Har ni fest, eller?

I 25 år var hon Schlagersveriges största stjärna. 2009 berättade Carola Häggkvist varför hon kände sig utanför, och drömde om revansch på »hela svenska folket«.

Carola Häggkvist tar av sig MC-stövlarna och strumpbyxorna och kliver i ett par blåa flipflop-tofflor innan hon sätter sig tillrätta i en av de ergonomiska fåtöljerna bakom ett draperi på nagelsalongen Xinh Xinh på Fleminggatan i Stockholm. Hon lägger fram händerna så att armbandslänken med små ikonbilder av Jesus faller mot bordet.

– Naglarna har gått sönder, så jag slängde på lite rött. Amadeus tycker det ser alldeles hemskt ut.

En kortvuxen kvinna i vit rock studerar de slitna nagelbanden och den flagnande röda nagellacken.

Annons

– Det ordnar vi, Carola. Vill du ha massage eller fotvård också?

– Kan jag få båda?

– Javisst, Carola, säger kvinnan och börjar gnugga bort den röda färgen med aceton och en bomullstuss.

En annan kvinna i vit rock tappar upp ett vibrerande fotbad med havssalt och lägger upp Carola­s fötter på en pall. Hon börjar fila på fot­sulans förhårdnader.

På väggen, bredvid en plansch med en glänsande insmord fot, hänger ett svartvitt foto av Carola och hennes son Amadeus. Carolas långa svarta fläta hänger fram över axeln. Förra året klippte hon sig kort, men kände sig »inte tillräckligt fit för att ha en kort frisyr« och lät snart förlänga det. I benan närmast hjässan glänser några hårstrån av silver. Under eftermiddagen ska hon till sin väninna på frisör­salongen Soul & co för att färga håret mörkbrunt.

– Man ser ofta den färdiga ytan, men sällan förberedelserna. Men de är ju också en del av jobbet. En del uppträder i helt vanliga jeans. Men när jag står på scen vill jag också bjuda på glitter, glamour och show.

Carola är mitt uppe i de sista förberedelserna för sitt första framträdande sedan hon och Andreas Johnson slogs ut ur Melodi­festivalen i Kiruna knappt nio månader tidigare. Nu återstår bara ett drygt dygn tills hon ska göra TV-comeback inför miljonpublik – som coach, jurymedlem och sångerska i Idol. Dagen därpå åker hon till Färöarna för smygpremiären av hennes Jul i Betlehem-turné.

Kvinnan vid händerna plockar fram en genom­skinlig ask fylld med lösnaglar och penslar fast dem på Carolas naglar, medan Carola halar upp en av sina två mobiler ur väskan och ringer sin assistent Marie Widlert. Widlert fixar allt möjligt, från att köpa scenkläder till att ta ställning till förfrågningar från företag och TV-program. En gång har hon till och med fördejtat en kille som var intresserad av Carola, för att se om han var något att ha. De pratar flera gånger om dagen. Senast i morse hade de ett frukost­möte och gick igenom de sista detaljerna inför premiären.

– Marie! Kan du springa ner till hälsokostaffären och köpa ett paket Ginseng. Vad mer? Kan du fixa en tid hos frisören åt Amadeus? Bra! Jag funderar på om man skulle köra en B-vitaminsspruta i häcken så att jag inte blir sjuk. Det finns ju vaccinationer mot influensa också. Va? Nej, det har du rätt i, gumsan, man kan bli dåsig av dem. Vad sa du? Kommer Expressen att åka till Färöarna för konserten? Uhh-oh, då får vi jobba. Kan vi fixa en lokal kör? Eller får, de har ju en massa får där.  Tänk om vi kan få upp dem på scen. Nej det är klart, då kommer folk prata om djurplågeri. Ja, och så kommer de väl släppa sig och bajsa på dina designade kuddar på scen. Nä, det är nog inte så bra. Då får jag gå igenom låtarna med Pelle. Men i alla fall, det här med får, det kanske blir svårt. Kram, hej!

Nagelkvinnan i den vita rocken plockar fram en elektrisk fil och börjar slipa Carolas naglar. Carola letar reda på en huvudvärkstablett i väskan och sköljer ner den med en plastmugg vatten, samtidigt som hon klickar fram numret till kapellmästaren Pelle Ankarberg.

– Min vän, det är Häggis! Tjenare gullis! »Hur mår du då?« Är det en sån där Örebrofråga? Nej… visst, det är kanske en standardfråga. Expressen kommer till Färöarna. Vilka låtar skulle passa att få in en kör på? Mmmm. What else? Jag ska lära mig färöiska. Sissela gjorde det, då ska väl inte jag vara sämre.

Den andra mobilen ringer. Hon plockar upp den ur väskan. Det är Marie.

– Hej gumman! Syrrans kille Börje skulle behöva adressen till Värtahamnen. De vill gå på Idol i morgon. Kan du förresten fixa fram numret till Roger, koreografen på Idol? Åt jag upp min frukost? Blev jag mätt? Aj!

Fotkvinnan i den vita rocken råkar komma åt för långt in under nageln med den elektriska filen.

– Äh, det var inget, jag får naglarna fixade.

Annons

Efter ytterligare ett tiotal samtal får hon ett SMS med ett telefonnummer från Marie. Carola ringer med en gång.

– Tja, Roger, Carola! Ska vi köra lite? Först är det ju jag och Sebbe, sen kommer Johan och så sjunger vi: If I don’t go-o-o-o-o!

Kvinnan vid fötterna lägger ifrån sig fotfilen och börjar massera Carolas vader med en citrondoftande olja.

Carola fortsätter att waila i telefonen:

– If I don’t go-o-o-o-o! I can’t keep this to my-self! Där känner jag att vi håller ihop det. Let the w­oooorld know that Jesus saves! Ett pekfinger rakt upp, bara! Det är rock-gospel!

– Vad fint du sjunger, Carola, säger kvinnan vid händerna försiktigt och byter finger. På andra sidan draperiet bläddrar en gråhårig dam förstrött i en Se & Hör medan hon får naglarna filade. Hon tittar undrande på draperiet medan rösten på andra sidan blir alltmer intensiv.

– Det ska vara så tydligt som möjligt. I’m gonna keep on marching! Jesus sa-a-a-a-a-ves! Yes, glädje liksom!

Mamma. Carola har delad vårdnad och tiden med Amadeus är helig. Hon spenderar mycket tid på Brommapojkarnas P98-ors fotbollsträningar. Amadeus är en av lagets stora talanger.

