I kökshyllorna hemma hos Rebecca och Manu Tiger står kokböcker som Det vilda köket och Fermentering, och en burk Ölandsvete från Saltå kvarn. Spisen är uppställd på en europall. På en vägg hänger bilder av ett pentagram och en varg; Manu förklarar att det är hans kraftdjur, efter att han mött en varginna under en trumresa.
Trähuset här på Hölö utanför Södertälje kördes hit från en annan del av landet. Makarna Tiger tog sedan upp lera från marken, som de blandade med hästbajs, ull, sand och halm och placerade på innerväggarna enligt en gammal metod. På tomten utanför deras hem vittnar stolar och behållare för skräp om de evenemang paret arrangerar på sina ägor, som Hölös årliga festival för cirkus och musik. Då kommer bara folk utifrån, inga grannar.
– De närmaste är ett äldre par Jehovas vittnen, säger Rebecca Tiger. Bredvid dem bor en satanist, och sen sverigedemokrater.
På landet är det enkelt att leva ostört, vilket är praktiskt om man kallar sig häxa och erbjuder flugsvamp under rituella former. Jag är här för att medverka i en sådan ceremoni, och börjar undra hur det ska gå.
»Jag har lovat att ge mig hän till ceremonin – inte bara äta svampen.«
Jag har alltid känt en viss längtan till det alternativa livet. Att bo på en gård med en stor trädgård och kunna ägna sig åt odling, konst och festivaler låter bättre än att tillbringa dagarna på ett kontor. Men det är sällan jag orkar höra på prat om vad örter och amuletter ska vara bra för, och när en röd giftsvamp pekas ut som välgörande lyser min inre varningslampa. Men jag är en nyfiken person.
Rebecca leder mig ut i skogsbrynet tillsammans med sin amerikanska vän Laurie, som hon nyligen mötte på ett skandinaviskt center för schamanistiska studier. Jag sjunker ner på en fårfäll på den torra marken. Framför oss ligger föremål som symboliserar de fyra väderstrecken, i mitten några bitar torkad röd flugsvamp. Rebecca lägger en i min hand och blåser lite rök från bränd kåda på mig, som »rening«.
– Den här svampen öppnar upp hjärtat och skänker oss en annan aspekt av tid, uråldrig tid, mässar hon.
Rebecca påminner om att det är viktigt att andas och säger att jag kan blunda.
– Jonatan, jag välkomnar dig till den här ceremonin. Jag ber dig att det här ögonblicket låta morgonen som den har varit sjunka in i det förflutna, för det har redan hänt. Kanske till och med glömma din huvudsakliga uppgift här och bara vara Jonatan, sökaren. Och låta det som komma skall, få vara i framtiden.
Svampen i min hand luktar syrligt, lite som surdegsbröd. Ända sedan barnsben har jag vetat att de vita prickarna mot den klarröda bottnen betyder gift.
Det visste förstås Rebecca Tiger också, när hon för några år sedan fick tipset att äta flugsvamp från ett par kompisar.
– Jag tyckte att det lät helt galet.
Men vännerna menade att svampen var baktalad. De insisterade – hon, om någon, borde ha användning för den.
– För att jag jobbar väldigt mycket med nordisk animism och nordiska växter i mina ceremonier, säger Tiger. Och för att jag gillar en bra historia.
Redan som åttaåring ville hon behandla folks sår med växter, och när hon blev äldre började hon använda örter som hudvård, medicin och i ceremonier. Så småningom flyttade hon och hennes man ut på landet, vilket gav henne nya möjligheter att odla sin passion.
Rebecca Tiger började kalla sig The wild herbarista och på sin hemsida presenterar hon sig som en »jordprästinna, häxa och artist« som »skapar ceremonier som hedrar livets övergångar«. Bland annat håller hon i snippsauna. Då samlar hon ett gäng kvinnor – de brukar bli mellan två och tolv stycken – som hukar sig över ett ångbad med örter som hjärtstilla, daggkåpa, rölleka, kamomill och ringblomma. En filt stänger inne ångan vilket gör att den letar sig in i underliven.
Örter är förstås en sak – giftsvamp en annan.
Hon började »kolla giftpotentialen« hos flugsvamp – om någon hade dött, och så vidare – och bestämde sig. En februaridag 2022 var det dags. Tillsammans med en kompis åt hon torkad röd flugsvamp – den smakade hasselnöt – och sedan promenerade de ut i den snökrispiga skogen. Där och då kände Rebecca det som om »hjärtat öppnade sig«, hon upplevde att hon plötsligt blev mer mottaglig för omgivningen och kände en stark anknytning till skogen.
– Det var en väldigt varm och snäll känsla i kroppen.
Hon började använda små mängder flugsvamp var tredje vecka, torkad eller som tinktur. Men aldrig så mycket att det blev ett riktigt rus, även om hon känner folk som »ätit den rå och trippat«. Efter något år kände hon sig säker nog att bjuda in till flugsvampsceremonier för deltagare.
Rebecca Tiger säger att hon har administrerat runt trettio sådana ceremonier, där deltagarna betalar 750 kronor var. Sittningen varar i uppemot fem timmar.
– Jag säger aldrig att något hjälper, botar eller är någon lösning på något. Jag går igenom en massa frågor och berättar vad man vet: Det här vet jag historiskt, det här vet jag ceremoniellt, nu får ni bestämma vad ni vill göra. Jag brukar säga: Ni kan ha den i handen om det inte känns kul att ta den.
Att röd flugsvamp listas som farlig och ska undvikas har blivit en del av upplevelsen. Man måste våga lita på svampen och dess företrädare. Man måste ge sig hän.
– Jag tycker att en stor del av medicinen med flugsvamp är att korrigera en, säger Tiger. Man får göra upp med lögner och sanningar om sig själv och sitt liv. Första gången var jag tvungen att lita på mina kompisar. Nu när folk äter med mig får de avgöra om de ska lita på vad jag säger, eller på vad de har lärt sig.
Nu är det jag som ska lita på henne. Jag har lovat att ge mig hän till ceremonin – inte bara äta svampen. Jag ska ta tankarna om den på allvar.
Rebecca Tiger har bett mig hitta något jag vill förbättra med mig själv, eftersom svampen – som hon beskriver som ett kvinnligt väsen – kan hjälpa mig. Som pappa till en 1,5-årig son tänker jag mest på att jag är väldigt trött. Och undrar hur ekonomin ska bli när jag snart blir egenföretagare.
Samtidigt vill jag gärna överleva med mina inre organ i behåll, och att äta en röd svamp med vita prickar är att gå emot varje inlärd varning. Till mig säger svampen: Ät mig inte.
Rebecca spelar på en trumma som pryds av en målad flugsvamp. Jag lutar mig tillbaka på fårfällen med min egen svamp i handen. Innan jag tar steget har jag en fråga jag måste ställa: Vet hon någon som blivit sjuk av det här?
Rebecca Tiger är inne i ceremonin och hör mig inte. Vafan, tänker jag. Nyligen skrev jag en artikel om alkohol, där jag slog ett slag för värdet av att fucka ur och vara irrationell. Jag blundar och tuggar i mig den torkade röda giftsvampen.
Vad vill du att Filter ska skriva om? Tipsa oss!
