Lack, plast och soprum tog Lovisa Sköld till konstmuseet

Det är sju år sedan du började måla på heltid, ändå verkar du tvivla på ditt konstnärskap.

– Det beror nog på min bakgrund. Jag är uppvuxen utanför Värnamo och mina föräldrar är metallarbetare med eget företag. Det var Gnosjöandan, man är flitig och har ett riktigt jobb. Att bli konstnär fanns inte på kartan. Jag gillade att rita, men vågade absolut inte välja estetisk linje och valde samhäll istället. När jag flyttade till Göteborg efter gymnasiet utbildade jag mig till gymnasielärare i svenska.

Så hur hamnade du på Högskolan för Design och Konsthantverk i Göteborg?

– Jag behövde ett ämne till att undervisa i och bild kändes enklast. När jag väl kom in på HDK insåg jag att det var skapandet som intresserade mig. Sedan började jag träffa folk som var ungefär som jag men sa att de var konstnärer. Va, kan man jobba med det? tänkte jag. Sedan kom tanken att kan de, så kan kanske jag också.

Vad är vitsen med att måla så fotorealistiskt som du gör?

– Det bästa jag kan säga är att det var där jag hittade något i måleriet som jag tycker om att göra. Man kan inte ägna hela dagarna åt det här ensamma jobbet utan att ha en passion för det man gör. I början var jag mest rädd för att misslyckas med att måla föreställande, att det inte skulle bli likt. Men direkt kände jag att shit, det här vill jag göra. Jag blev besatt.

Det är mycket plast och lack i dina målningar.

Relaterat

»Plötsligt var det inga ­glasspengar längre«

Nio år efter att Johan Karlgren sålde sin första pärlplatta för hundra spänn säljs de för tiotusentals kronor på gallerier i Taipei, Paris och New York. Och det är ett problem.

Två gånger Broos

Sara och Karin Broos reder ut sin relation.

Cajsa von Zeipel

Konstvärlden älskar hennes jättelika ­skulpturer av magra tonårsflickor. Men hur rör man sig framåt när alla hyllar det man gjorde i går?