom kvinnan tillbaka – hon ville ha ett extra porträtt att ge sin mamma i present. PK drabbades av samma känsla igen: som om han var sjuk, som om det var hål i hans huvud. När han gick hem den kvällen förbannade han sin tunghäfta. Han bugade inför sin staty av elefantguden Ganesha och hotade att dränka honom i Ganges om han inte såg till att PK fick se kvinnan igen.

Lotta von Schedvin vet inte varför, men det var någonting med den unge tecknaren som lockade. Hon blev fascinerad av Indien redan under uppväxten i Borås. Som tonåring såg hon filmatiseringen av Herman Hesses Siddharta sex gånger, och som 20-åring köpte hon och tre vänner en grön folkabuss med ett reservhjul längst fram. De körde genom Tyskland, Österrike, Jugoslavien, Bulgarien, Turkiet, Iran, Afghanistan och Pakistan för att slutligen nå Delhi.

När Lotta kom tillbaka till staffliet vid fontänen även den tredje kvällen frågade PK om hon var född i oxens tecken. Hon nickade. Han frågade om hon var musikalisk. Hon sade ja. Han frågade om hon ägde djungel. Hon berättade att hennes familj ägde skog. PK samlade ihop sina verktyg, sade till poliserna att han var sjuk och tog med Lotta på en kopp te. Dagen därpå friade han.

Tre veckor senare åkte Lotta hem till Sverige. Paret fortsatte att brevväxla i ett och ett halvt år, tills PK slutligen blev klar med sin utbildning på konstskolan. Strax därefter sålde han allt han ägde och köpte en cykel för 60 rupier. Sedan cyklade han till Göteborg. Det tog fyra månader och tre veckor.

 

Att köpa en grön folkabuss och dra till Indien på vinst och förlust för att träffa kärleken gick möjligtvis för sig på 1970-talet. Människor åker för all del till Indien i dag också, men inte utan att först boka boende via någon av de otaliga tjänster som tar fram samtliga hotell i området och rangordnar dem efter pris och standard. Och inte utan att sedan gå in på Google Street View och se efter så att den där utlovade havsutsikten verkligen existerar, och därefter besöka Flygstolen.se och se hur många timmar och tusenlappar man kan spara genom att flyga hemifrån på kvällen istället för morgonen. Slumpen är inte längre en kraft att räkna med.

För något år sedan beställde jag tre böcker från den enorma nätbutiken Amazon.com. Den första handlade om internet, den andra om hjärnan och den tredje om giftermål. Sedan dess får jag ett personligt brev från sajten varannan vecka, som rekommenderar andra böcker som borde intressera mig. Senast lockade sajten med en essäbok av Susan Sontag, en historisk genomgång av förhållandet mellan teknik och samhälle och en seriebok om serier. Jag köpte två av dem. Hur kunde Amazon veta så mycket om mig baserat på tre ynka bokköp?

Svaret döljs i deras algoritm: en avancerad matematisk beräkning som med hjälp av datorkraft kan dra slutsatser långt bortom människans förstånd. Först och främst känner algoritmen till det ungefärliga förhållandet mellan alla böcker i sajtens databas – vilka som har liknande teman, når liknande slutsatser och är skrivna av författare som influerat varandra. Dessutom har hundra, tusen eller tiotusen personer före mig köpt precis samma böcker som jag. Sedan har de kommit tillbaka och handlat fler böcker, betygsatt sina inköp eller tipsat andra användare om dem. Varje gång har algoritmen noterat deras beteende från behörigt avstånd. För att dra slutsatser om min personliga smak behöver Amazon bara jämföra mig med andra människor som liknar mig. På samma sätt fungerar den amerikanska tjänsten Netflix, som strömmar filmer till användarens dator mot en mindre avgift, och låter dem betygsätta filmerna på en skala från en halv till fem stjärnor. I fjol kunde deras algoritm CineMatch på förhand avgöra vad en användare skulle tycka om en film med en felmarginal på bara en halv stjärna.

Tjänsternas popularitet är inte svår att förstå. Det finns en närmast ofattbar mängd böcker och filmer därute, och majoriteten är inte värda din tid. En tjänst som kan berätta för dig att du kommer att hata Gudfadern III trots att du gillade de två första, är därmed en klar livsförbättrare.

Och ändå: en dålig bok kan man kasta ifrån sig efter 40 sidor. En dålig film är över på 90 minuter, förutsatt att den inte heter Pirates of the Caribbean  3. En dålig relation däremot, kan pågå i flera år.

Annons

 

Alla svenska nätdejtingtjänster vilar på tre fundament. Det första: tanken om att det finns någon därute för oss alla. Det andra: att den personen finns hos just dem. Det tredje: att de singlar som betalar för att få tillgång till sajternas enorma databaser med andra singlar är »seriösa«, vilket på dejtingspråk innebär att de är redo för en långvarig, monogam relation. Sajterna hälsar en välkommen med tillrop som: »Börja din kärlekshistoria!«, »Hitta kärleken på nätet!«, »För dig som söker någonting mer än dejting!« och »Hitta den som passar dig bäst!«

I övrigt kan man dela in nätdejtingtjänsterna i två kategorier.

En handfull sajter, som E-kontakt, Relation.nu och Spraydate, bygger på ett enkelt system där varje användare fyller i detaljerad information om sig själv: ålder, kön, längd, ögonfärg, bostadsort, intressen, smak, stil, framtidsdrömmar och så vidare. Sedan är det bara att ställa in vad man letar efter – kanske en Umeåbo som tycker om hundar och längdskidåkning – och välja och vraka bland de alternativ sajten letar fram. De begränsar utbudet, men låter användaren göra jobbet.

Andra tjänster, som Match.com, Be2, Match4u, Meetic och Mötesplatsen, använder ett system baserat på personlighetstester, matchmaking och avancerade algoritmer. Istället för att låta användarna leta efter en lämplig dejt, tar sajterna reda på vem du är och parar sedan ihop dig med en kompatibel partner. Match är störst, Be2 är nyast, Match4u är mest nischad och Meetic är franskast. Mötesplatsen har sitt huvudkontor i Varberg, stoltserar med Internetworlds utmärkelse »Sveriges bästa dejtingsajt 2010« och har enligt uppgift ett personlighetstest byggt av en norsk psykolog som doktorerar i kärlek.

En eftermiddag går jag in på sajten och skapar en profil. »Lycka till med kärleken!« hälsar Mötesplatsen käckt innan den ber mig fylla i hur jag ser ut, var jag bor, om jag har utbildat mig och huruvida jag vill ha barn eller inte. Därefter följer kronjuvelen: Personlighetstestet.

»Vem är du som person?«, inleds presentationstexten. »Det är omöjligt att ge ett exakt svar på den frågan eftersom du beter dig olika i olika situationer. Ändå vet vi att din egen beskrivning av dig själv ger en ganska bra indikation på vem du faktiskt är.« Sedan blir jag utsatt för en rad påståenden om mig själv som jag får gradera på en sjugradig skala, från »instämmer absolut« till »tar absolut avstånd«. Ett axplock: »Jag har alltid pengar på mitt konto« (nej), »Jag skulle älska att uppfostra mina styvbarn som om de vore mina egna« (tveksamt), »Sex är heligt och bör sparas till den rätta personen« (…), »Jag är intresserad av andra människors problem« (jag jobbar med dem).

Målet är att sajtmaskineriet ska hitta en person som delar mina intressen och värderingar. Därmed ökar chanserna till »ett harmoniskt samliv«. Efter tio sidor med frågor återstår 27. Sammanlagt består testet av 370 frågor som jag tar mig igenom med ett enda mål: att hitta en perfekt matchning.

Att på det här viset jaga kärleken med lasersikte skulle tett sig helt främmande för mina förfäder. I tusentals år var parförhållandet – nåväl: äktenskapet – i första hand ett ekonomiskt eller socialt kontrakt mellan två människor, utfärdat av familjen, kyrkan eller byn. Det krävdes mer än en person för att få en gård eller en verksamhet att överleva, varför en framtida partners tillgångar, driftighet, arbetsvilja och geografiska närhet var viktigare egenskaper än »snygg«, »snäll« och »har bra musiksmak«. Romantisk kärlek existerade naturligtvis även förr, men sattes mer sällan i första rummet.

Sedan kom den sexuella revolutionen, p-pillret, kvinnornas inträde på arbetsmarknaden, minskande inkomstklyftor mellan könen, homosexuellas rättigheter, senarelagda äktenskap, insemination, en allt större mängd skilsmässor, delad föräldraledighet och dramaserier om killar som pratar känslor och bär sjal. Och, såklart, som den högteknologiska grädden på moset: internet.

 

I början av 2011 beställde Match.coms nordiska marknadschef Hanna Bergholm en Sifoundersökning om modern svensk parbildning. Tidigare undersökningar tog ingen hänsyn till tid – nyförälskade 21-åringar blandades med pensionärer som träffats under fotbolls-VM 1958 – men Bergholm bad Sifo att bara fråga par som träffats de senaste fyra åren. 1  100 människor svarade på enkäten, och resultatet var smått häpnadsväckande. Det vanligaste var inte längre att träffas via jobbet, universitetet, krogen eller ens genom vänner och bekanta. De flesta – 23 procent – hade förts samman via någon av landets nätdejtingtjänster.

När Bergholm tar emot i Matchs rosavita Sverigekontor ett par hundra meter ifrån Stureplan säger hon att siffran sannolikt hade varit ännu högre om de istället frågat människor som blivit tillsammans de senaste två åren.

– Men 23 procent är ändå revolutionerande. Norden ligger högst upp i sådana här mätningar. De andra marknaderna är inte lika långt framme.

När Hanna Bergholm ska förklara för sina utländska kollegor varför just svenskarna har tagit nätdejtingen till sina hjärtan brukar hon nämna fyra faktorer: Sverige är ett glesbefolkat och relativt stort land, ett kallt land med få kontaktytor och hemkära invånare, ett jämställt land med självständiga och ekonomiskt starka kvinnor och, slutligen, ett land med ett av världens mest rikstäckande bredbandsnät.