Efter två timmar av telefonsamtal, nagel- och fotvård samt en massage går Carola ut i snöslasket på Fleminggatan och sjunker ner i förarsätet på en Renault. I väntan på att hennes gräddvita Lincoln ska komma tillbaka från verkstaden kör hon »barnvaktens bil«.

– Jag skulle göra ett företagsgig för Volvo. Men de gick ut med det innan och bjöd in folk utifrån. Det fick de inte enligt kontraktet, företagsgig är alltid för slutna sällskap. Som kompensation fick jag ha den här bilen i ett år.

Carola gör en snabb U-sväng och gasar iväg så att en av papiljotterna i baksätet rullar ner på golvet.

– Jag borde inte ha ställt upp i Melodifestivalen över huvudtaget senast. Felet var att jag inte checkade av tillräckligt med chefen upstairs innan.

Hon pekar mot himlen.

– 2006, när jag vann med Evighet, uppmuntrade Gud mig verkligen att köra på. 2008 gav han aldrig grönt ljus, men jag lyssnade inte ordentligt. Jag gick på impuls, men impulsivitet funkar inte i schlagern längre. Det senaste året har jag fått ta konsekvenserna. Jag behandlades nästan som en kriminell. Alla hån och skriverier tog hårt. Ibland funderade jag på att lägga av.

 

Känslan av att vara hånad som Carola talar om kulminerade en eftermiddag i februari 2008. Hon hade just hämtat Amadeus från skolan när hon hörde att de pratade om henne på radion. Hon skruvade upp volymen. Det var ett inslag i Mix Megapol som handlade om Melodifestivalen.

Annons

När Carola stannade sin stora gräddgula Lincoln vid det sista rödljuset i Saltsjöbaden började programledaren Kjell Eriksson prata om Nordmans scenshow till låten I lågornas sken där de iscen­sätter en häxbränning. Han berättade sarkastiskt att han träffat Nordman på en fest och sagt till dem: »Det vore lite grannt om ni snodde Carolas klänning till hon som ska brännas på bål… då kan den brinna i helvetet.«

Amadeus tittade frågande på Carola.

– Varför säger de så?

Han var tio år och Carola visste att hans skol­kamrater den senaste tiden sagt saker som »Det går inte så bra för din mamma nu, va?«

Carola kände sig helt kall och visste inte vad hon skulle svara. Hon hade levt mer än halva sitt liv i rampljuset och var van vid att utsättas för hån och sarkasmer, men de senaste veckorna hade kritiken nått en ny nivå.

Hon såg på Amadeus och försökte tona ned radioinslaget.

– Det är nog bara ett skämt.

Tanken var att 2008 skulle ha blivit hennes stora år. Sveriges mesta kändis, en av landets populäraste artister, skulle fira att det var 25 år sedan hon slog igenom i Melodifestivalen 1983. De storslagna planerna inkluderade en självbiografi, jubileumskonserter och lanseringen av artistskolan Carola Camp.

När hon sedan bestämde sig för att ställa upp i Melodifestivalen för fjärde gången – tillsammans med Andreas Johnson – dömde flera av de andra artisterna ut duon som förutsägbar och mossig. Expressen kallade henne diva eftersom Carola enligt dem var den enda artisten som skulle bo i en hotellsvit med två rum och bubbelbad. (Senare uppdagades det att det inte var Carola utan programledaren Kristian Luuk som bokat sviten. Trots det publicerades ingen dementi.) Gert Fylking kallade henne i radioprogrammet Rix Morronzoo för »korkad och uppblåst« och sade att hon borde »hålla käften«. Han varnades av radiochefen och mejlbombades av arga Carolafans, men tog under de kommande dygnen också emot 750 mejl och SMS från personer som gav honom sitt stöd – bland dem C­arolas exman Runar Sögaard.

Inför kvaltävlingen i Västerås publicerade radiostationen Mix Megapols hemsida bilder från gen­repet som var tagna underifrån så att man såg Carola­s trosor under den gula knälånga klänningen.

Trots det negativa förhandssnacket var de två veteranerna favorittippade – och när de inte lyckades kvalificera sig ombads var och varannan halvkändis att uttala sig. »Självklart är det lätt att vara skadeglad. Jag tycker det är roligt«, sade Lars-Åke »Babsan« Wilhelmsson. Alexander Bard anklagade Carola för att vara hycklande, »dum« och låta »halvhackig«.

Parallellt med Melodifestivalen var Carola dessutom huvudvittne i den hårt mediebevakade våldtäkts­rättegången mot sångaren Tito Beltran. Både Robert Wells och hennes exmake Runar Sögaard ifrågasatte offentligt att hon tigit om händelsen i åtta år. Hon blev också polisanmäld för »skyddande av brottsling«, trots att hon bara agerat enligt offrets önskemål. Efter rättegången lades anmälan ner.

Stressen på henne ökade ytterligare av att hon tvingades ha livvaktsskydd under hela Melodi­festivalen eftersom hon tidigare förföljts av sinnesförvirrade fans.

Den sista biten, förbi golfbanan och genom skog­en ut till villan vid Erstaviken, satt Carola och Amadeus tysta. Väl hemma gick de som vanligt in i köket. Carola var sammanbiten och ansträngde sig för att verka samlad medan hon gjorde i ordning mellanmål till Amadeus.

När Amadeus ätit sprang han in till den svarta skinnsoffan i vardagsrummet för att spela TV-spel. Då brast det för Carola Häggkvist. Hon satte sig vid köksbordet och grät.

Det kändes precis som när hon var tolv år och gick i sjätte klass på Mariaskolan i Stockholm. Hon kände sig mobbad.

Tröst. När Runar gifte om sig ville Carola göra något speciellt den helgen. Hon åkte till Birka, platsen dit missionären Ansgar kom när han kristnade Sverige.

I slutet av 70-talet var Jan Häggkvist en mustasch­prydd gymnastiklärare som gillade Elvis Presley. Han var kort och flintskallig men ändå påtagligt stilig med sina intensiva mörka ögon, sina kraftiga armar och sin spänstiga hållning.

På kräftskivor och födelsedagsfester drog han gärna fram kornetten eller sjöng If I can dream eller någon annan av favoritartistens låtar. Men framför allt var han en engagerad förälder till sina två döttrar.

