Under ubåtsjakten vid Hårsfjärden var Ingvar Carlsson vice statsminister och efter mordet på Olof Palme övertog han statsministerposten. Carlsson var även en pådrivande kraft bakom 1995 års ubåtsutredning och i sina memoarer riktar han skarp kritik mot hur ubåtsfrågan hanterades.

Inför publiceringen av »Sanningen på spåret« fick den pensionerade statsmannen ta del av det underlag som visar hur marinen förde beslutsfattare och allmänhet bakom ljuset. Ingvar Carlsson studerade det tidigare hemligstämplade materialet med stort intresse och ställde följdfrågor som visade att han än i dag hade händelserna i färskt minne.

Därefter gav han de kommentarer som i artikeln återfinns i nedredigerat skick. Här följer den fullständiga intervjun:

Vad hade hänt om ni i regeringen känt till det här våren 1983?

– Redan 1999 när jag skrev avsnittet om ubåtarna i min bok konstaterade jag att om vi känt till vad jag visste då, så hade vi inte pekat ut Sovjetunionen och inte överlämnat den här protesten. Detta alltså innan jag nu fick mer kunskap om de här processerna. Det man måste hålla i minne är att det var nationalitetsfrågan som var viktigast för regeringen och att vi var tvungna att reagera snabbt. Annars hade vi blivit utsatta för en enorm press och anklagelser om att vi ville dribbla bort saker eller tvekade över uppgifter. Men regeringen kunde inte själv sätta sig in i det här materialet. Vi var nyutnämnda och hade en bred agenda, vi hade många andra saker att ta tag i. Därför fick Ubåtsskyddskommissionen uppdraget att ge regeringen ett beslutsunderlag som vi kunde lita på.

Men det fick ni inte.

– Olof Palme var irriterad över att han så sent fick veta vad Ubåtsskyddskommissionen kommit fram till. Och det kan man ju fundera över varför det blev så. Och det faller på [tidigare försvarsministern, utrikesministern och kommissionsmedlemmen] Sven Andersson. Både utrikesministern [Lennart Bodström] och justitieministern [Owe Rainer] menade: Ge oss mer tid! Men den fanns inte. Vi var tvungna att reagera. För mig är det märkligt hur media ställde upp mangrant på att det varit ubåtar. Media hade en viktig roll i det här att det fanns en given dramaturgi kring det hela.

Borde ni inte ha varit mer skeptiska?

– Om du läser protestnoten noggrant ser du att vi skrev att vi inte hade någonting som motbevisade vad Ubåtsskyddskommissionen kommit fram till. Vi sade alltså bara att vi litade på kommissionen. Jag tycker att man ska kunna lita på en av regeringen utsedd kommission. Och jag tycker att man ska kunna lita på militärens underlag.

I det här fallet var det bevisligen felaktigt.

– En del av det du berättar för mig är ju väldigt svårt att genomskåda. Man kan inte begära att någon ska göra det egentligen. Men hade vi haft det här materialet är det självklart att vi inte hade lämnat in någon protestnot. Förmodligen hade marinen inte heller fått så mycket pengar.

Vilka följder hade det blivit för de inblandade personerna?

– I efterhand är det inte den enskilde som är intressant. Det man måste inpränta i alla ämbetsmän är att de har ett ansvar, och det är att redovisa de fakta som är nödvändiga för att regeringen ska kunna fatta de rätta besluten. Särskilt i det här fallet: ubåtskränkningarna rörde Sveriges förhållande till främmande makt. En så viktig fråga måste handläggas med ansvarskänsla. Och det kan man ju fastslå: regeringen fick inte ett underlag som var tillfredsställande. Inte heller kommissionen fick ett underlag som var tillfredsställande.

Ändå tycks ingen ha dragit några lärdomar. Hösten 2014 var det ett nytt ubåtsrabalder och då radade dina efterträdare Stefan Löfven och Peter Hultqvist upp sig bredvid ÖB på presskonferensen.

– Jag kommenterar inte mina efterträdare. Den principen bestämde jag mig för när jag avgick.

Okej, men vilka generella lärdomar anser du att man kan dra?