Annons

Bergholm började på Spraydate i början av 2000-talet, gick till Match när de etablerade sig i Sverige ett par år senare och har sett branschen förändrats sedan dess – från en marginaliserad verksamhet för sannolika »weirdos« till big business och ett accepterat sätt att träffas. I dag erbjuder Match alla medlemmar ett personlighetstest som de kan kontrollera sin och andras kompatibilitet med, men de som vill att sajten själv ska rekommendera perfekta matchningar får gå med i tilläggstjänsten Match Affinity.

– Tjänsterna är intressanta för olika människor, säger Hanna Bergholm. Antingen vill man göra jobbet själv, eller så har man tidsbrist och behöver lite hjälp.

För ungefär fem år sedan samarbetade Match med den amerikanska socialantropologen Helen Fisher, som har forskat på attraktion i mer än 30 år och är världens mest citerade kärleksforskare. Hennes slutsats är att alla människor kan delas in i fyra grupper – utforskare, förhandlare, direktör och byggare – som alla passar varandra olika bra. När den europeiska delen av Match såldes till Meetic 2009 ersattes dock Fishers personlighetstest av en fransk variant byggd på de mängder av data som företaget samlat på sig under sina snart 15 år i branschen. I  dag har den europeiska delen köpts tillbaka av Match, men algoritmen är densamma.

– Dejting är ganska lokalt, och de flesta är främst intresserade av att hitta människor i sitt närområde, säger Hanna Bergholm. En sak som är väldigt viktig på den nordiska marknaden är rökning. Är du icke-rökare vill du absolut inte ha någon som röker. Där skiljer vi oss väldigt mycket från övriga Europa. Sedan är intressen extremt viktiga. Man vill ha intressen som korrelerar.

– Något jag blev väldigt förvånad över är politik. Jag trodde att en sosse skulle tycka det var helt ointressant att dejta en folkpartist. Men för de flesta spelar det ingen roll. Förmodligen beror det på att blocken i dag är så lika.

Det kan också bero på att urvalsprocessen i dag är så annorlunda. Två människor som spanar in varandra på gymmet kan gå på tio dejter innan de ens diskuterar politisk tillhörighet, och en friluftsintresserad kvinna som charmas av en man i snabbköpskön kan få veta att han äcklas av tanken på att sova i tält först en månad senare. Vid det laget spelar det eventuellt inte längre någon roll. Men när samma kvinna har möjlighet att skräddarsy en framtida partner måste hon fråga sig följande: varför välja någon med avvikande värderingar och intressen när det finns tusentals kandidater därute som i högre utsträckning påminner om världens roligaste, smartaste och mest sympatiska människa? Nämligen henne själv.

– Det grundläggande är att leta efter någon som är lika oss själva, säger Hanna Bergholm. Men man kan behöva ett komplement också, någon som är lite annorlunda. Du ska få en bok av Helen Fisher, där hon skriver om det här.

Det här med att opposites attract då? undrar jag.

– Ja men det är nog just att opposites attract. Men där slutar det. Det är ju skillnad på vilka du blir attraherad av och vilka du väljer att leva med. Där finns ju också en skillnad mellan nätet och krogen.

Hon hejdar sig:

– Nu är ju krogen absolut ingen konkurrent till oss. De ligger bara på 13 procent. Men det jag menar är att på krogen kanske det blir en attraktion, men inget mer. På nätet kan man hitta en bas med likheter att utgå ifrån.

 

Samtliga svenska dejtingsajter, oavsett hur avancerade de är till sin konstruktion, brottas med ett gemensamt problem: dissonans. Inom musiken används begreppet för att beskriva en harmoni eller ett ackord som upplevs som missljudande eller rentav falskt. I  dejtingsammanhang innebär det att en person ställd inför påståendet »Jag tvättar alltid händerna när jag har varit på toaletten« kanske inte är fullständigt ärlig när han svarar »instämmer absolut«. Eller att en person som säger sig vara intresserad av spinkiga Lars Winnerbäck-typer med pipskägg i hemlighet drömmer om en svullen kickboxningsinstruktör med skinnjacka och halstatueringar. Det senare problemet är nära en lösning. Det förra, däremot, är bara att acceptera. Bland kvinnor är det vanligast att dra av några år på åldern, bland män är det vanligast att lägga till ett par centimeter på längden eller ett par tusenlappar på inkomsten.

– En kille hade fyllt i att han var någonstans mellan 180 och 185 centimeter lång, berättar en nätdejtare som jag träffar. Men när vi väl möttes insåg jag att han var kortare än jag. Och jag är 1,73. Då tänkte jag bara: »Kom igen! Nu hittar du ju bara på.« Men sådana killar får skylla sig själva, för det där är aldrig en bra start.

En bekant till mig som nätdejtat ett fyrtiotal kvinnor under två halvårsperioder – däremellan var han tillsammans med en kvinna han träffade på en bar – har liknande erfarenheter.

– Ingen av dem jag tog kontakt med rökte. Alla tyckte om mysiga hemmakvällar och alla tränade tre dagar i veckan. Men när vi väl träffades visade det sig att alla rökte, alla sprang på krogen varje helg och ingen av dem kan ha tränat mer än en gång i hela sitt liv.