Fem dagar i veckan skjutsade han sin äldsta dotter Susanne till simhoppsträningen. Varje fredagskväll körde han Carola från kedjehuset i Norsborg söder om Stockholm, till Ahlströmska skolan på Östermalm. Under sex år satt han sedan varje vecka i aulan och lyssnade när Carola drillades i sång och dans, talteknik, improvisation och pantomim.

Carola gillade att sjunga. Hon uppträdde på släktmiddagar, högtider eller om familjen var ute på restaurang. Jan Häggkvist såg hur folk reagerade när hon sjöng och insåg tidigt att hon hade en utstrålning och pondus som passade för att vara artist. Elva år gammal vann hon Barnens Dags och skivbolaget EMI:s talangtävling Nya ansikten och fick vara med i TV-programmet Sveriges Magasin. De följande åren vann hon samma tävling flera gånger och fick uppträda i så skilda sammanhang som Nygammalt och trubaduren Alf Robertsons program Country på kvällskanten.

Hemma i radhuset i Norsborg ägnade Carola allt mer tid åt att öva på sina framträdanden i veckans roliga timme på Maria musikskola. I timmar övade hon på danssteg och gester framför den röda väggspegeln i hallen.

Carolas musiksmak skiljde sig radikalt från klasskamraternas. Ibland mimade hon till sin storasyster Susannes skivor med Queen, Supertramp och 10CC, men själv tyckte hon allra bäst om mer otidsenliga artister som Elvis Presley och Barbara Streisand. Hon beundrade Alice Babs och brukade framför hallspegeln sjunga Moonlight Serenade med Glenn Miller eller låtsas att hon var med i en Fred Astaire-film.

Även om de andra eleverna också uppträdde, dominerades roliga timmen av nummer som var påhittade, regisserade och framförda av Carola Häggkvist. Hon levde för fredagarna.

Under en träslöjdslektion i sjätte klass knackade det på dörren. Där stod klassmamman. Hon ville prata med Carola.

Några av klasskamraterna hade fått nog och tyckte att Carola var för dominant och tog för mycket plats. Klassmamman skällde ut Carola och förbjöd henne att uppträda på roliga timmen.

Carola visste inte vad hon skulle säga. Hon hade inte förstått att hon gjort något fel. Visst uppträdde hon mer än de andra i klassen, men det var ju också hon som fick igång många av de andra, som kompisarna Maggan och Annelie som tillsammans med Carola utgjorde gruppen Tre Tjejer.

När hon berättade om utskällningen hemma menade mamma Anita att hon måste lyssna på de andra. Pappa Jan tyckte inte att Carola skulle låta andras avundsjuka stå i vägen för hennes entusiasm och utveckling.

De kommande månaderna lämnade de andra eleverna Carola ensam på rasterna. Under några veckor tog de andra tjejerna över underhållningen på roliga timmen, men snart slutade eleverna att uppträda helt och hållet.

Carola kände sig ensam och utfrusen.

 

Nästa termin började hon på Adolf Fredriks musikskola, där fram­stående musiker som Georg Riedel, Ingela »Pling« Forsman och Monica Dominique gått.

Musikläraren Eva Ekdahl insåg direkt att hon aldrig haft någon annan elev med samma utstrålning, målmedvetenhet och sceniska närvaro. Plötsligt vände allt. Carola klippte håret kort, började använda mascara och lånade grannens cowboyboots till sina trånga jeans. Hon fick nya vänner och började spela i ett rockband med några äldre killar som kallade sig Standby. De spelade ganska hård fusionrock, och med Carolas intensiva sång lockade de snart en del publik till olika ungdoms­gårdar runtom i Stockholm.

När hon, vid samma tid, såg Ben Hur på biografen Draken med sina föräldrar blev hon starkt berörd av scenen där Ben Hur ser in i Jesus ögon och förstår att han ser evigheten. Varken Jan eller Anita var troende, men när de kom ut från biografen sade Carola: »Jag vill bli jude.«

En dag föreläste några representanter från den kristna ungdomsrörelsen Credo på Adolf Fredriks skola. De ritade en skiss på svarta tavlan där Jesus fungerade som en bro mellan Gud och människan. De andra eleverna var avvaktande, men med Ben Hur i färskt minne ställde Carola en mängd frågor. Hon fascinerades så av deras svar och deras uppriktiga tro att hon började gå på deras samlingar, där hon hittade många nya vänner.

På våren 1980, när hon var 13 år, åkte Carola på ett av Credos läger i Dalarna. Där samlades ungdomar från hela landet under fem dagar för att ägna sig åt bibelstudier, skidåkning och bön. Under den sista kvällens bönestund gick Carola fram till altaret och började prata om sin nyvunna tro på Jesus. När hon gått och satt sig brast hon i gråt av lycka.

Hemma i Norsborg förklarade hon för sina för­vånade föräldrar att hon var troende, en kristen.

– Jag kände kraften inom mig, plötsligt hade jag inte bara en tro på Gud utan också en vän i Jesus.

Efter en av spelningarna med Standby, på Musikföreningen i Mälarhöjden, kom en man fram och berättade att han drev en radiostation och ett skivbolag, som båda hette Rosa honung. Han ville ge ut en skiva med dem.

Några månader senare trycktes 500 exemplar upp av Standbys debutskiva Vågrätt samliv.

Fjorton år gammal vann Carola talangtävlingen Nya ansikten igen. Som belöning fick hon vara med i Hylands hörna.

Den 14-åriga Carola klev ensam in på scenen i röda skinnbyxor, klackskor och svart linne. Med en intensiv blick och svengelskt uttal sjöng började hon sjunga på Elvislåten If I Can Dream. När hon kom till refrängen knöt hon högernäven samtidigt som hon blundade, böjde huvudet bakåt och tog i så kraftfullt hon kunde.

Lasse Holm som var låtskrivare på skivbolaget Mariann satt hemma i TV-soffan. Han var upphetsad. If I can Dream var hans favoritlåt i hela Elvis repertoar, och han hade aldrig sett den framföras med sådan intensitet. Carola hade en sällsynt tonträff, tajming och pondus. Hon hade dessutom en unik utstrålning när hon lade in den där extra växeln och fick ett alldeles särskilt sug i blicken. Innan låten var färdig ringde Lasse till skivbolagschefen Bert Karlsson i Skara.

»Det är lugnt, jag ser«, frustade Bert kort. Han hade redan ringt in till programmet på sin andra telefonlinje för att försäkra sig om att få prata med Carola innan hans störste konkurrent, Stikkan Andersson på skivbolaget Polar, lade vantarna på henne.

