John (Jacob Öhrman) och Jana (Amanda Jansson). Foto: SVT

Saknar du något i ›Jag for ner till bror‹? Karin Arrhenius har en förklaring.

Som manusförfattare har Arrhenius översatt både Astrid Lindgrens och Kerstin Ekmans berättelser till TV. SVT:s tolkning av Karin Smirnoffs bästsäljare är det svåraste hon tagit sig an hittills.

»Jag är en ganska dålig manusförfattare«, sa du inför den här intervjun. Vad menar du med det?

– Det är ingen ordning på mig, jag har ingen tydlig metod. Varje gång jag får ett nytt projekt och ska ta mig in i världen jag ska skriva om så står jag där som om det var första gången, som ett litet barn. Jag har en väldigt lång och vindlande insamlingsfas, vilket är ett ineffektivt sätt att jobba på. Men mer och mer har jag tänkt att vara dålig kanske kan vara nåt bra, för att det leder till att jag hittar mina egna vägar.

För du har anförtrotts att adaptera och uppdatera flera populära verk till TV: Händelser vid vatten, Saltkråkan och nu Jag for ner till bror. Hur tror du det kommer sig?

– Svaret på den frågan är nog lite motsägelsefullt. Jag tror det kommer sig av att jag – kanske just för att jag tar mina egna vägar – har en personlig röst. I en bra berättelse ska det finnas en tydlig avsändare. Samtidigt: när man gör adaptioner handlar mycket om att man ska anpassa sin röst för att få originalverket att komma fram. Man äger inte berättelsen, utan ska följa den. Jag ska filtrera ursprungsmaterialets röst genom mig, utan att förlora mig själv på vägen. Det var ganska lätt med Saltkråkan och Händelser vid vatten, för de berättelserna förstod jag och kunde jag hitta mina egna beröringspunkter i. Det var mycket svårare med Jag for ner till bror.

Porträtt på manusförfattare Karin Arrhenius.
Om arbetet med Vi på Saltkråkan säger Arrhenius: »När man gör en serie för en yngre generation kändes det viktigt att utmana och tro på deras förmåga att ta sig an en berättelse, utan att förklara allt så bokstavligt.«

Hur då?

– Dels bygger boken enormt mycket på språk. Om du tittar på mottagandet för den så handlar jättemycket om Karin Smirnoffs korthuggna stil, den västbottniska dialekten. Det kan möjligtvis överföras till nån typ av attityd i en TV-serie, men inte användas konkret i ett manus. Detsamma gäller det som är litteraturens styrka: att man är fri att resonera, associera och berätta ur många olika perspektiv, med motsägelsefulla minnen och motstridiga uppgifter. Som huvudperson skriftar Jana Kippo mellan att vara hård och öm, och ju mer jag gav mig in i boken desto mer förvirrad blev jag. Ingenting kändes fast, utan väldigt flytande.

Fortsätt läsa
– gratis i en månad

Därefter 89:-/månad.

Testa nu

Har du redan ett konto? här.

Publicerades 26-12-2025. Artikeln är skriven av .

Vad vill du att Filter ska skriva om? Tipsa oss!