– Dessutom sade nästan alla att jag var den första personen de träffat genom nätet. Även de med profiler som legat uppe i över ett år. Jag förstår faktiskt fortfarande inte varför … kanske trodde de att en sådan dejt skulle bli extra spännande för mig.

Att ljuga om sin längd eller säga att man är 29 år gammal trots att man egentligen är 32 är kanske milt osympatiskt, men knappast hela världen. Det finns värre saker man kan mörka. Att man är fullständigt galen, till exempel. För att skydda sina användare från den sortens människor kräver dejtingsajterna att alla använder alias istället för sina riktiga namn, samt ser till att ingen berättar exakt var de bor eller arbetar. Dessutom granskas alla presentationstexter manuellt för att sålla bort dem som saknar allmänt hyfs eller lämnar otillräckliga beskrivningar av sig själva. Dejtingföretagens statistiska undersökningar tyder på att de allra flesta är ärliga, och de som överdriver sin förträfflighet gör det i ungefär samma utsträckning, varför matchningsresultatet i slutänden går jämnt ut. När det kommer till själva dejtandet får man göra som man alltid har gjort när man är nyfiken på en annan människa: träffas. Gärna på en offentlig plats.

 

En stor del av Helen Fishers bok Why We Love beskriver hur hon låter nykära människor titta på ett fotografi av sina pojk- och flickvänner samtidigt som hon utsätter deras hjärnor för funktionell magnetröntgen. Hos kvinnorna påskyndar fotografiet aktiviteten i flera delar av hjärnan kopplade till förmågan att väcka minnen. Hos männen ger samma experiment utslag i två delar: en som bearbetar visuell stimulans, en annan kopplad till erektionen.

I kapitlet »vem vi väljer« sammanfattar Fisher sina slutsatser kring parbildning, och konstaterar att människor generellt sett dras till personer med samma etniska, sociala, religiösa, akademiska och ekonomiska bakgrund som de själva. De delar attityder, förväntningar, värderingar och intressen och är ungefär lika attraktiva och intelligenta. Vackra kvinnor dras till vackra män. Rika män dras till rika kvinnor. Rika kvinnor dras till ännu rikare män. Den som är intresserad av att skaffa familj ser till att leta upp en person som är intresserad av samma sak. »Spegeln talar«, sammanfattar Fisher.

Författaren Pamela Haag är inne på ungefär samma spår. I sin bok Marriage Confidential reflekterar hon över konsekvenserna av att hennes generation har svalt konceptet »livspartners« med hull och hår. Efter konstaterandet »Jag har gift mig med mig själv« studerar hon alla utannonserade äktenskap i tre av USA:s största tidningar under en två månader lång period. Sedan sammanställer hon en lista över mängden par där bara den ena parten har högskoleutbildning.  Resultatet: ett par av 120. Inte nog med det – i 58 procent av fallen hade de högskoleutbildade dessutom gift sig med någon som gått på samma universitet, eller – i ännu högre utsträckning – någon som gått på ett universitet med precis samma status och inflytande. Det enda undantaget i hennes sammanställning bestod av en brandman som gifte sig med en högskoleutbildad kvinna. De möttes när Mr Wright (jo, han hette så) gav en hjärt- och lungräddningskurs till besättningen på en segelbåt designad av ett företag som kvinnans pappa ägde.

Haag påpekar att utvecklingen mot ekonomisk, social och karriärmässig jämlikhet mellan könen naturligtvis är positiv, men lägger samtidigt fram teorin att allt fler människor lever i så kallade »lågkonfliktsäktenskap« – förhållanden där parterna har tillräckligt mycket gemensamt för att aldrig bli direkt olyckliga, men där de samtidigt blir så uttråkade och fyllda av leda att en skilsmässa till slut framstår som det enda alternativet.

Det vill säga, om man inte väljer att söka spänningen på annat håll.

»Många killar klagar och säger: ›Det är aldrig någon som skriver till mig, vilken dålig sajt ni har.‹ Men jag brukar svara: ›Hur gör du på krogen?‹«

Våren 2011 skapade otrohetssajten Victoria Milan stort rabalder. Reklambudskapet »Gör livet levande – ha en affär« anmäldes 206 gånger till Reklamombudsmannen bara de första veckorna, och trots att det friades omgående fortsatte diskussionen i landets medier. När Aftonbladets debattchef famlade efter någon som inte ansåg att tjänstens grundare skulle rullas i tjära och fjädrar kom hon att tänka på Dominika Peczynski – före detta modell och medlem i popbandet Army of Lovers, i dag PR- och affärskvinna med ogenerade åsikter och en IQ på 148. Redan 1998 grundade Peczynski Sveriges första dejtingsajt Lovesearch, en avancerad tjänst som korsmatchade användarna mot varandra med hjälp av två utförliga frågeformulär som uteslöt alla potentiella partners förutom de hundra mest kompatibla. 2003 såldes tjänsten till Match.com.