I samma veva lämnade Carola Standby. Det slet på hennes röst att sjunga med ett rockband. De andra medlemmarna hade dessutom andra musikaliska förebilder som David Bowie och Lou Reed.

Snart skrevs ett kontrakt med Mariann, och Lasse Holm presenterade en nyskriven låt för Carola. Den hette Gubben i lådan. Tanken var att hon skulle ställa upp med den i Melodifestivalen 1982. Carola sade nej. Låten var för mesig. Då föreslog Lasse i stället en låt som hette Stranger. Carola svarade med att ge Lasse en kassett med funkrockgruppen Mother’s Finest. Sådana låtar ville hon göra.

Bert vägrade. Men för att hålla Carola vid gott mod lovade han att om hon bara litade på honom skulle hon kunna bli en storsäljande stjärna. Funk och gospel och annat »som ingen vill ha« kunde hon göra så småningom.

När Lasse Holm dessutom lade till en parallelltonartsstämma i sista versen på Stranger och lät Monica Forsberg skriva en svensk text gick Carola med på att spela in den. Första gången Bert Karlsson hörde henne göra den nya versionen, som fick namnet Främling, fick han gåshud. De var den största musikupplevelse han någonsin haft.

De bestämde sig för att anmäla Carola till nästa års Melodifestival.

 

Veckan före Melodifestivalen 1983 förberedde sig Carola Häggkvist som en idrottsman. Hon åkte till Malmö, där tävlingen hölls, fyra dagar i förväg. Hon höll sig på sitt hotellrum och beställde upp sallader. Eftermiddagarna ägnade hon åt repetitioner och uppsjungning.

Carola hade för vana att be och rådfråga Gud inför viktiga beslut eller händelser.

– Om man lyssnar ordentligt så svarar han, ungefär som ett trafikljus, med ett grönt, gult eller rött ljus. Är det grönt känner man stark frid.

Nu gav han grönt ljus och Carola kände sig trygg.

När det bara återstod minuter till direkt­sändningen slog Carola upp sin konfirmationsbibel  på måfå och hamnade på Ordspråksbokens tredje kapitel: »Du ska finna nåd och få gott förstånd, i Guds och människors ögon. Förtrösta på Herren av allt ditt hjärta och förlita dig icke på ditt förstånd.«

Jan och Anita Häggkvist satt bredvid Carolas pojk­vän Staffan och skivbolagschefen Bert Karlsson bland de 700 personerna i publiken på Palladium. När elgitarren i introt till Främling drog igång marscherade Carola höftvickande in på scenen i en gul overall, bruna läderstövlar och fluffigt hår. Från första textraden spände hon ögonen rakt in i kameran. I sista refrängen sjöng hon så starkt att man såg hela den vita tandraden i överkäken. Hon avslutade låten med att slänga huvudet bakåt och kasta upp händerna mot taket.

I omröstningen fick hon maximalt antal poäng av alla jurygrupper. Ingen artist hade någonsin vunnit en melodifestival med så stor marginal – tvåan och trean hade blivit slagna även om de lagt ihop sina poäng.

När Carola fick en kram av programledaren Bibi Johns råkade hon smeta läppstift på program­ledarens vita blus.

– Nej men… förlåt, det var inte meningen, sade hon och försökte gnugga bort det röda läppavtrycket med tummen. Publiken skrattade. Jan och Anita stod upp och skrek av glädje.

Så frågade Bibi Johns vad det var för bok hon sett Carola stå och läsa i kulisserna före sändningen.

– Den heliga skriften, bibeln, svarade Carola.

Publiken tystnade.

– Hur känns det? frågade Bibi Johns.

– Jag tackar Gud, fortsatte hon och applåderna brakade långsamt igång.

Nästa dag hade kvällstidningarna fyllt flera uppslag med bilder på den nya stjärnan och hennes familj: »Här är ditt liv, Carola«, skrev Aftonbladet som hade tjatat till sig barndomsbilder ur familjen Häggkvists album.

Två dagar senare sade Jan Häggkvist upp sig från jobbet som gymnastiklärare. Nu skulle han sköta Carolas karriär på heltid och blev VD för det ny­startade företaget Carola Production AB.

Under månaderna fram till Eurovisionsschlagerfinalen i München var Carola fullbokad. Hon spelade in en skiva, gjorde intervjuer och åkte till Los Angeles där hon skrev ett reklamavtal med Pepsi och hälsade på Rod Stewart i hans studio.

När hon reste till München sju veckor efter genombrottet följdes hon av 28 svenska journalister och två TV-team. Hennes nysläppta debutskiva hade redan sålt i 300 000 exemplar. Varje dag veckan före finalen kunde man läsa Carolas dagbok i Aftonbladet. Där skrev hon om sin familj, sin pojkvän Staffan och sin tro.

Timmarna före tävlingen stressades Carola av att den tyske TV-producenten klagat på hennes scenkläder. I sista stund hade hon tvingats köpa nya – ett par höga vita byxor och en svart ärmlös t-shirt med en giraff på. I Rudi-Sedlmayerhallens korridorer hade Bert Karlsson tejpat upp affischer med skivomslaget till Främling.

När sändningen började, på lördagskvällen den 23 april, satte sig 6,1 miljoner svenskar – 84 procent av hela befolkningen – framför sina TV-apparater. Fortfarande har inget annat TV-program lockat så många tittare i Sverige.

Mötesledare. På Jul i Betlehem är Carola regissör, koreograf och artist. »Jag vet ofta vad jag vill och hur det ska vara. Det misstas ibland för att man är divig.«

Den i dag bortglömda Corinne Hermes från Luxemburg vann, men gänget kring Carola var nöjda med hennes tredjeplats.

De följande veckorna skeppades hon runt mellan TV-studior i Holland, Belgien, Tyskland, Norge och England. Hon spelade in Främling på tyska (Fremder) och nederländska (Je ogen hebben geen geheimen).

När Carola inledde sin första turné på midsommar­afton i Hede i Härjedalen hade arrangören släppt in 8 000 åskådare i Folkets park, som normalt bara tog in 2 000. Polisen tvingades upp på scenen för att avbryta konserten flera gånger, eftersom panikslagna barn höll på att klämmas ihjäl mot kravallstaketen.

Under sommaren slog hon publikrekordet på 23 av de 26 scener hon uppträdde på. Fenomenet Carola lockade såväl unga flickor som pensionärer. Turnén var en publikmässig megasuccé, men arrangemanget var kaosartat under de tre första konserterna: ljudet var katastrofalt och Carola drogs med en efterhängsen förkylning.

– Sommarturnén kunde blivit mycket bättre producerad, säger Lasse Holm. Tillsammans med turnébolaget Showringen var Jan ansvarig och han gjorde så gott han kunde, men du måste tänka på att han var en gympalärare som hamnat mitt i den största hetluften.

 

Främling blev snart den största svenska försäljningssuccén någonsin med en miljon sålda skivor och nu var Bert Karlsson mån om att få ut uppföljaren till julhandeln. Mot löften om att hon så småningom skulle få göra en gospelskiva gick Carola motvilligt med på att spela in ännu en platta med glättiga poplåtar.

Steg för steg gick upp som etta på försäljningslistan och den översatta Tommy loves me blev en smärre hit även när den släpptes i Kanada och England.

Bara ett halvår efter att Carola ställt upp i Melodifestivalen var hon miljonär.

Snart fick hon även känna på baksidan av kändis­skapet. Carola blev kidnappningshotad och på familjens kräftskiva lindade folk in sig i filtar och ställde sig i buskarna för att tjuvlyssna. Till slut tvingades familjen att flytta till ett säkrare hus med mindre insyn.

Den kaotiskt hetsiga lanseringen skördade också sina offer. Trots sin låga ålder var Carola väldigt självsäker och kunde utan omsvep instruera gamla trötta studiomusiker när det behövdes. Efter Carola­s andra turné hoppade Lasse Holm, som skrivit och producerat alla de stora hittarna, av.

– Det var så otroligt intensivt, säger Lasse Holm. Alla slet i henne. De två plattorna vi gjorde blev bra, men det krävdes en del bråk. Jag var ganska dominant som producent, hon gillade inte alla låtar.

Jan Häggkvist var nu pappa och manager till Sveriges mest pengainbringande artist. Hon var 18 år, hade två skivor och lika många succéartade sommar­turnéer bakom sig. Carola prydde alla förstasidor, hon bjöd på sig själv i intervjuer och journalisterna skrev att Sverige inte sett ett lika omedelbart genombrott »sedan Snoddas slog igenom i Hylands hörna«. Cirkusen rullade på och kretsen kring Carola uppfattade inte hennes varningssignaler.

– Jag kände mig ensam. Mina gamla kamrater gick i skolan och jag hade ingen i min egen ålder. Jag var omgiven av vuxna män som var mer intresserade av min karriär än av mig. Jag minns att jag åkte på semester själv i två veckor på Bahamas när jag var ledig.

Istället presenterade Jan stolt ett tungt skiv­kontrakt med Polygram. Nu skulle Carola lanseras i hela världen som en sexig nordisk tonårsstjärna. Bröderna Gibb från Bee Gees skulle producera och Rhett Lawrence, som tidigare arbetat med Earth Wind & Fire och Gladys Knight, skulle skriva arrangemangen.

– Jag mådde inte bra och kände direkt att jag inte hade grönt ljus från Gud, säger Carola. Jag såldes in som en produkt. Mitt folk ville slå sig själva på bröstet och visa att de fixat det internationella kontraktet för Carola Häggkvist. De trodde jag var lycklig bara jag fick stå på en scen, att det var som att trycka på en knapp: »Lys nu, Carola! Charma dem!« Men jag visste ju inte ens vad det var för musik jag skulle sätta mitt namn på.

Innan Carola skickades till bröderna Gibb i Miami var hon tvungen att ge ut en tredje platta för Bert Karlsson på Mariann. Skivan På egna ben stressades fram och utan Lasse Holms låtar uteblev succén. Kritikerna sågade premiären för sommar­turnén, publiken svek och den slutkörda Carola fick en inflammation på stämbanden.

När Carola skulle åka till Miami för att spela in skivan som skulle bli hennes internationella genombrott var hon i dåligt skick. Hon bestämde sig för att prata med sin pappa och få kontraktet av­slutat. Jan kallade samman turnéledare, råd­givare, manager, skivfolk och hennes närmaste. De var överens. Carola skulle talas till rätta. En sådan här chans fick man inte missa.

– Managern förklarade att om jag försökte ta mig ur kontraktet skulle pappa hamna i fängelse. I dag vet jag att det var en lögn, men då trodde jag på honom och bet ihop.

Carola flög till Miami Beach där hon spelade in med bröderna Gibb och lät sig PR-fotograferas i bikini.

– Folk trodde att jag hade det så bra. Men jag låg på rummet och grät. Det var den svåraste perioden i mitt liv. Jag funderade till och med på att ta livet av mig. Jag satt såhär på mitt badrum på Doral hotel i Miami.

Carola gör en snittande handrörelse över handleden.

När Carola ringde till Jan och berättade hur hon mådde flög han dit och tog henne till en läkare. Carola klagade över att hon kände sig kraftlös. Det visade sig att hon led av allvarlig järnbrist.

Våren 1986 drabbades Polydor av en ekonomisk kris och avskedade anställda över hela världen, bland annat de ansvariga för Carola-satsningen. Resultatet blev att Runaway bara släpptes i Skandinavien. Skivan nådde andraplatsen på den svenska försäljningslistan, men tidningarna valde att fokusera på Carolas »internationella flopp«.

Efter tre års oavbrutet arbete bestämde sig den 19-åriga Carola Häggkvist för att ta en timeout.

Under resten av 80-talet undvek hon rampljuset. Hon gjorde en nedskalad turné med religiösa sånger i Sveriges kyrkor och reste till Dallas för att ägna sig åt bibelstudier på heltid.

När Carola skickade ut ett pressmeddelande där hon förklarade att hon gått med i den nystartade församlingen Livets ord beskrev tidningarna Livets ord som en elitistisk sekt där man föraktade ekonomisk och fysisk svaghet.

– Det är som om Sverige lider av kristen fobi, säger hon. Vi ska vara så liberala och accepterande, men är vi det mot de kristna? Nej, vi hugger dem med fotknölarna.

Samtidigt såg flera av hennes tidigare kollegor hur mycket hennes andliga sökande betydde.

– Hon var så ung när hon slog igenom så stort och hamnade i en så artificiell verklighet. Jag tror att tron var oerhört viktig för att hon skulle kunna dra sig undan och ändå hålla sig kvar. Den räddade henne, säger Lasse Holm.

