Fotografen Lena Granefelt har vigt de senaste två decennierna åt växtlighet i allmänhet och trädgårdar i synnerhet. Hon har fotograferat böcker om odlingsträdgårdar och självhushållning, gjort utställningar om vissnade och döda växter i Flora Supersum och om 300 år gamla växter från Carl von Linnés herbarium i A Linnean Collection. Som ett led i sin förkovring bestämde hon sig för några år sedan för att läsa till trädgårdsmästare och ramlade på så sätt över ett nytt specialintresse.
– Jag har bott i hus i 20 år och haft en kompost, som jag mest sett som ett kärl för förvaring av allt man rensar, säger Granefelt. Bland det första vi gjorde på utbildningen var att blanda brunt och grönt – torra löv och färskt gräsklipp, till exempel. Sen stack vi ner en pinne i det där och lät den vara. När vi drog upp pinnen efter ett dygn var den alldeles varm. Det kan bli uppåt 70 grader i en kompost när bakterierna sätter igång nedbrytningsprocessen.
Hon fortsätter:
– Att man bara kan lägga organiskt material på hög, och så dyker alla möjliga varelser upp precis när de ska för att omvandla allt till näringsrik jord … Det är ett mysterium exakt hur det går till och vilka de är; i en kompost kan det leva någonstans mellan 2 000 och 6 000 olika arter. Där finns förstås maskar och gråsuggor, men många arter saknar över huvud taget namn. Vi vet på många sätt mer om rymden än vad vi gör om livet under våra fötter. Det kändes svindlande.

För Granefelt hängde insikten om kompostens kraft ihop med ett ämne som blivit alltmer angeläget: utarmningen av världens odlingsjordar. FN har larmat om att så mycket som två femtedelar av världens mark kan vara utarmad, till följd av till exempel industriell exploatering med växtskyddsmedel och konstgödsel.
– När du konstgödslar för att maximera skördarna så försvagar du hela tiden mikrolivet i marken, och när du använder ogräsmedel i din trädgård så dödar du även nedbrytarna. Vår odlingsjord är helt enkelt en krympande resurs, och vi måste återgå till det som är naturligt igen för att ge näring till jorden.
Snart fick hon en idé. I de flesta trädgårdsböcker är de där minimala varelserna illustrerade, så skulle det gå att synliggöra dem bättre för gemene man genom fotografier? Hon bestämde sig för att följa hur livet växte fram i hennes egen kompost.
– Jag tänkte först att jag skulle fota min kompost utifrån och i genomskärning i olika stadier, säger Granefelt. Sen kom jag på att det vore ännu bättre om man också kom mikroorganismerna riktigt nära.

För att åstadkomma det behövde Granefelt helt andra verktyg än sin vanliga fotoutrustning. När exempelvis Lennart Nilsson fotograferade sina ikoniska bilder till Ett barn blir till använde han sig av ett så kallat svepelektronmikroskop för att fånga det som är för litet för att uppfattas av ögat. Istället för ljus använder sig ett sådant mikroskop av en tunn stråle av elektroner, vilka sveper över objektets yta för att skapa en bild. Problemet? Sådan utrustning kostar miljontals kronor och hittas hos institutioner som Karolinska Institutet och Naturhistoriska riksmuseet. Och – skulle det visa sig – hemma hos en man i Bromma som heter Håkan.
– Håkan Kvarnström är ingenjör och har mikrofotografi som hobby, säger Granefelt. Han ville gärna hjälpa till, så jag började åka med små hinkar fulla med färsk kompostjord hem till honom, där vi letade i jorden efter olika grejer att fotografera.

Med tanke på den resurskrävande processen – innan fotografering måste de små djuren prepareras genom att dräneras på vatten och guldpläteras för att elektronerna ska kunna läsa av ytan – var planen från början att två, tre fotografier skulle tas med svepelektrontekniken. I slutändan hittade Lena och Håkan så många varelser i hennes kompost att de tog omkring femton bilder. Experter på Naturhistoriska riksmuseet och Sveriges lantbruksuniversitet hjälpte dem att artbestämma organismerna.
– Den minsta, en amöba, hittade vi på ett litet, litet äppleskal. Dess avbildning är förstorad 16 000 gånger. Vi hittade till och med penicillin i komposten – inte den sort vi äter som medicin, men i samma familj.

Eftersom alla bilder som tas med svepelektronmikroskopi blir svartvita har Granefelt och Kvarnström sedan tagit sig friheten att färglägga de små varelserna.
– Ibland kan det vara svårt att veta vilken färg de olika arterna egentligen har eftersom de är så små, de syns enbart under mikroskopet, säger Granefelt. Ofta när mikroorganismer koloreras väljer mikroskopfotografer neonfärger för att verkligen ge dem liv. Men vi har försökt vara mer återhållsamma för att ge en realistisk bild av hur vi tror att de kan se ut.
Resultatet samlas nu i utställningen Kompost – Metamorfos som visas på Linköpings konsthall Passagen från 4 oktober till 17 januari 2026. Nästa vår utkommer dessutom Granefelt, tillsammans med författaren Bella Linde, med boken Kompost – vägen till en bättre jord.

– Jag har ett helt annat förhållande till min kompost nu än innan jag började med projektet. Nu ser jag den som något levande, jag tittar hur den mår och sköter om den. För mig framstår att åka och köpa jord på någon trädgårdsbutik som helt crazy; om du har en trädgård med lite träd och buskar får du så mycket fint restmaterial att du på bara ett år kan få den bästa odlingsjord du kan tänka dig.
Som ett led i projektet har Lena Granefelt låtit göra en näringsanalys av sin kompostjord. Den visade att hennes jord var mer näringsrik än till exempel det kogödsel som många köper påsar av för att göda sina odlingar.
– Jag har en tomt på 500 kvadratmeter och mitt trädgårdsavfall räcker för att toppa alla mina odlingsbäddar, så att man förser dem med ytterligare mull och mikroliv. Mitt mål med utställningen är att alla som ser den ska förstå vilka vi har att göra med där i komposten och nere i jorden – så att de aldrig vill hälla ner något giftigt i marken någonsin igen.
Vad vill du att Filter ska skriva om? Tipsa oss!