Debattredaktören fick napp direkt: Peczynski hade inte bara en flexibel inställning till otrohetskonceptet i stort, hon hade även hört att Victoria Milan hade resurser att satsa stort. Först skrev hon artikeln »Organiserad otrohet – en bra affär för alla«, sedan försvarade hon otrohetssajterna som fenomen i TV4:s Kvällsöppet. Dagen därpå fick hon ett samtal av sajtens norska grundare Sigurd Vedal.

– Hej Sigurd, svarade Peczynski. Jag har väntat på att du ska ringa.

Någon vecka senare var hon Sverigechef för Victoria Milan, som nu har etablerat sig även i Danmark och Finland. När jag hälsar på i hennes sekelskiftesvåning på Södermalm är hon mammaledig. Hennes sju veckor gamla son sover i en barnstol på bordet medan hon visar en undersökning från Victoria Milan där nästan 40 procent av deltagarna säger att de inte bryr sig, eller rentav skulle bli glada, om deras partner upptäckte att de var inloggade på sajten. För de övriga 60 procenten återstår den röda »Panik!«knapp som finns uppe i sajtens högra hörn och tar användaren vidare till Youtube. I övrigt håller hon fast vid samma argument som hon lade fram i sin debattartikel:

– Man ska inte vara otrogen i den egna bekantskapskretsen. Man ska inte sätta på sin frus bästis, det är inte okej. Och man ska inte ligga med någon på arbetsplatsen, för det blir så dålig stämning när det tar slut. Det är inte upp till mig att avgöra om det är moraliskt eller omoraliskt med otrohet, jag vill bara minimera riskerna. Riskerna att bli påkommen, att fucka upp sitt liv eller att få könisar. Har man lite framförhållning tar man med en kondom. Det gör man kanske inte om man är packad på konferensresan.

Kort sagt: folk är redan otrogna, Victoria Milan är bara ett verktyg. En mängd undersökningar inriktade på par som varit tillsammans i mer än fem år visar också att ungefär 50 procent av männen och 45 procent av kvinnorna har haft utomäktenskapliga relationer. Majoriteten av alla studier inom ämnet visar dessutom att ju mer pengar man tjänar, desto större är sannolikheten till otrohet. Det finns en enkel anledning till det: pengar leder till frihet, frihet leder till möjligheter, och »möjligheter« anses vara det främsta skälet till otrohet. En deltidsarbetande tvåbarnsmamma från Orminge har få möjligheter, medan Silvio Berlusconi inte kan slå upp ögonen på morgonen utan att mötas av en.

Eller, rättare sagt: det brukade vara så. I dag behöver man inte mycket pengar och tillgång till hotellrum eller konferensresor för att vara otrogen. Man behöver en dator, en halvhjärtad ursäkt och en person som nappar trots att man har klickat i rutan: »Jag har inget ställe – vi måste vara hos dig.«

Även om glappet mellan könen har minskat när det kommer till otrohet brottas Victoria Milan med ett problem: kvinnor är generellt sett inte lika heta på gröten. Jag registrerade mig på sajten, lade upp en bild och skrev några rader om vem jag var. På en vecka besöktes min profil en gång – och jag var tvungen att bli betalande medlem för att kunna se vem den personen var. Som ett experiment bad jag även en vän att registrera sig. Hon lade inte upp någon bild och skrev ingenting om sig själv, utöver det sanningsenliga användarnamnet »Sexyjourno«. Hon fick 60 brev första dagen, och kunde läsa dem alla eftersom kvinnor för tillfället har gratis medlemskap. Enligt Dominika Peczynski kommer det att ändras när könsfördelningen på sajten når 50/50 – i dag är 70 procent av de 170 000 medlemmarna män.

Victoria Milans amerikanska föregångare heter Ashley Madison, en sammanslagning av de vanligaste amerikanska kvinnonamnen året den grundades och en antydan om att sajten har skapats av en kvinna (det har den inte). Dominika Peczynski säger först att Victoria Milan snarare för tankarna till »Victoria’s Secret och fotbollslaget Milan«, men erkänner senare att det feminint klingande namnet inte är en slump. Samtidigt menar hon att dagens obalans inte är särskilt märklig.          

– Så är det på de flesta dejtingsajter. Många killar klagar och säger: »Det är aldrig någon som skriver till mig, vilken dålig sajt ni har.« Men jag brukar svara: »Hur gör du på krogen? Hur ofta kommer en tjej fram till dig och frågar om hon får bjuda på en drink?« Det är bara en spegling av samhället i stort.

Victoria Milan använder ingen matchningsfunktion. Det enda man kan fylla i är vem man är, vad man har för intressen samt vad man går igång på sexuellt.

– På de andra sajterna ska man träffa någon som ska vara med i flera år, och kanske gifta sig med, förklarar Peczynski. Här ska man bara träffas kort. Man ska garva ihop och sedan säga tack och adjö. Då räcker det egentligen med att man tycker att den andra personen är snygg.