Under en kristen konferens i Tyskland träffade hon norrmannen Runar Sögaard. I samma veva avvecklade Carola samarbetet med sin pappa. När hon gifte sig med Runar under en storstilad ceremoni i Livets ords kyrka utanför Uppsala 1990 tog han över mycket av det strategiska och ekonomiska ansvaret för hennes karriär.

Samma år bestämde hon sig för att göra comeback i Melodifestivalen med Mitt i ett äventyr. Hon mordhotades och Livets ord utsattes för bombhot. Just när Carolas framträdande började bröts TV-sändningen i hela Stockholmsområdet. Carola slutade tvåa. Nästa dag skrev tidningarna om »sabotage«.

Året därpå ställde hon upp igen, och vann den svenska uttagningen med Fångad av en stormvind. Under framträdandet på den europeiska finalen försvann ljudet i högtalarna på scen. Carola hörde inte orkestern bakom sig, men höll god min och fortsatte sjunga.

När Italien som sista nation lämnat sin röst i omröstningen stod Sverige som vinnare.

Samma kväll tog Tre kronor VM-guld i hockey efter seger mot Sovjetunionen och nästföljande dagar pryddes tidningarna med bilder på nationens nya hjältar: Carola Häggkvist och Mats Sundin. Aftonbladet propagerade till och med för att 4 maj borde bli ny svensk nationaldag.

Eftersom Carola inte hade någon ny skiva på gång slängde skivbolaget ihop en samling av de gamla hittarna och lade till de senaste två årens schlagerbidrag, för att rida på den färska framgången.

Sedan dess har hon gett ut ytterligare fem samlingsalbum. Mellan dem har hon, utöver tre regelrätta popplattor, släppt flera temaskivor – med religiösa sånger, julmusik och barnvisor – med blandad framgång. Bäst har julskivorna gått. Först 1999, 14 år efter att hon lämnade samarbetet med Bert Karlsson, fick hon en ny listetta – med Jul i Betlehem.

Under 2000-talet provade hon på allt möjligt. Hon gjorde filmdebut i Livet är en schlager, gäst­spelade som Fantine i musikalen Les Misérables på The Palace Theatre i London. Mellan varven spelade Carola in låtar med de rutinerade rockrävarna Nicklas Frisk och Andreas Mattsson och den världsberömde låtskrivaren Burt Bacharach.

2006 ställde hon upp i Melodifestivalen för fjärde gången – och vann den svenska uttagningen med Evighet; en kraftfull discodänga, som skräddarsydd för Carola, där hon kunde ta i från tårna och dra ut på tonerna, vibrera och waila, med fläkten genom håret.

Förebild. Efter 25 år som artist har Carola funderat på framtiden. Inhoppen som coach i TV-programmet Idol är en förberedelse inför lanseringen av artistskolan Carola Camp.
Ny stil. »Jag har tvingats förhålla mig till bilden av ›Carola, 16 år‹, hur länge som helst. Först när jag lämnade Amadeus på dagis förstod jag att jag var vuxen.«

Alla som haft med Carola att göra – från mellanstadieläraren Eva Ekdahl och bandkamraterna i Standby, via Lasse Holm till producenten Lennart Sjöholm – beskriver ett särskilt karaktärsdrag: Carolas tendens att alltid dra saker till sitt yttersta. De som var med innan hon slog igenom berättar att hon redan då var »larger than life« och kunde gå upp fullständigt i sina framträdanden. När hon i dag sätter upp sin traditionsenliga Jul i Betlehem-turné är hon inte bara sångerska och stjärna. Hon är regissör och koreograf och har detaljerade och genomtänkta synpunkter om allt från hur kören ska röra sig när de sjunger till hur scenen ska ljussättas. På förhand lämnas ingenting åt slumpen.

– Men när jag väl står där är jag ute efter de där ögonblicken då anden tar över, och jag vågar slänga mig ut och improvisera, säger Carola. Allt handlar om de ögonblicken. Utan dem hade jag blivit sjökapten eller nåt annat. Det finns så många som är duktiga på att dansa och sjunga och vara snygga. Jag vill ta det några steg längre. Hela vägen.

Många är överens om att just detta är nyckeln till hennes framgång. Oavsett hur mycket det stormat i privatlivet, vad tidningarna än skrivit, har hon stått på scenen och blåst på med allt hon har. Där andra artister har navigerat efter vad som är kreddigt eller kommersiellt har hon de senaste åren följt sina egna impulser  – oavsett om det inneburit att spela in religiösa skivor eller att medverka i Melodifestivalen.

Andra menar att svensken i gemen fungerar som den missunnsamma klassmamman, och att tendensen att alltid maxa också har begränsat Carolas karriär. Bert Karlsson som följt henne från början, är en av dem.

– Med hennes förutsättningar skulle hon ha kunnat bli en stor internationell stjärna. Men i dag omger hon sig bara med ja-sägare. Hon bröt med Lasse Holm efter två skivor, sedan dess har hennes popskivor gått dåligt. Jul i Betlehem-turnén är ju en lång predikan. Det skrämmer folk. Hade hon haft någon som ansvarat för hennes karriär och tonat ner det religiösa och gett henne låtar som passat hennes röst och tonat ner hennes wailande, hade hon kunnat vara hur stor som helst i dag, säger Bert.

När Carola 2008 bestämde sig för att ännu en gång ställa upp i Melodifestivalen började det surras bland schlagerfantaster och musikrecensenter. Låten One Love ansågs bra nog att ta hem hela Eurovionsschlagerfestivalen.

Innan hon gick upp på scenen kom Bert Karlsson fram till henne, berättar han.

– Jag sade till henne att inte waila och skrika så mycket. Det var en bra låt. Den hade kunnat vinna.

Under framträdandet maxade Carola rösten från första stund. Hon sjöng hela låten i bröstklang, röstläget som ligger på gränsen till falsett, där tonen vibrerar i bröstbenet. Från den första refrängen ökade hon sedan intensiteten och sjöng allt högre ända fram till det sista tonartsbytet.

Förut hade Melodifestivalen alltid haft en närmast magisk effekt på hennes karriär. När hon tidigare ställt upp, eller bara uppträtt under röstningspausen, har hon själv varit större än hela tävlingen. Nu gick hon inte ens till final.

