Klas Gustavsson om Mannen som det fortfarande inte går att komma runt

Varför nu?

– 2020 fick vi en sorts semiofficiell Palmemördare när åklagarmyndigheten pekade ut Stig Engström och lade ner mordutredningen. Men när överåklagare Lennart Guné i december drog tillbaka utpekandet hamnade vi i ett annat läge. Nu är ingen mer misstänkt än någon annan. Precis som det var viktigt att debattera Krister Peterssons beslut 2020, är det viktigt att debattera Gunés motivering som bara är på ett par sidor. Den andra anledningen är något som Mårten Palme påpekade 2020: att vi måste undersöka hur Engström kunde bli avförd från utredningen till att börja med. Det beslutet har drabbat många: polisutredarna som tog över, Granskningskommissionen och grävande journalister. Och där har jag hittat uppgifter som är ännu mer besvärande än de Krister Petersson presenterade på sin presskonferens. Slutligen har inga misstankar mot Engström minskat genom åren.

Vad har drivit dig till att göra det här?

– Det har varit ett större nyhetsvärde i att kritisera utpekandet av Engström än att försvara det och jag har blivit frustrerad av att läsa texter som är direkt bedrägligt skrivna, utifrån en tes om att man vill frikänna Engström. Och jag blev chockad när jag såg att överåklagare Guné inte gjort en egen granskning av materialet, utan lutade sig mot böcker i ämnet. Det stressade mig att de här argumenten fått stå okommenterade. Ingen av utredarna som pekade ut Engström har gått in i debatten, så då tänkte jag att det väl är någon annan som får göra det.

Varför är det just du som bör göra det?

– Jag beställde ut domarna mot Christer Pettersson som tonåring och sedan dess har jag fortsatt läsa på. Efter nedläggingsbeslutet kom det ut väldigt mycket handlingar, ska man hänga med måste man lägga ner väldigt mycket tid på det. Där tror jag att jag som redan var inläst hade en stor fördel.

Klassisk fråga: Var befann du dig när du fick reda på att Olof Palme var mördad?

– Jag var tolv, så jag var hemma i Jönköping. Min pappa väckte mig och berättade. Precis som många andra hade jag en egen erfarenhet av att träffa Olof Palme, jag hade suttit bredvid honom på ett första maj-firande 1983, så det blev väldigt konkret att någon jag bytt några ord med hade mördats. Redan den första lördagen överkonsumerade jag nyheterna. Det blev efter hand ett litet glapp mellan mig och omgivningen, för jag förstod att alla inte var lika intresserade av att läsa precis allt om Palme.

När hörde du första gången talas om Stig Engström?

– När han var med som vittne i rättegången 1989. Då tyckte jag det var konstigt att han stått så nära mordplatsen men ändå inte sett mördaren, men tänkte egentligen inte mer på det. Sen skrev jag ett gymnasiearbete om mordet och intervjuade en av de mest energiska privatspanarna, Sven Anér. Jag förstod att han fattat misstankar mot Engström. Det både förvånade och intresserade mig, så jag köpte den första boken i ämnet, Fyra nycklar. Tyckte det var spännande men inte mer än så. Lite godtroget tänkte jag att om det fanns något konstigt med honom så har väl polisen utrett det.

Hur reagerade du på Thomas Petterssons artiklar i Filter, och senare boken Den osannolika mördaren?
– Där kom det ju verkligen fram att polisen inte alls hade utrett det konstiga med Engström. Det mest dramatiska var avslöjandet att polisen avskrivit honom utan motivering. Då gick jag tillbaka till vittnesförhören. Innan hade jag fokuserat på hur man beskriver mördaren, hade han en rock eller jacka? Men nu fick man titta på saker som tidigare var perifera: vilka andra personer fanns på platsen, vem pratade de med? Det blev tydligt att Stig Engström inte befunnit sig som vittne på platsen. Sen stod det klart att det fanns en strategi bakom Stig Engströms lögner, som när han går ut i media och säger att han kan ha blivit förväxlad med mördaren. Det fanns ingen anledning för honom att tro att han skulle ha blivit det vid den tidpunkten.

Vilket material har du gått igenom för texten Filter nu publicerar?

– Naturligtvis alla förhör som finns tillgängliga, även de som släppts på senare tid. Och mötesprotokollen från Palmeutredningen. Jag har också lyssnat på ljudkassetterna från intervjuer Dagens Nyheter gjorde med Hans Holmér, för att det är viktigt att förstå hur utredarna tänkte. Och så har jag gått igenom medietäckningen, för att undersöka vad Engström kunde läsa sig till. Liknar lite Quick på det sättet, där fick man ta reda på vad han kunde läsa sig till för att erkänna mord på ett trovärdigt sätt. På samma sätt kunde Engström göra för att framstå som vittne.

Hur många nedlagda timmar snackar vi om här?

– Det är för många. Även om man läst en text eller ett förhör kan man inte lita på sitt eget minne, man måste gå tillbaka och dubbelkolla om man kommer ihåg rätt. Så det är många timmar som går åt till att bara kontrollera källorna en andra gång.

Du är doktor i sociologi, har du gjort något om Palmemordet i din profession?

– Nej, inget jag skrivit är inom ramen för ett forskningsprojekt eller etiskt granskat eller så. Däremot fick jag i uppdrag att fackgranska underlaget till den mock trial som arrangerades av juridiska fakulteten i Lund förra våren.

Där friades Stig Engström, och det finns oavsett allt inga handfasta bevis som kan binda honom till mordet. Vad tänker du om det?

– När Christer Pettersson släpptes var hovrättens besked att åklagarna inte skulle komma tillbaka utan någon teknisk bevisning. Jag tror att man låst sig lite vid det där, särskilt revolvern. Inom utredningen har det aldrig funnits någon säkerhet kring att man faktiskt skulle kunna knyta en revolver till kulorna. Sen har man hoppats på DNA och nu AI, men de förutsättningarna finns egentligen inte. Istället får man nu se på det som en historisk händelse som man får tolka ungefär som en historiker. Det är lätt att se var alla andra misstänkta till mordet kan befinna sig om de inte befann sig på mordplatsen: både Christer Pettersson och Christer A skulle ha kunnat vara var som helst i Stockholm. Men det går inte att peka ut var Stig Engström skulle ha kunnat befinna sig om han inte stod en meter bakom paret Palme. Det är det första som talar för hans skuld. Det andra är att han medvetet ljugit för att vilseleda mordutredningen, dessutom under ed vid rättegång. Det är de två viktigaste skälen till att man inte kommer runt honom.

Vad hoppas du att läsarna ska ta med sig från ditt material?

– Jag har skrivit det så att man inte ska behöva vara inläst på alla vittnesberättelser, utan även de som är mindre insatta ska kunna göra en självständig värdering av hur stark bevisningen är. Sen hoppas jag att man kan ta in vidden av hur dålig utredningen var, och hur illa det var när Stig Engström avskrevs. Det beslutet fattades av en ledningsgrupp som inte ens hade mandat att sammankallas – enligt regeringsbeslut var Hans Holmér redan avsatt. Jag hoppas att en annan följd blir att polisen släpper mer information om hur det gick till när Engström blev avskriven. Man tillsatte en Granskningskommission för att öka allmänhetens insyn, men de tittade inte på det här. Det behövs ingen ny kommission, men de bör lämna ut omaskade protokoll. Det tycker jag att de är skyldiga allmänheten.