I slutet av januari i år samlades 140 representanter för den europeiska undervattenskabelbranschen för en tvådagarskonferens i den engelska hamnstaden Southampton. Där delade de ut priser till det föregående årets främsta ingenjörer och tekniska innovationer, och avnjöt ett späckat föreläsningsschema ihop med 700 kollegor som följde händelserna på distans.
Programpunkter om ruttplanering och havsbottenhantering skvallrade om en nördig värld som intresserar få, men som de flesta har glädje av. Av mänsklighetens interkontinentala telekomtrafik – vilket rör det mesta som sker på internet – passerar 99 procent genom en undervattenskabel. Lägg till alla submarina elledningar, och du får cirka 1,75 miljoner kilometer sladdar. Lagda efter varandra skulle de räcka 44 varv runt jorden.
Istället ligger de i kluster i vattnen utanför tätbefolkade regioner, där koncentrationen av marin trafik dessutom är extra hög. Uppemot 200 gånger om året går därför någon av alla dessa kablar sönder, vilket ger nästan fyra incidenter i veckan. Den vanligaste orsaken är att fartyg ankrar eller råkar tappa sitt ankare på fel ställe – det händer runt 60 gånger om året – och nästan lika ofta drar fiskare sina bottengående redskap där de inte borde. Resterande fall tillskrivs konstruktionsfel eller naturliga orsaker som att strömmar och bottenrörelser nöter sönder ledningar mot hårda objekt.
Tillbudsstatistiken har varit tröstlöst stabil i snart två decennier, men under ett av konferensens föredrag påpekade branschgurun Andy Palmer-Felgate att mängden undervattenskabel nästan fördubblats under samma period. Alltså har man trots allt blivit gradvis bättre på att konstruera och skydda sina installationer.
På en världskarta visade Palmer-Felgate vad organisationen International Cable Protection Committee, ICPC, fått ut av sina data. I vattnen runt Sydostasien, Nordamerika och de brittiska öarna, samt i Biscayabukten och Medelhavet, är undervattenskabelbrott så vanliga att reparationsfartygen är närmast konstant sysselsatta. I resten av världens kustvattenzoner är incidenterna mer sällsynta – från någon enstaka om året till nästan aldrig.
Samtidigt som kabelnördarna stillsamt konfererade pågick stor dramatik i Östersjön. Vid finska Borgå och svenska Karlskrona var två fraktfartyg kvarhållna av respektive lands myndigheter, och sammanlagt 41 besättningsmän från länder som Bulgarien, Georgien, Indien och Myanmar satta i något slags husarrest. Bägge fartygen hade bordats av beväpnade poliser som firat sig ner från helikoptrar.
»Nu samarbetade militär, kustbevakning och polis om att säkra bevis på havsbottnen och ombord på fartygen.«
Anledningen: Eagle S, oljetankern som finnarna beslagtagit, och Vezhen, bulkfraktaren som svenskarna tagit hand om, var farkost nummer tre och fyra inom loppet av 1,5 år som med sina ankare förstört undervattensinstallationer i Östersjön. Enligt en högröstad kör av personer inom säkerhetsinriktade verksamheter var det närmast uteslutet att det rörde sig om olyckor. Istället framförde man hypotesen att incidenterna utgjorde en del av Rysslands hybridkrig, och att ryssarna på okänt vis – kanske mutor eller andra påtryckningar – förmått hela eller delar av besättningarna att medvetet fälla sina ankare för att skapa oreda.
De två kinesiskägda fartyg som varit först om att misstänktas för den här sortens sabotage hade hållit fast vid de internationella sjöregler som säger att endast flaggstaten har rätt att utreda brott ombord, och stävat vidare mot sina destinationer. Samma lagar omfattar förstås även Eagle S och Vezhen, men uppenbarligen ansåg frustrerade finnar och svenskar att risken att bli stämda i en sjörättsdomstol var underordnad möjligheten att äntligen få genomföra ordentliga förundersökningar. Nu samarbetade militär, kustbevakning och polis om att säkra bevis på havsbottnen och ombord på fartygen.
Först på undervattenskabelkonferensens andra dag vidrörde en talare faktumet att deras bransch för en gångs skull stod i rampljuset. Efter ett föredrag om reparationer och olika metoder att skydda kablar mot »extern aggression« – industritermen för ankare och fiskeredskap –konstaterade britten David Sutherland att »sakerna vi betonar har varit i nyheterna på sistone, främst en del historier från Östersjöländerna«. Sutherland räknade upp tillbuden och vilka skador som uppstått, sedan visade han en grynig undervattensbild på ett hjortkadaver som låg ovanpå en engelsk kabel. Han berättade att fiskare sannolikt lagt dit det som bete, och konstaterade att det var en dålig idé att fiska på platsen. Slutsatsen: det är bra att täcka sina sjökablar med stenar, »för att skydda dem från att bli upphakade – och mot hjortar«. Spridda skratt i publiken.
»Fiskare har dött för att deras redskap fastnat i kablar.«
I det här sällskapet ödslade man ingen energi på hybridkrigsteorier. Det enda undantaget var då britten Peter Jamieson, vice ordförande för European Subsea Cables Association, under sitt föredrag om värdet av transparens tog upp den relativt välspridda föreställningen att vissa ryska fartyg kartlägger undervattensinfrastruktur. »Skräckpropaganda«, avfärdade Jamieson, och konstaterade att det enda man behöver för att ta reda på allt man vill veta om varenda sjökabel är en fungerande internetanslutning.
Vad vill du att Filter ska skriva om? Tipsa oss!
Du har väl inte missat?
