I en annan del av Sverige

Jag låg utsträckt i en mjuk soffa i ett vardagsrum någonstans i Mellansverige.

Med undantag för en svart katt som spann vid mina fötter var rummet knäpptyst. Tre fladdrande värmeljus på golvet utgjorde den enda belysningen. Till höger om dem stod ännu en soffa, och i soffan satt en schaman. Hon öppnade ögonen, sträckte sig efter en schacapa, en traditionell peruansk lövskallra, och viftade med den ovanför huvudet. Sedan stämde hon upp i en ikaro, en hymn på spanska som åkallar växtrikets andar: »Moder Jord, Moder Liv / Jag sjunger för Fader Sol / Uppstigen i livets träd / Tar jag hennes kärleksmedicin / Som helar alla sår.«

Utspridda på fläckiga madrasser på golvet nedanför henne låg en disparat samling människor: en bastant kvinna med tysk brytning som tillbringat åtta år av sitt liv i ett buddhistiskt nunnekloster, en tystlåten äldre kvinna med återkommande magsmärtor, en ung man med tatueringar på halsen, en lika ung kvinna klädd i färgglada hippiesjalar och en 35-årig författare som jag ska återkomma till senare. Allt som allt var de nio stycken, och alla var här för samma sak: ayahuasca. Schamanen hade ägnat gårdagen åt att tillreda den mytomspunna brygden som nu brann i de närvarandes magtrakter. Två av dem hoppades få hjälp att »se klarare«, en tredje ville förbättra sitt närminne och de övriga önskade lindring för diverse krämpor och sjukdomar. Det var än så länge oklart om någon av dem skulle uppnå sina mål.

De visioner ayahuascan frammanade sades kunna slunga iväg mottagaren till både himmelska höjder och helvetiska djup, allt beroende på personens dagsform, omgivning och inställning. Eller som schamanen förklarat före ceremonin: