Vad skaver, Therese Bohman?

– Att tiden går för fort. Jag har ett barn som det känns som jag fick alldeles nyss, men så visar det sig vara för sju år sedan. När jag tänker tillbaka på min egen barndom så är det ganska mycket jag minns från innan jag var sju år. Och allt det som hon kommer att minnas från den tiden har redan hänt. Snart är det för sent för att skapa barndomsminnen – allt som jag vill ska ingå i hennes barndom måste hända snart.

Och för egen del är det så mycket jag vill hinna med. För några månader sedan fyllde jag 47 år, vilket är helt obegripligt eftersom jag fortfarande tänker att jag är 35. När jag var yngre hade jag en bild av att det skulle ha hänt en massa saker när jag var vuxen; sommarhus, resor. När ska jag hinna läsa alla böcker, och lära mig någonting om klassisk musik? Jag vill jättegärna vara en person som vet saker om klassisk musik.

När fick du senast tidsångest?

– Jag hade en krukväxt som dog för ett tag sedan som jag ärvt av min farmors syster. Jag fick den när jag var strax över 20 och hade hållit liv i den sedan dess. När den dog blev jag jätteledsen. Jag vet inte vad jag gjorde för fel. Kanske vattnade jag den för mycket, eller så gav den bara upp av ålder. Jag blev otroligt tagen över den här växten som förband mig med min farmors syster, som jag egentligen inte hade någon särskilt stark relation till. Men det var ett band till något som inte längre finns, och som nu inte heller finns. Lyckligtvis har jag kvar några skott från den.

Vad gör du för att hantera detta?

– Jag gör det nog delvis genom mitt skrivande. Ett annat sätt är att söka upp platser som ger en känsla av evighet. Väldigt gamla platser, ruiner, historiska museer, till exempel. I somras var vi på semester i Italien och besökte en ruinstad som heter Paestum som är en gammal grekisk koloni. Det blev jag rörd av. Jag kände en ödmjukhet inför alla dessa människor som hade levt långt före mig, haft samhällen, ansträngt sig, byggt fina hus och velat göra det så bra som möjligt med den lilla tid som de hade. Det är svindlande på något sätt. Både hur otroligt kort ett människoliv är i förhållande till historien och att det är enskilda människoliv som lyckats skapa allt det här. Det är trösterikt att det finns något kvar av människor som har existerat, och att deras vardag har gått till evigheten.

Relaterat

Vad skaver, Ina Lundström?

Komikern är trött på att bli lurad av algoritmerna. Hennes lösning är ­mindre präktig än andra skärmhatares.

Vad skaver, Ankan?

Komikern vill göra bättring genom att tänka mer egoistiskt.