 

Vid den här punkten känner jag mig tvungen att erkänna en sak. Jag har redan en flickvän. Jag mötte henne genom en kombination av det – efter nätet – näst vanligaste och vanligaste sättet att träffas: en gemensam vän presenterade oss för varandra på en bar. Hon är visserligen sju år äldre än jag och bor i en annan stad, men på många sätt kunde jag lika gärna ha hittat henne med hjälp av en matematisk formel på nätet. Hon jobbar med samma sak som jag och har liknande temperament, ekonomisk bakgrund och livsinställning. Inte nog med att hon tillbringade sina somrar en dryg kilometer från platsen där jag växte upp, det har även visat sig att hennes mamma och min mamma – som är ungefär lika gamla – bodde på samma gata när de var barn.

Eftersom hon har ungefär lika få neuroser som jag ryckte hon bara på axlarna när jag berättade att jag tänkte dejta den kvinna som Mötesplatsen ansåg att jag passade allra bäst med: »En glad och social tjej från Borlänge« som matchade mig till 84 procent. När det visade sig att hon inte alls var sugen på att träffa mig uppvaktade jag istället min näst bästa matchning: en »okomplicerad och mångsidig« 32-åring från Stockholm. Jag förklarade att jag redan var upptagen, men ville veta om Mötesplatsen hade rätt. Hon förklarade att hon precis hade träffat en kille via tjänsten som hon var lite småkär i, men gick med på att ses om vi lät bli att kalla det för en »skendejt«. Istället för att dricka ett glas vin ses vi därför på Stockholms minst romantiska plats: ett fik på Centralstationen.

Liska Cersowsky berättar att hon är född i Tyskland och flyttade till Stockholm för sju år sedan »för kärleken«. Trots att det inte höll stannade hon kvar, och fick jobb på ett mindre förlag där hon arbetar med marknadsföring och layout. Hon bär kappa och blått nagellack och skrattar i slutet av nästan varje mening. Hon blev övertalad att pröva nätdejting i februari 2010, dejtade 14 killar på tre månader och blev tillsammans med en av dem. För någon månad sedan tog det slut, och nu är hon tillbaka på nätet.

– Första gången körde jag på flera spår samtidigt, säger Liska. Det här är nästan lite taskigt, men jag hade en lapp med namn, ålder, vad vi pratade om i vårt senaste mejl och vad han jobbade med. »Kille nummer sju«, liksom. En gång sade jag fel namn till en kille i tunnelbanan på väg mot dejten, så jag var tvungen att lägga på, haha. Så jag kände att den här gången ska jag ta det lite mer lugnt.

– Första gången jag registrerade mig visste jag inte ens att det fanns ett personlighetstest. Andra gången hade jag tråkigt hemma, så då fyllde jag i det. Men till slut tröttnade jag faktiskt på frågorna och kände: »Äh, jag skiter i det här.« Jag reflekterade knappt över vad jag fyllde i. Så jag vet inte om det där testet är representativt, haha.

Hittills är Liska föga imponerad av personlighetstestet – nästan alla som hon har varit intresserad av har matchat henne till 50 procent eller mindre.

– De som matchar mig högre är nästan alltid tråkiga, säger hon. De attraherar mig inte. Match har också ett personlighetstest, och där får jag hela tiden förslag på kostymgubbar i 40-årsåldern som gillar jazz och klassisk musik. En personlighetsgrupp jag tycker är så fruktansvärt osexig!

– Jag söker egentligen 27 till 35-åringar, men jag märker att jag ofta halkar in hos yngre killar. De äldre mejlar mig, men det känns inte bra. Jag vill inte ha en pappa, jag vill ha en jämnårig partner.

Ur det perspektivet borde jag passa bra, eftersom jag är 27. Å andra sidan: Liska gillar hårdrock, jag hatar hårdrock. Hon gillar »kill-killar« som tränar kampsport och åker snowboard, jag är rädd för smärta och har åkt snowboard en gång, en upplevelse som traumatiserade mig så till den milda grad att jag fejkade en handledsskada och tillbringade resten av dagen inlåst i en bil. Hon ger intryck av att vara ute sent på nätterna, jag brukar gå hem och lägga mig klockan tolv.

– Men jag kan dejta vem som helst, säger hon. Alla killar jag har träffat har varit väldigt olika. Dyker det upp en bokmal som jag trivs jättemycket med så kör jag på honom.

Liska säger ändå att hon tror att hennes förra förhållande föll på grund av att de var så olika – »Han baserade hela sin världsbild på fakta, jag är en känslomänniska« – och berättar hur imponerad hon är av Meyers Briggs personlighetstest som används för att sätta ihop arbetsgrupper på företag. Samt, visar det sig, för att koppla ihop rätt människor med varandra på dejtingsajten Be2. Dessutom:

– Har du hört talas om äktenskapstycke? Jag lägger ofta märke till det: par som ser lyckliga ut tillsammans är ofta väldigt lika varandra till utseendet. Och då menar jag inte att de har varit tillsammans länge och anammat varandras gester och mimik, utan att de har till exempel samma form på näsan, samma färg på ögonen. Jag har kollat runt bland mina kompisar på Facebook och jättemånga par som är lyckliga tillsammans ser likadana ut.

– Sedan dess är jag lite besatt. Hur ser ögonen ut, näsan, munnen? Men så tänker jag: »Liska, släpp det där.« Jag vet många par som är lyckliga utan att vara lika varandra. Ändå har jag lite svårt att släppa den där tanken. Det är hemskt.

Jag kommer på mig själv med att tycka att hon är väldigt trevlig. I ett annat liv skulle jag säkert ha frågat om hon hade velat ses igen. Huruvida Mötesplatsen har hittat en 82-procentig matchning är oklart, men jag är ändå imponerad.

– Jag tycker att du är väldigt trevlig också, säger hon. Men jag kan inte säga om vi matchar. I sådana fall skulle vi behöva gå och spela minigolf och prata om våra liv. Och även om man får en bra känsla krävs det mer än ett par dejter innan man kan avgöra om det verkligen finns någonting där. På en eller två dejter kommer man överens med de flesta människor.

När den norska mediejätten Schibsted köpte Mötesplatsen 2005 tog ledningen kontakt med psykologen Andreas Narum. Han hade arbetat inom koncernen sedan slutet av 90-talet med rekryterings-, personlighets- och intelligenstester, men börjat intressera sig allt mer för »kompatibilitet« inom parförhållanden. Nu undrade Schibsted om Narum kunde tillämpa den kunskapen på deras nya  sajt.

Andreas Narum ägnade tre månader åt att tillsammans med tre studenter gå igenom alla vetenskapligt granskade artiklar om matchmaking som gick att finna. Vid periodens slut insåg han att en särskild modell dominerade litteraturen: The Big Five. Modellen utvecklades på 30-talet, men förankrades bland psykologer och beteendevetare först 60 år senare, då det visade sig att fyra olika forskargrupper som försökt kategorisera människans personlighet oberoende av geografi, språk och ålder kommit fram till liknande resultat, utan att känna till varandras forskning.

Beskrivningarna av de fem kategorierna varierar något beroende på vem man frågar, men i Narums tappning utröner den första kategorin om man är inåt- eller utåtvänd, den andra om man är varm och empatisk eller saklig och cynisk, den tredje om man uppskattar ordning eller flexibilitet, den fjärde om man har ett stillsamt eller hett temperament och den femte vad man har för slags öppenhet och intellekt. För att ta reda på var Mötesplatsens besökare placerade sig på de olika skalorna konstruerade Narum ett test som i en första version innehöll 900 frågor. Efter ett par effektiviseringar landade det på den mer humana mängd frågor jag ställdes inför: 370.

– Det finns naturligtvis ännu fler fält man kan ta hänsyn till, säger Andreas Narum. Men vi har också försökt ta hänsyn till de stackars människor som ska sitta och fylla i testet. Man måste vara så ekonomisk man kan.

Frågorna som blev kvar var de som ansågs ha bäst spridning – de som kunde säga lika mycket om en tvåbarnsmamma från Lycksele som en 19-åring från Östermalm. Vissa används som så kallade »tröskelfrågor« – den som svarar »instämmer absolut« på frågan om de vill ha barn eller inte slipper därmed matchas med en användare som på samma fråga svarar »tar absolut avstånd«.

– Samtidigt är det där vanskligt, säger Narum. Alla människor över hela världen har en personlighet som kan kategoriseras inom The Big Five, men hållning och intressen är hårt kopplade till tid och rum. Att skaffa barn är viktigt för många, men på vissa platser i Norge kan åsikter om varg vara lika viktiga. Det kommer en varg på vintern och river djuren – och du vägrar skjuta den. Det kan få stor betydelse. Därför prövar vi en längre sträng med frågor och ord för att ta reda på människors personligheter, och för att kunna matcha dem med någon som passar.

Sedan Mötesplatsen introducerade Andreas Narums test 2006 har omsättningen fyrfaldigats – en utveckling som för övrigt gäller hela branschen. Narum har även lanserat tjänsten Parweb, där 3  600 norrmän, varav knappt 1  000 par, har svarat på hundratals frågor om uppväxt, bakgrund, personlighet, intressen och sexuell historik. Ambitionen är att ta reda på »vilka som har störst chans till ett långt och lyckligt samliv«, och Narum använder underlaget som grund i den forskning som så småningom kommer att ge honom en doktorsgrad i kärlek. Av de slutsatser han hittills har dragit tycks en sak vara tydlig: ju likare, desto bättre.

– Detta är en ny tradition, säger han, och inte något facit. Men det finns någonting som kallas idealpartner, som går tillbaka till den grekiska myten om Narcissus som blev förälskad i sin egen spegelbild.

– På Parweb har vi en undersökning om idealpartner. Du beskriver din egen personlighet, och sedan din idealpartners personlighet. Där finns många möjligheter: du kan beskriva din idealpartner som identisk med dig själv, eller helt annorlunda. Och om lycka är definierat som längden på förhållandet, samt hur lycklig man säger sig vara i det, då har vi funnit att likhet gör att man är mer nöjd.

Anledningen till detta, säger Narum, är att olikheter skapar friktion i vardagen; friktion som i längden tär på ett förhållande. Poängen är därför »att reducera den friktionen« – vilket också utgör grunden för Mötesplatsens personlighetstest.

