Aharon och Alexander.

Min hemliga pappa

Alexander Kristofersson kände knappt sin biologiska pappa, en israelisk kärnfysiker som haft en otrohetsaffär med hans mamma. En dag får världshändelserna honom att inse vem hans far egentligen var.

Min uppväxt i det anonyma villaområdet Stortorp söder om Stockholm var påfallande normal, med heltidsarbetande föräldrar och två yngre syskon. Det avvikande låg i turordningen: vår mamma Kerstin fick mig som 36-åring 1973, adopterade min syster som spädbarn från Thailand två år senare, för att först därefter möta vår pappa. Tillsammans fick de så vår lillebror 1979.

Enligt folkbokföringen var min biologiska far okänd. För mig var han Aharon, och när jag var liten brukade han vara i Sverige några dagar om året. Vår relation var inte strikt hemlig men jag förstod snart att jag skulle vara återhållsam med att berätta om honom för andra, av skäl som gradvis kom att klarna för mig.

Hans utomäktenskapliga långdistansförhållande med min mor hade pågått ett antal år innan jag föddes, så ett syfte var att hålla hans israeliska familj ovetande. Att han i Israel var en väletablerad kärnfysikforskare bidrog också till att göra saken känslig; även om han inte var en offentlig person, arbetade han nära personer som var det.

Kerstin sitter med Alexander i knäet. 1974
Kerstin och Alexander, 1974.

Han hade fötts 1919 i Łódź, en av Europas städer med störst judisk befolkning, och lämnat Polen kring andra världskrigets utbrott för att bli del av den brittiska militärens judiska styrka i Mellanöstern. Hans familj – föräldrarna och en syster – stannade kvar och mördades under Förintelsen.

Aharon bemötte det mesta i livet med en vetenskaplig och till synes oberörd attityd. Jag har aldrig fått klart för mig om den låg i hans natur eller var en överlevnadsstrategi. En kombination, gissar jag. Han talade stillsamt, alltid kärnfullt, på amerikansk engelska med en lätt accent.

Min mamma var infödd stockholmare och kom först i kontakt med judisk kultur genom skolkamrater som var flyktingar från Centraleuropa. Senare, i mitten av 1950-talet, gifte sig hennes äldre syster med sonen till Stockholms överrabbin. Min mamma hade avslöjandena om nazisternas folkmord som barndomsminnen och kunde lätt sympatisera med Israels modernistiska statsbyggarvision. Och sen var det alla de där Nobel­pristagarna! Som den liberalt lagda och ambitiösa toppelev hon var, så småningom med läkarspecialiteter i både neurologi och invärtes medicin från Karolinska institutet, fascinerades hon av en kultur som så stadigt pumpade fram intellektuella profiler inom varje område av kunskap och kreativitet.

I slutet av 1960-talet mötte hon Aharon, antagligen genom sin svåger som vid det laget var forsknings­ingenjör på Stockholms universitet. I hennes fotoalbum debuterar Aharon 1968, på resebilder från Israel och Schweiz.

Aharon
Kerstin
De tidigaste bilderna på Aharon och Kerstin är tagna 1968, vid gemen­samma utflykter i Israel och palestinska områden som intagits året innan.

Jag minns att jag var avundsjuk på mina dagiskompisar som blev hämtade av sina pappor, men att ha en i Israel fick duga. Vi hälsade på honom när jag var tre år och fick bo hemma hos hans nära vän och arbetskamrat Shalhevet. Dennes lilla lägenhet låg inne på området för Weizmann­institutet i staden Rehovot – den pittoreska forskarmiljön som fostrat rader av både presidenter och Nobelpristagare.

Aharon, efternamn Nir, var detaljnoggrann fysikforskare vid Isotopavdelningen, där han ledde den geovetenskapliga gruppen. Shalhevet, efternamn Freier, var enormt lärd i allmänhet. Han talade en lång rad språk, inklusive perfekt Oxfordengelska trots sin tyska uppväxt. Han hade en mer diffus ledningsroll men var också – vilket ytterligare bidrog till min mors beundran – ordförande för den israeliska grenen av Pugwash, den globala organisationen för att minska kärnvapenhotet enligt visionen i Albert Einsteins och filosofen Bertrand Russels manifest.

Porträtt på Aharon i Schweiz 1968.
Aharon och Kerstin på en parkbänk i Schweiz. 1968
Schweiz, 1968. Aharon och Kerstin.

När jag var fyra fick min syster och jag det glada beskedet att vi skulle få en heltidspappa och jag blev lovad att jag ändå kunde behålla den som jag redan hade. Vår nya pappa, Birger, var uppvuxen på en gård i ångermanländska Kornsjö och den första som lämnat byn för att läsa på universitet. Han var prästvigd i Svenska kyrkan men hade efter en livskris gått över till en administrativ tjänst vid diakonhögskolan inom stiftelsen Stora Sköndal. Vårt nya svenssonliv gjorde oss alla gott och snart hade vi vår lillebror att bedåras av.

Vår nya pappa hade bred bildning, med grekiska och latin från gymnasiet och teologistudierna på det. Hans förhållningssätt grundades mer i känslor, övertygelser och upplevelser än den logiska förnuftstro som varit vår husreligion så långt. Socialt var han tillbakadragen och lät vår mor stå i ljuset. Hon kunde vara nedlåtande mot honom, och jag intog en lillgammal och emellanåt arrogant roll.

Vem var egentligen min pappa? Provisoriskt hanterade jag mitt identitetsdilemma genom att tilltala alla tre föräldrar med förnamn. Birger kunde lätt känna sig ifrågasatt och frustrerad, oförmögen att förstå hur ett barn kunde se alternativ till hans sätt att göra saker på. »Fråga inte så dumt«, brukade han fnysa. Jag kände mig begränsad och otillräcklig och utvecklade tics, fortfarande märkbara.

Alexander och Aharon i trädgården, sittandes på gräsmattan. 1974.
Alexander och Aharon, Sköndal, juli 1974.

Vid sidan av behöll jag Aharon. Först skickade han mig kortfattade vykort på enkel svenska, sedan brev på engelska när jag började läsa språket i fjärde klass. Runt den tiden nådde han pensionsstrecket men fortsatte att arbeta utan lön, som brukligt vid Weizmann­institutet.

Fortsätt läsa
– gratis i en månad

Därefter 89:-/månad.

Testa nu

Har du redan ett konto? Logga in här.

Publicerad 2026-03-16 och uppdaterad 2026-04-22 Artikeln är skriven av .

Vad vill du att Filter ska skriva om? Tipsa oss!