Alla jubileumsplaner lades på is. Inga konserter och ingen självbiografi. Lanseringen av artistskolan Carola Camp sköts på framtiden. Istället åkte hon till Sydafrika med Amadeus och gjorde sig oanträffbar för journalister, varpå kvällstidningarna spekulerade i om hon någonsin skulle komma tillbaka till scenen.

 

Carola bromsar in vid ett rödljus, på väg till restaurang Pontus, för ett planeringsmöte med assistenten Marie Widlert och sin rådgivare Anders Johansson.

Efter motgångarna 2008 jobbar de nu på strategin för 2009. Melodifestivalen kommer inte på fråga. Istället fokuserar Carola på annat. Självbiografin kommer förhoppningsvis en bra bit på vägen i år. Carola Camp drar igång. Det har också funnits tankar kring att återuppliva jubileumsårets idé om »tematiska konserter« utifrån de olika sidorna av hennes karriär och artistskap. Carola håller också på att spela in ett TV-program om hela karriären som kommer att visas i SVT.

Under 2009 ska hon också börja skriva låtar till den där popplattan, som förhoppningsvis får henne att nå ut bredare internationellt. Då kan hon visa dem som tvivlat.

– Tidningarna skriver om »min comeback«, men egentligen är det revansch jag vill ha.

På vem?

– Jag vill ha en personlig och musikalisk upprättelse för… Bee Gees-plattan, att jag aldrig har gjort den där riktigt genuina och personliga popplattan. Jag vill visa vad jag har i mig. Jag vill skaffa mig det utrymmet som människa och som artist, att inte bli inträngd i ett hörn med en stämpel som »hon som kastar blommor på Skansen«.

Bert Karlsson menar att du hade blivit mycket mer framgångsrik om du hållts i stramare tyglar, haft någon som såg till att du gjorde rätt låtar och tonade ner pratet om Gud.

– Vad säger man? Bert är Bert. Han känner inte mig. Jag tycker tvärtom att jag har stått på mig för lite, ända sedan jag var 16 år. Jag hade Bert, Lasse Holm, min manager Thomas Nordlund, pappa och turnéledaren PJ Jägerhult – bara män – de som sa till mig att jag bara skulle göra låtar som Mickey och Tommy tycker om mig. Klart de blev glada som hostade in stålar. Men de hade kunnat vara lite lyhörda för vad en 16-åring gillar och inte bara: »Du har slagit igenom i schlagern och det är den linjen vi ska hålla; vi kan inte göra nåt annat efter att folk har hört Främling.« Det kunde man väl visst! Whitney Houston slog också igenom inom popen, men sedan fick hon friheten att göra Preacher’s wife. Man hade inte behövt göra en helomvändning och göra en funk-platta. Men man kunde blandat in andra låtar och hade inte behövt snåla och ha ett frimärke som backdrop.

Har du frigjort dig än, känner du?

– Den största känslan av frigörelse fick jag nog efter skilsmässan för åtta år sedan. För första gången var jag helt fri från män som ville äga och bestämma över mig. Jag har känt mig lite livegen tidigare.

Carola byter fil och plockar fram en av mobil­erna ur väskan. Hon bläddrar bland de nyinkomna SMS:en. När hon lagt ifrån sig telefonen plockar hon fram bibeln som ligger bakom handbromsen och slår upp Johannesevangeliet. När hon körde Amadeus till skolan fick de hålla morgon­andakten i bilen, eftersom deras morgonpingismatch gick till skiljeset och de inte hann be innan det var dags att åka.

– Jag har en andakt varje morgon då jag sitter lugnt och läser ordet. Jag ber för dagen, för Sverige, för kungahuset, för mina nära. Ibland sätter jag på en bra lovsångsplatta eller TV-kanalen God TV och lyfter mina händer i tacksamhet. Sedan binder jag upp mörkrets andemakter i namnet Jesus, så att jag lättare kan skilja mellan ljus och mörker. Bönen ger mig den frid jag behöver i mitt inre liv. Alla vet att man behöver träna kroppen, men i Sverige har vi glömt bort att man också måste vårda sin själ.

Hur menar du?

– Om man pratar om kristendom i Sverige så ska man alltid raljera. Jag tycker det är att undanhålla sanningen för folket. Om folk visste vad himlen har att erbjuda, om de kände Jesus kärlek så skulle de fråga: »Varför har vi inte fått reda på det här tidigare?« När jag var fjorton år började jag skaka av mig det där förtryckande politiska arvet som skulle avpollettera all religion. På min konfirmation fick prästen en profetia, han sa till mig att jag skulle förbereda mig. »Mycket snart kommer Gud att använda dig inför hela Sveriges folk.« Jag fick kippa efter andan, för det kändes också som en bekräftelse på något jag känt själv. Jag ställde mitt hjärta villigt och sa: »Använd mig Gud, ske din vilja.«

Hur använder Gud dig?

– Vissa saker ska jag inte berätta för då blir jag för utsatt, men jag vet att vissa sånger har varit rätt i vissa tider, som till exempel när jag sjöng Jag vill alltid älska efter tsunamin. Enligt människors vittnesbörd har några av mina sånger fått dem att bestämma sig för att inte ta livet av sig. Bland det starkaste som hänt mig var när jag vann Melodifestivalen 1983 och gav Gud äran. Det var som om någonting gick genom hela Sverige som tittade. »Oj, nån som ger Gud äran. Nåt som är äkta. Det här vill vi ha. Vad är det här?«

Vad säger Gud till dig när du ber?

– För några år sedan var jag med om en stark upplevelse. Jag hade precis talat med en kille som jag var väldigt förälskad i, men som lämnade mig. Men Jesus visste att den mannen inte skulle kunna älska mig fullt ut. Jag upplevde hur Jesus sade till mig: »Let me love you like that. I want to be the lover of your soul.« Jesus vill vara min själs älskade. Ibland kan jag nästan känna honom. Det har hänt att jag känt mig uppfylld av hans kärlek, inte sexuellt, utan mer som omfamningen en man kan ge en kvinna. Det är en tröst för oss som är singlar, som gör att man inte springer efter första bästa karl.

Kan du själv se varför folk ibland blir provocerade och uppfattar dig som för mycket?

– När jag gör något gör jag det fullt ut. Visst, så är det. Sedan utsätts jag för extra mycket missunnsamhet i Sverige. I resten av Skandinavien skriver tidningarna mer positivt. Det var Jesus som sa att man inte kan bli profet i sin egen stad. Och jag är fortfarande sugen på att göra mer utomlands.

