När värmen kommer lever svensken upp: så snart termometern krupit över 15 grader fylls uteserveringarna och varenda liten solvägg av människor som törstigt vänder ansiktet mot strålarna, medan utländska turister förundrat tittar på i sina täckjackor. Det är det här som håller oss uppe under det mörka vinterhalvåret, drömmen om att en dag få cykla hem i en ljummen sommarkväll som doftar syrén.
Fram till ungefär 2014 hejade kvällstidningarna på den här känslan, med rubriker som: »Passa på att njut: Nu är det varmare än i Rom!« »ÄNTLIGEN! Här blir det värmerekord!« och »HURRA, rekordvärmen stannar!« Gärna illustrerade med en glad sol i solglasögon.
Numera väcker den där 25-gradiga majdagen också en känsla av undergång i oss. Är det inte lite för varmt, lite för tidigt? Och medierna gör sitt för att förstärka obehaget – varma temperaturer omskrivs istället »Så slår hettan mot Sverige«, »Extremvädret drar in« och »Veckans värmebölja är en föraning om framtiden«. Är det här rimligt?
Jorden och Sverige har blivit varmare och det beror på klimatförändringar – det är inget snack om den saken. 2023 var det globalt varmaste året som hittills uppmätts, och de senaste åtta åren är de varmaste åren sedan mätningar inleddes. Men det är sällan de här långa mätserierna som får den största uppmärksamheten, istället är det enskilda värmerekord som slås upp.