Är det rimligt att få en adhd-diagnos efter några telefonsamtal?

Narkotikaklassad medicin som skrivs ut i en handvändning, undermåliga diagnoser och miljonbelopp som dras in på digitala adhd-utredningar. Filter utreder Psykiatri­specialisterna för att ta reda på hur ruttna de privata klinikerna verkligen är.

Man vet att det gått långt när en borgerlig politiker säger att den fria marknaden ska begränsas. I mitten av mars kallade socialministern och kristdemokraten Jakob Forssmed till presskonferens för att berätta att han gett Inspektionen för vård och omsorg i uppdrag att granska landets privata adhd-kliniker.

Jag följde intresserat träffen på distans. Ett par månader tidigare hade en tipsare hört av sig till oss om just en sådan klinik, Psykiatri­specialisterna, eftersom han menade att de satte diagnoser alldeles för lättvindigt. När jag då gjorde en snabbkoll på klinikens hemsida ringde varnings­klockorna direkt. Högt upp på sidan basunerade en tecknad megafon ut att jag kunde få en adhd-utredning till kampanjpris – 21 995 kronor istället för 28 995! Jag scrollade längre ner och läste att hela utredningen gjordes på distans via tester och videosamtal, ytterligare ett drag på musplattan tog mig till ett erbjudande om att göra utredningen på avbetalning. Hmm …

Jag lämnade sidan efter ett par minuter, men den lämnade inte mig.

Ett par dagar senare avbröts mitt Instagramflöde av en bild på en bakåtlutad kvinna med händerna bakom nacken och ett nöjt leende på läpparna: »ADHD-utredning för ca 1000:-/månad – räntefritt i 24 månader.« En »boka nu«-knapp tog mig direkt till Psykiatri­specialisternas sida. Jag gick in på Facebook, där samma avslappnade kvinna dök upp igen: »Spara 7 000:- på utredningen.« Några timmar senare möttes jag av en ny annons från ett annat företag, Smart psykiatri, som frågade: »Har du väntat länge på en utredning av ADHD eller autism?«

Med detta i bakhuvudet lyssnade jag uppmärksamt till Jakob Forssmed, där han från sitt podium i Rosenbad talade inför de tre tappra journalister som tagit sig dit. Ministern skrädde inte orden. Aktörer ägnade sig åt »påträngande marknadsföring, med kampanjrabatter, som erbjuder diagnos eller pengarna tillbaka«. Han varnade för att de ekonomiska incitamenten att sätta en diagnos var för starka, vilket kunde leda till att personer som sökte hjälp fick en adhd-stämpel utan att alternativa orsaker till problemen utreddes. Dessutom skapade det bekymmer för den offentligt finansierade vården, som måste hantera inflödet av adhd-patienter i behov av uppföljningar, stöd och medicinering. Forssmed menade att klinikerna bidrar till bristande patientsäkerhet, en »samhällsutveckling som inte är hållbar« och att de »vilseleder människor om vad en psykiatrisk diagnos egentligen är«.

På frågor från TT upprepade Forssmed att han såg stora risker med utvecklingen och slog fast:

– Jag tycker det finns en struktur här som i praktiken innebär att man säljer diagnoser mot betalning.

Illustration av en trött kvinna som tittar in i sin datorskärm, två små läkare sitter på skärmen och gör reklam för adhd-utredningar.

När jag gick i grundskolan på 1990-talet talade ingen om adhd. Då snackade man om damp. »Dampbarn« var killar som bråkade, störde eller konstant skakade med benen. »Har du damp, eller?« var en förolämpning i stil med att fråga en irriterad tjej om hon hade mens.

Fortsätt läsa
– gratis i två månader

Därefter 89:-/månad.

Testa nu

Har du redan ett konto? här.

Publicerad 25-05-2025 Artikeln är skriven av .

Vad vill du att Filter ska skriva om? Tipsa oss!