 

Carola kör fort genom Stockholms innerstad. Enligt Expressen har hon fått körkortet indraget tre gånger. Efter ett rödljus rattar hon vant in bilen vid sidan av vägen och parkerar över trottoarkanten. Hon ställer sig aldrig på en handikapparkering, säger hon, men i övrigt tar hon gärna »lite risker«.

Folk på trottoaren hajar till när de ser Carola Häggkvist skynda över gatan bort mot restaurangen, där Marie och Anders redan väntar.

– Det senaste året har varit som när jag gick i sjätte klass. Nu väntar jag på att få komma till sjuan. Mina gamla klasskamrater undrade var jag var. Go ahead and miss me, kände jag. De förstod att »nu kommer vi inte att se Carola mer. Hon kommer att flyga vidare.« Och jag vann talangtävlingar och var med i TV. Nu väntar jag på att svenska folket ska stå där igen och säga att de är stolta över mig. »Ja, hon är vår. Hon gick i vår klass. Vi visste från början att hon skulle bli en stor artist.«

 

Fyra dagar senare sitter Carola i nattlinne på sin hotellsäng i Göteborg. Hon har precis ätit frukost. Om några timmar ska hon ha turnépremiär för Jul i Betlehem. Tusen biljetter är sålda, det kommer att bli nästan fullsatt.

Efter hennes »TV-comeback« i Idol skrev kvällstidningarna mest om att Carola film­ades av en webbkamera i logen när hon bytte om. Hon vet att tidningarna kommer att nagelfara även hennes »comeback-konsert« och nu har hon kallat upp kapellmästaren och tjejen som är ansvarig för ljuset för att gå igenom vad de ska förbättra sedan smygpremiären på Färöarna.

När de gått skickar hon ett SMS till den stilige danske piloten som hon träffade i planet på väg till Färöarna. Resten av dagen består av förbere­delser inför kvällens konsert: morgonandakt, upp­sjungning, sminkning, textrepetitioner, påklädning.

En halvtimme före konserten samlar Carola kören för en gemensam bön. Samtidigt börjar folk strömma in genom Konserthusets stora foajé och uppför trappan med bordet där Carola ska signera skivor efter konserten.

Det dignar av merchandise-produkter: skivor och DVD:er, t-shirts och vinröda klänningar – likadana som de Carola har på sig på omslaget till Jul i Betlehem. Tvättråden är skrivna på arabiska. Man kan också köpa träkrubbor i tre olika storlekar som spelar Stilla natt om man vrider på stjärnan ovanför Jesusbarnet. Den minsta modellen kostar 49 kronor, den största 349.

Stammis. Carola och assistenten Marie Widlert har ofta morgonmötena på Albert & Jack’s på Engelbrektsgatan i Stockholm. De sätter Carolas frukost, äggfralla och apelsinjuice, på »Carola-kontot«.
Envis. »Utmaningen som artist är att inte låta usla förutsättningar synas. Att stå på scen med kramp i hela benet, när killen precis gjort slut – men ändå få showen att flyta på.«

När alla satt sig och ljuset slocknat i den stora konsertsalen kliver en liten blond flicka in på scenen och sjunger Nu tändas tusen juleljus. Efter en vers tänds strålkastarljuset och Carola skrider in på scenen med blicken stadigt fokuserad i taket. Över hela publikhavet reser sig händer med mobilkameror.

Efter hand fylls scenen av lyktor och kuddar, en krubba, en gospelkör och tre sångare utklädda till de tre vise männen. På den stora skärmen bakom Carola varvas bilder på röda stugor i snölandskap med fotografier från Betlehem.

Hon drar snart igång gospellåten Go tell it on the mountain som kulminerar i en ekande och handklappande allsång. Plötsligt springer Carola av scenen och kapellmästaren fortsätter ensam att sjunga med publiken.

Snart hörs Carolas röst igen:

– Jag ska bara se om spotten hittar mig.

Publiken skrattar. Spotlight-ljuset irrar över salongen i några sekunder innan det fastnar på Carola. Hon har sprungit ut i salongen och står mitt i publiken.

– Jesus Christ is born, sjunger hon. Tror ni på det?

Publiken svarar med ett mässande »Ja!«

– That Jesus Christ is born, fortsätter hon, och skrider fram genom publiken som klappar upphetsat.

Hon springer upp på scenkanten, sluter ögonen och höjer den spända vänsterarmen mot taket medan hon wailar:

– Oooh Jesus, oooh Je-e-e-e-e-e-su-u-u-u-us! Let’s go out and tell the world about Je-e-e-e-e-e-su-u-u-u-us!

Intensiteten stegras medan Carola ställer sig framför kören och trampar på stället. Publiken jublar och applåderar.

Hela konserten påminner om en gudstjänst. Carola läser ur Lukasevangeliet och berättar om ett möte med Gud i sitt kök. Vid ett tillfälle eldar hon upp sig så mycket att hon börjar improvisera och sjunga på en låt de inte repeterat, och under några sekunder vet varken kapellmästaren eller kören vad de ska göra.

Mellan två gospellåtar lugnar hon ner tempot och talar om dem hon saknar kring julen, innan hon sjunger Allt kommer bli bra mamma, låten hon skrev dagen efter att hennes mamma dött. På åttonde raden håller en man i välansat grått skägg sin fru i handen. Tårarna rinner längs hans kinder.

Efter konserten samlas en folksamling framför merchandise-bordet. De vet vad som väntar; Carola har för vana att alltid dröja sig kvar och signera. Efter några minuters väntan kommer hon. Några av barnen träffar sin idol för första gången. Flera av de äldre fansen får igenkännande hälsningar: »Hej Mikael!« »Du var på konserten i Malmö också, eller hur?« »Vad tyckte du i dag?«

Någon har med sig ett kantstött exemplar av Boken om Carola från 1983. »Titta, vilken raritet!« utbrister Carola.

Hon småpratar medan hon poserar för fotografi efter fotografi och pussar de yngsta fansen på kinden.

Efter en halvtimme står den mest hängivna fanskaran kvar framför signeringsbordet. Resten av Konserthuset är tömt på folk och garderobiärerna väntar otåligt på att Carola ska signera färdigt så att de får lämna ut de sista jackorna och gå hem.

I Expressen nästa dag får hon en geting. Afton­bladet skriver att showen »vinglar som om den vore en repetition«.