– När jag är ute och pratar med folk har de ofta invändningar mot det här, och säger: »Det blir så tråkigt när man är lika«. Men jag säger: »Nej, det är fel.« Alla har sina egna styrkor och svagheter, även i ett förhållande där man är lika varandra. Och följer man forskningen ser man att det är en fördel att hitta någon som är så lik en själv som möjligt. Då finns det störst statistiskt stöd för ett långt och lyckligt förhållande.

 

Tidigare i år lanserade den amerikanska versionen av Match.com en helt ny algoritm som bygger på principen att det viktigaste inte är vad man påstår om sig själv, utan hur man beter sig på sajten. Om tidigare nämnda kvinna som utger sig för att tycka om Lars Winnerbäck-typer ständigt besöker profiler som tillhör muskulösa hårdingar vars intressen är motorcyklar och krogslagsmål, lär sig sajten det, och föreslår istället fler partners i den kategorin. När algoritmen har listat ut vidden av skillnaden mellan det hon säger och det hon gör kan den dessutom jämföra henne med andra besökare som beter sig på ett liknande sätt, och bli ännu mer personifierad. Ungefär som Amazon gör, fast med människor istället för böcker.

Algoritmens arkitekt Amarnath Thombre förklarade nyligen för Financial Times att systemet är mycket likt det som används av Netflix. Skillnaden, påpekade han, är att »filmer inte behöver gilla dig tillbaka«. Men Match har redan fått användarna att omfamna systemet och lägga sina kärleksproblem i datorns händer. Sommaren 2011 gick 40 procent av alla meddelanden som skickades av Matchs amerikanska medlemmar till andra medlemmar som algoritmen rekommenderade. Av de filmer som Netflix användare hyr är 60 procent rekommenderade av sajten. I dag ligger dejtingsidan eHarmony  (slogan: »Vem visste att kärlek och vetenskap var så kompatibla?«) bakom 236 amerikanska äktenskap varje dag.

I boken The Filter Bubble berättar den algoritmdrivna sajten OkCupids grundare Chris Coyne om nästa steg. Inom en nära framtid vill han tillämpa så kallad augmented reality på nätdejtingen. Tekniken blandar information från en persons fysiska omgivning med information från en mjukvaruapplikation, och existerar redan i dag. För Coyne ser framtiden ut så här: en kvinna kommer in på en bar och sveper med sin mobilkamera över alla människor i lokalen. Med hjälp av en existerande programvara för ansiktsigenkänning samkör OkCupid de närvarandes ansikten mot sin databas, och strax blinkar en liten siffra ovanför deras huvuden i mobilens display: 65 procents kompatibilitet, 72 procents kompatibilitet, 84 procents kompatibilitet …

Det som tidigare har varit en fråga om preferenser och intressen – krogen eller gymmet eller nätet – kommer alltså istället att slås samman till en sömlös, högteknologisk värld, driven av miljontals rader allvetande kod.

»Det vore en dröm!« avslutar Coyne.

 

Medan PK Mahanandia väntade på att Lotta von Schedvin skulle hämta honom på Centralstationen i Göteborg våren 1977 gick han in på Frälsningsarméns ungkarlshotell för att tvätta och raka sig. Före honom i kön till handfatet stod en äldre sjöman. Efter att mannen sköljt sitt ansikte stoppade han in två fingrar i munnen och plockade ut sina löständer. PK blev vit i ansiktet. Först tänkte han att mannen kanske var någon form av avancerad fakir, sedan blev han övertygad om att det handlade om svart magi. Han rev åt sig sina ägodelar och sprang därifrån i panik. Några dagar senare träffade han Lottas pappa för första gången. När pappan sträckte fram sin hand föll PK istället på knä och kysste hans fötter. Vid ett besök i familjens sommarstuga släppte han ut de inhägnade korna i tron att någon spärrat in dem av misstag. Lotta var musikalisk, PK ägde ingen grammofon. Hon var intresserad av film, han hade aldrig varit på bio. Till det yttre kunde två personer inte vara mer olika.

– Jag hade en annan öppenhet på den tiden, säger PK. Jag använde inte mitt intellekt så mycket, jag var känslostyrd, mer av ett naturbarn. Jag hade ingen riktig begränsning i vad jag sade. Men Lotta var likadan. När jag tog med henne till mindre byar i Indien så visade hon intresse för allting människorna där hade gjort. De hade jobbat i hela sina liv med krukmakeri, och ingen hade någonsin visat uppskattning eller intresse. Men så kom hon. Hon log och tittade. De blev upplyfta av hennes besök.

Även om PK snabbt insåg att det fanns stora skillnader mellan dem när det gällde seder, traditioner och livserfarenheter är det känslan från det första mötet han har burit med sig. I dag har han och Lotta varit gifta i 32 år. De har två barn tillsammans och trivs fortfarande mycket bra i varandras sällskap.

– När vi träffades i Indien upplevde jag att det inte fanns någon skillnad på oss alls, säger PK. Visst, hon hade sin identitet och sitt ursprung, och jag hade mitt. Hon var ljus, jag var mörk. Hon var kvinna, jag var man. Men mentalt kände jag att jag var ett med henne, direkt. Det är svårt att förklara i ord, men det var som om vi var lika i våra kärnor.