För tolv år sedan började jag hämta mat från butikernas soprum, och chockades över mängderna bra mat som kastades. Jag dokumenterade mina dumpstringserfarenheter i reportageboken Svinnlandet, som också kartlägger matsvinnets alla led i Sverige.
Ungefär samtidigt som jag färdigställde boken presenterade Stockholms stadsmission i samarbete med Axfood planerna på Sveriges första sociala matbutik. Där skulle människor med ont om pengar kunna köpa produkter som man inte lyckats sälja i vanliga butiker. Eftersom Matmissionen inte hade hunnit öppna än nämnde jag den bara som ett av flera exempel på lovvärda initiativ.
Genom åren som gått har jag fortsatt skriva om matsvinn på min sajt Dumpstringslyx och för olika tidningar, men aldrig om Matmissionen. Antagligen för att idén har känts så okontroversiell: livsmedelsbutikerna minskar sitt spill genom att skänka bort det, och människor som lever i ekonomisk utsatthet får möjligheten att handla billigare. Det måste väl vara en win-win för alla?
De många artiklar som skrivits om de sociala matbutikerna sedan de kom till Sverige har också bekräftat den bilden. De flesta har varit korta och baserade på Matmissionens pressmeddelanden som gått ut när de startat en ny butik, eller på någon av Stockholms stadsmissions olika rapporter om samhällets ökande ekonomiska klyftor. I ett par lite längre reportage har journalister besökt butiker och pratat med kunder om deras ekonomiska situation, och ingenstans har det funnits några som helst förbehåll mot Matmissionens verksamhet.
»De som främst tjänar på modellen är enligt debattartikeln inte de sociala butikernas kunder – utan företagen.«
Men våren 2025 läser jag en debattartikel med rubriken »Matsvinnet är en bra affär för livsmedelskedjorna« på DN Debatt. Författaren Li Kristjansdottir är verksamhetschef på Ätbart, en förening som förmedlar kontakter mellan livsmedelsföretag som vill donera mat och olika organisationer runt om i landet.
Kristjansdottir riktar hård kritik mot livsmedelsbranschen och systemet med matdonationer. Enligt debattartikeln fungerar Matmissionen och andra sociala matbutiker delvis som ett sätt att upprätthålla ett ohållbart livsmedelssystem genom att skjuta över kostnaderna för svinnet från företagen till välgörenhetsorganisationer. »Att avsätta personal för att hälla ut tusentals ton såser, tillbehör och mejerivaror med märkliga smaksättningar som inte tilltalat kunden är inte särskilt attraktivt för livsmedelsföretagen. Nu doneras detta istället med lätthet till välgörenhetens sociala matbutiker. Det som inte återförsäljs där heller – exempelvis har många svårt att bli av med nykomlingen Trocadero Zero med geléhallonsmak – källsorteras av bland annat arbetstränande.« De som främst tjänar på modellen är enligt debattartikeln inte de sociala butikernas kunder – utan företagen. Både i rena pengar och som PR: »Genom att donera överskottsmat kan livsmedelsföretagen redovisa minskat matsvinn som en del av sitt hållbarhetsarbete. De kan även redovisa sin relation till välgörenhetsorganisationerna som en del av sitt CSR-arbete, alltså samhällsansvar.«
Ungefär en månad senare släpper Ätbart »Matbanksrapporten #2« där kritiken fördjupas. Bland annat framgår att en stor del av livsmedlen som säljs i de sociala butikerna är onyttiga produkter som läsk och chips, och i rapporten beklagar medlemmar i Matmissionen att utbudet består av för lite riktig mat.
Jag blir förstås nyfiken på hur det egentligen är att handla där och bestämmer mig för att få klarhet i saken.
När jag går in på Matmissionens hemsida visar det sig inte vara helt enkelt. För att över huvud taget få tillträde till en butik måste man vara medlem, och för att bli det måste man antingen leva på något av samhällets olika försörjningsstöd – som sjukpenning, Försäkringskassans aktivitetsstöd eller Migrationsverkets dagsersättning – eller ha haft en snittinkomst som understigit 13 622 kronor efter skatt de tre senaste månaderna.
Vad vill du att Filter ska skriva om? Tipsa oss!
