Den enda rätta

När Pradyumna Kumar »PK« Mahanandia gick i fjärde klass bjöd hans pappa hem byns astrolog. Den gråsprängda mannen var klädd i ett orange skynke och bar ett märke i form av en treudd i pannan. Han plockade fram ett palmblad och en stjärnkarta fylld av intrikata mönster, och när han lämnade familjen Mahanandias lerhus ett par timmar senare var PK:s framtid tydlig: han skulle träffa en kvinna som ägde djungel, var musikalisk och född i oxens tecken. Dessutom skulle hon komma från en annan kontinent, långt ifrån den lilla byn Kondhpada i sydöstra Indien.

Strax efter astrologens besök, en sensommar i slutet av 1950-talet, fick eleverna i byskolan sin första bok. Det första kapitlet bar titeln »Indiens historia« och redogjorde för ariernas invasion av landets nordvästra delar för tusentals år sedan. Förutom hästar, vagnar och vapen förde de med sig ett samhällssystem som delade in människor i fyra huvudgrupper: jordägare, präster, hantverkare och bönder. När arierna introducerade systemet hamnade stamfolken utanför, och kom att utgöra en femte grupp: de kastlösa.

Byns skola hade halmtak och stampat golv men saknade väggar. De övriga barnen satt under taket, PK var tvungen att sitta en bit utanför. När han kom nära byns tempel kastade människor sten mot honom. Varje gång någon av hans klasskamrater råkade vidröra honom sprang de och tvättade sig i bäcken. »Det är för att de är så smutsiga«, brukade PK:s mamma säga när han frågade varför. Nu förstod han bättre.

De enda tillfällen då PK fick sitta under taket med de andra barnen var när områdets brittiska skolinspektör kom på besök. En gång hade han med sig sin fru, en kvinna i 70-årsåldern med blommig klänning och stram Margaret Thatcherfrisyr. På vägen ut från skolan vidrörde hon PK med sin hand och viskade på det lokala språket: »Jag är också kastlös.« De kommande åren drömde PK ofta om att skolinspektörens fru skulle komma och ta honom därifrån.