Det börjar stillsamt. En ung kvinna söker efter en hyresgäst till sin lägenhet och blir kontaktad av en trivsam äldre herre med en juristutbildning och två husdjur. Han flyttar in, men visar sig snart vara aningen … udda. Han sover på en trave sängöverkast på golvet, skruvar ur glödlamporna i vardagsrummet och tar in dem till sin kammare, snor alla matsalsstolarna för att bygga sig ett litet skrivbord och fyller toaletten med kattbajs. Redan efter en månad vägrar han betala hyran med hänvisning till att han hittat en smutsig tallrik i diskhon. Det framgår strax att mannen är ett slags professionell husockupant som ägnat de senaste decennierna åt att ödelägga människors liv för sitt eget höga nöjes skull. En smart berättad text om en nästan ofattbart vidrig människa.
CHRISTOPHER FRIMAN
Gunnel Lidbom – ut ur tystnaden
Det finns alltför många begåvade kvinnor genom historien som inte fått den uppmärksamhet de förtjänat. Lagom till Internationella kvinnodagen sände SVT i K-special en dokumentär om en av dem som glidit under radarn under lång tid, nämligen skådespelerskan och regissören Gunnel Lindblom. Vid 86 års ålder gick hon äntligen med på en större intervju. Dokumentären speglar hennes liv – från ettan i arbetarkvarteren i Göteborg till scenskolan, Ingmar Bergmans Sjunde inseglet, och vidare till Hollywood. Filmen skildrar också hennes framgångar som regissör i en manligt dominerad värld. Vare sig man är film- och teaterintresserad eller inte, blir man oerhört glad och inspirerad av denna mäktiga dam som vågat gå sin egen väg.
ELIN KLEMETZ
The Power of Habit är vad jag kallar »flygplatslitteratur«: populärvetenskapliga böcker för den nyfikna jobbresenären, skrivna av engelsmän/amerikaner som Malcolm Gladwell, Tim Harford, Michael Lewis och en ocean av mindre talangfulla skribenter (nästan alltid män). Typiskt för genren är också att ämnet hittas någonstans i skärningspunkten ekonomi, sociologi och psykologi, och att journalistiskt fotarbete och konkreta exempel varvas med akademisk forskning på ett sätt som gör att man inte alltid vet vad som är anekdotisk bevisföring och vad som är vetenskapligt vattentätt.
Nu är akademisk acceptans inte de här författarnas främsta målsättning, det handlar istället om att få läsaren att tänka nya tankar, se nya sammanhang. Och det lyckas New York Times-reportern Charles Duhigg och hans bok med – faktiskt så bra att boken känns mer aktuell just nu än när den gavs ut 2012 (på svenska gavs den ut 2014 som Vanans makt).
När varenda app numera försöker locka fram pundaren i dig med intermittent förstärkning, individualiserat inehåll och ett antal ännu billigare trick, känns det perspektivgivande att läsa om hur Pepsodent och Anonyma alkoholister fått oss att ändra vanor sedan ett sekel tillbaka (i dessa fall till det bättre). Duhigg går igenom hur vanor skapas och befästs, och hur ofantligt stor del av våra liv som styrs av rutiner – vår hjärna kräver det, för annars hade den tvingats fatta beslut mer eller mindre varje sekund.
I enlighet med genrens praxis fokuserar boken på hur människor och organisationer kan blomstra genom att bygga in goda vanor i tillvaron, snarare än på hur företag kan »lura« dig. Men de ganska lättförståeliga exemplen kring hur våra liv styrs av triumviratet »trigger-rutin-belöning« ger också motståndskraft mot de som vill dig illa, och ett sug efter att ändra återkommande inslag i den egna tillvaron som man är mindre nöjd med.
Kort sagt: en riktig styrkekram för alla som tillbringar för mycket tid i de sociala mediernas kommentarsfält.
TOBIAS REGNELL
Varje fredag tipsar Filter om de bästa dokumentära berättelserna – samt ger er en aktuell rekommendation ur vårt eget arkiv:
I morgon drar Paralympics igång i Pyeongchang i Sydkorea – och på måndag kliver Sveriges kanske främsta medaljhopp in i handlingen: den 23-årige längdskidåkaren Zebastian Modin. Han föddes med barnglaukom och blev efter en misslyckad operation blind på sitt vänstra öga. Några år senare förlorade han nästan all syn på sitt högra.
Jag följde Zebastian under tre dagar i vintras, då han mellan ett hårt tävlingsschema landade ett slag i hemstaden Östersund. Inför mötet hade jag läst Michael Finkels reportage »The Blind Man Who Taught Himself to See« från 2012, om amerikanen Daniel Kish. Han blev blind vid 13 månaders ålder och började sedan använda sig av så kallad ekolokalisering – en teknik som innebär att man »ser« genom att klicka med tungan och lyssna efter de svaga ekon som uppstår. Detta gjorde det möjligt för Kish att cykla mountainbike, klättra, campa i vildmarken …
Zebastian använde sig inte av tekniken, men hade dragit samma slutsats och levde efter samma devis som Kish: »Smärta är frihetens pris.« Den idrottstokige Zebastian hade tidigt gett sig fan på att inte låta synnedsättningen stoppa honom från att sporta: han hade fallit, slagit och skadat sig många gånger – på cykeln, i skidbacken, på fotbollsplanen. Det hade gjort ont, och troligen till och med gjort att synen på hans högra öga försämrats, men det var det värt. Annars hade han aldrig fått stå på ett par skidor över huvud taget. Och han hade definitivt inte fått stå på prispallen i Paralympics, där han hittills under karriären tagit två brons och lika många silver.
Zebastian Modins framfart under tävlingarna i Pyeongchang går att följa på SVT Play. Vill du dessutom få rapporter inifrån Paralympicsbyn kan du följa Zebastians bloggande här.
OSKAR SONN LINDELL
- Mer:
- Filterbubblan
Vad vill du att Filter ska skriva om? Tipsa oss!