– Grundinställningen måste vara att vi har människor anställda och betalda med skattemedel för att de ska ta fram beslutsunderlag. Det kan vi inte sluta med. Möjligen måste man vara ännu mer noggrann med att inpränta de moraliska och etiska regler som gäller i en föredragning. Man får som tjänsteman inte utgå från en egen tes och arbeta för att belägga den, utan man ska först undersöka och sedan redovisa vad man kommit fram till.

Och som politiker litar man på uppgifterna?

– Jag kan inte säga att vi politiker bara satt och svalde det här. Inte på min tid. Själv började jag väldigt tidigt att ifrågasätta ubåtskränkningarna och som statsminister var jag noga med att inte nationalitetsbedöma, eftersom underlaget inte höll. Detta i motsats till Carl Bildt som i flera olika sammanhang pekade ut ryssarna. Ser jag tillbaka på hur jag själv agerade har jag ganska rent samvete och den som läser vad jag skrev i min bok bibringas en ganska god uppfattning om ubåtshysterin. Jag är väldigt kritisk mot medierna. Jag förstår inte att de bara spelade med.

Samtidigt uppehåller du dig vid nationalitetsfrågan. Men den är egentligen irrelevant, eftersom man överhuvudtaget saknade belägg för främmande undervattensverksamhet.

– Jag finner det märkligt att underlaget för påstådda ubåtskränkningar gång på gång visar sig bristfälligt och att tidigare slutsatser måste omprövas. Det är illa nog. När det gäller nationalitetsbedömningar tillkommer emellertid ytterligare en dimension av mycket allvarlig karaktär. Om företrädare för Sverige, utan ordentlig bevisföring, anklagar en främmande makt för att ha kränkt våra vatten, riskerar vi att minska tilltron till vår säkerhetspolitik.

Den alltid lika lugne och metodiske Ingvar Carlsson reser sig för att gå. Men på väg ut stannar han till för ett ögonblick, och säger:

– Man vilseledde regeringen och man vilseledde kommissionen och det är klart att det är upprörande.

I nya Filter redogör vi för marinens metodfel och misstag i ubåtsfrågan. Dessutom har vi lagt upp källmaterial som låter läsaren själv studera hur bedrägligt underlaget presenterades för politikerna och allmänheten. I Aftonbladet svarar typiskt nog en av de ansvariga – kommendör Nils-Ove Jansson, före detta medlem i Marina analysgruppen samt före detta ställföreträdare chef för Sveriges utrikesspionage Must – med mer desinformation.

Följande står att läsa i Aftonbladet:

»Nils-Ove Jansson uppger för Aftonbladet att marinen på 1980-talet hade goda underrättelser om den sovjetiska östersjömarinens maskinpark och hänvisar i Hårsfjärdenfallet till en 13,4 meter lång dubbelkölad undervattensfarkost som ska ha utvecklats 1971 och byggts i två eller tre exemplar.

›Måtten på kölarna och avståndet mellan dem överensstämmer på cm med de uppmätta bottenspåren i svenska vatten‹, skriver han i ett mejl till Aftonbladet.«

Nils-Ove Janssons påståenden är både felaktiga och vilseledande.

• Till att börja med saknade marinen inledningsvis underrättelser om operativa miniubåtar inom den sovjetiska östersjömarinens maskinpark. Detta skriver både Jansson och hans chef Emil Svensson om i sina egna memoarer. Därför bad de Must om information under sommaren 1982 – och fick då ett nekande svar. Efter upptäckten av de bottenspår i Hårsfjärden (hösten 1982) som tolkades som avtryck från främmande miniubåtar – i själva verket vanliga ankringsspår efter marinens egna fartyg – bestämde de sig för att Sovjetunionen ändå måste äga farkoster som kunde generera spåren; så kallad omvänd bevisföring.

• Vad Jansson uppger om de uppmätta bottenspåren stämmer inte. På det avhemligade källmaterial Filter har tillgång till och presenterar på hemsidan saknas (på både filmer och dykarskisser) sådana parallella och dubbla spår – de karakteristiska så kallade larvbandsspåren – som marinen redovisade på olika illustrationer. Dessa illustrationer är alltså rena ritbordskonstruktioner. De mått Nils-Ove Jansson hänvisar till bygger istället på att marinen mätt avståndet mellan några enkla spår (skapade av ankarkätting och/eller ankare) just då de råkat befinna sig på ett avstånd som leder tankarna till larvbanden under en grävmaskin. Eftersom spåren inte är parallella utan går ihop eller isär var aktionen irrelevant; hade man mätt på annan plats hade man fått fram helt andra mått, och distanser på uppemot tio meter.

• Senare framkom att den sovjetiska östersjömarinen saknade operativa miniubåtar men väl hade tillgång till tre slags dykfarkoster: den bemannade undervattenstorpeden Sirena i olika utföranden samt de skrovförsedda Triton I och Triton II. På grund av de sistnämndas begränsade driftstid (sex respektive tolv timmar), fart (sex knop) och konstruktion (de saknade tryckskrov, vilket innebar att besättningen bar dykardräkt och luftaggregat och var utsatt för den omkringliggande vattentemperaturen) var det uteslutet att de kunde förklara observationerna i svenska inre vatten (de saknade även periskop): dessa farkoster var endast ämnade åt korta och kortfristiga dykartransporter. Det problemet löste marinen med hypotesen att farkosterna haft tillgång till mobil basering i form av ytfartyg eller moderubåtar. Dock observerades inga relevanta ytfartyg i anslutning till de svenska ubåtsjakterna och moderubåtsteorin saknade (och saknar alltjämt) faktamässigt stöd. Återigen lät sig Jansson och Svensson inte hindras av objektiva fakta, utan presenterade (och presenterar alltjämt i olika forum för militärt intresserade personer) istället hypotesen om mobil basering som utgörande bevisning. Detta i strid mot seriös myndighetsutövning och vedertagen vetenskaplig metod.

• I Aftonbladet presenterar Nils-Ove Jansson en helt annan farkost. Typiskt nog namnger han den inte, men lyckligtvis finns den med i den egenutgivna bok Jansson släppte härom året, med stöd av Kungliga Örlogsmannasällskapet: Omöjlig ubåt (2015). Där visas även denna skiss:

Tyvärr namnges den inte där heller. Under rubriken »Undervattensfarkost 13,4 meter« uppger Jansson endast: »På ovanstående ritning visas en sovjetisk militär undervattensfarkost med sidokölar. Måtten på kölarna och avstånden mellan dem är i det närmaste identiska med bottenspår funna i Sverige. Farkosten är 13,4 meter lång, 3,3 meter bred och 4,8 meter hög. Den är försedd med dykarsluss och manipulatorer. Den utvecklades 1971 och byggdes såvitt känt i två eller tre exemplar. Den användes för militära ändamål. Det är inte känt om den var försedd med bandaggregat eller om det utvecklats i en senare version.«

Som synes presenterar inte Jansson en enda verifierbar uppgift och anger inte någon källa. Han skriver inte var farkosten fanns (Sovjetunionen var trots allt världens största land), vad den kunde användas till (driftstid, hastighet, djupgående) eller ens om det finns bevis för att den lämnade ritbordsstadiet (i dag finns uppgifter om och bilder på ett mycket stort antal sovjetiska bemannade och obemannade civila och militära miniubåtar och dykfarkoster, men denna lyser med sin frånvaro). För Jansson räcker det med att uppvisa en ritning som kompletteras med några lösa påståenden – därav får läsaren själv dra slutsatsen att denna farkost har befunnit sig i Sverige. Därtill antyder Jansson att detta obskyra objekt även kan ha utrustats med bandaggregat, en ren spekulation – men som får hans manipulativa påståenden om bottenspåren i Hårsfjärden att framtå som mer trovärdiga.

Argumentationsmetoden är helt oseriös.

Dessvärre utgör den likväl ett illustrativt exempel på hur Nils-Ove Jansson och övriga ansvariga resonerade och alltjämt resonerar när de lägger fram sin »bevisning« för sovjetiska eller ryska undervattensintrång. Tankarna går även till det tillfälle 1990 då Carl Bildt valdes in i Kungliga Krigsvetenskapsakademien, och där höll ett inträdesanförande där han påstod att Sovjetunionen genomfört regelbundna och storskaliga undervattenskränkningar med ubåtsmodellerna Zbuk och Argus.

Zbuk, egentligen Zvuk, visade sig senare vara en liten kabelstyrd plattform för undervattenskameror – en föregångare till den svenska Sjöugglan – som sedan 1950-talet använts vid sovjetisk oceanografisk forskning:

Även Argus var en civil farkost. Den utnyttjades vid oceanografiska undersökningar av bland annat bottenflora, fiskar och plankton: