Iskallt uppdrag

Christer Skog är van vid att ta emot minnesvärda telefonsamtal. Som det han fick 1988, när han jobbade som lärare på Moras skidgymnasium: »Detta är Hans Majestät Konungens personliga adjutant, överstelöjtnant Jan-Eric Warren«, presenterade sig en röst. »Dra åt helvete, Per Mattsson!« svarade Christer, eftersom han var säker på att en vän försökte lura honom.

Så var inte fallet. Kung Carl XVI Gustaf behövde nämligen någon som kunde åka längdskidor med honom vid OS i Calgary samt hjälpa till med vallningen. Det blev startskottet till en karriär som tagit Christer runt världen och fått honom inskriven i historieböckerna som den som varit förbundskapten för flest nationer.

Ett annat samtal: 2012 spelade Christer in ett TV-program i Leksand när sportjournalisten Pamela Andersson, som han var förälskad i, föll ihop under en joggingtur i ett epileptiskt anfall.

– Hon ringde och berättade att de hittat en hjärntumör, säger Christer. Prognosen var inte bra. Medianlivslängden var två och ett halvt år. Hon sa: Jag har sex veckor kvar till operationen. Vill du träna mig så att jag är i form till dess? Jag visste hur dålig form hon var i, så jag sa ja.

»Mellan skidturerna med Carl XVI Gustaf vallade han även åt »B-nationer« som Storbritannien och Danmark.«

I somras ringde så Jeff Books, en skidtränare Christer är bekant med sedan sin tid som förbundskapten för Australiens längdlandslag, och meddelade att Saudiarabien grundat ett vintersportsförbund. Målet var att få med idrottare till vinter-OS i Peking redan i februari nästa år. De hade vaskat fram saudier som var intresserade av att satsa på grenar som snowboard och utförsåkning, samt två unga killar som ville tävla i längdskidor.

Jeff agerade konsult åt det saudiska förbundet, med uppdrag att hitta en tränare åt noviserna. Var Christer, som fyllt 65 år bara några månader tidigare, intresserad?

– Först tyckte jag att det lät för galet, säger Christer. Ska två killar från Saudiarabien – som aldrig ens stått på ett par längdskidor – försöka komma med till OS?

Men ju mer Christer Skog funderade på saken, desto mer intresserad blev han.

– Till slut sa jag ja, på två villkor: att killarna tränade med mig här i Sverige, och att mitt uppdrag inte sträckte sig längre fram än till februari. För det fanns något i den utmaningen som tilltalade mig: Hur mycket kan man egentligen åstadkomma på ett halvår?

 

Sommaren har blivit höst och termometern visar 11 plusgrader när Christer Skog snörar på sig pjäxorna och knarrar fram genom fållan i Torsby skidtunnel. Här inne ligger temperaturen konstant på tre minusgrader och marken täcks av snö så gott som året om, hoppackad på en 1,3 kilometer lång inomhusbana. Det har gjort värmländska Torsby till en vallfärdsplats för motionärer och elitskidåkare. Just i dag samsas några lokala pensionärer med elever från Torsbys skidgymnasium, en norsk längdåkningsförening samt de två figurer som följer efter Christer: Talal Alakeel och Rakan Amr Alireza.

– Hej, huuur mååår duuu? mässar Rakan med sin bästa svenskamelodi till receptionspersonalen.

– Vi mår bra, hur mår du?

– Tack, jätte-bra.

Christer, Talal och Rakan hälsar vant på de flesta som befolkar tunneln. Inte konstigt: detta är den åttonde veckan i rad de tillbringar i den slingrande, grå betongormen.

– Om man sa till erfarna skidåkare att de måste tillbringa så lång tid här, då skulle de förmodligen avsluta sina karriärer, säger Christer. De skulle aldrig stå ut. Men Talal och Rakan hade aldrig åkt längdskidor tidigare, de visste inte ens att det fanns två tekniker: klassiskt och fritt. Så de måste åka på snö varje dag.

De två kämpade hela sin första dag bara med att lära sig skidornas bindningar. Rakan pekar inåt tunneln, där banan långsamt stiger för att efter en krök slutta nedför.

– I början vågade vi inte ens åka i backen, säger han. Bara ramlade och slog oss. Det tog oss en vecka bara att komma runt banan.

– Vi hade många blåmärken, fyller Talal i. Men inga brutna ben, som tur var.

– Men jag är förvånad över hur snabbt ni lärt er all teknik, säger Christer Skog. Det har imponerat på mig, och alla andra som jobbar här och har sett er från början. Alla säger: Wow, tänk att de kan åka så bra skidor som nybörjare!

På en bildskärm vid tunnelns vändplan visas varvtiderna för alla som kopplar upp sig med hjälp av sina telefoner. Där visas också den snabbaste tid som någonsin klockats i skidtunneln: 2 minuter blankt. När Rakan och Talal först klarade ett helt varv tog det mellan 12 och 13 minuter. I dag är de båda nere på runt 3,5 minuter.

Att ha sänkt sina personbästa med nästan 10 minuter framstår förstås som otroliga bedrifter, men Christer är noga med att poängtera att det är nu den riktiga utmaningen börjar: ju bättre man blir, desto större insatser krävs för att man ska fortsätta utvecklas.

– De behöver komma ner till omkring 2,30 för att börja bli tävlingsbara gentemot svenska åkare.

– Vår utveckling i början var exponentiell, säger Rakan. Jag önskar att den kunde fortsätta vara det. För varje gång jag tror att jag har fattat grejen, så kommer det svenska landslaget, det tyska laget, det norska laget och …

Han gör ett svischande ljud.

– … flyger förbi oss.

För den som studerar Christer Skogs meritlista framstår han som något av skidvärldens Forrest Gump. Kanske inte den mest namnkunnige, men en aktad figur bland åkare, experter och tränarkollegor. Han har befunnit sig mitt i – eller åtminstone nära – händelsernas centrum i flera decennier. Den trefaldige Vasaloppsvinnaren Daniel Tynell tog hem två av sina segrar med Christer vid sin sida:

– Han var väldigt uppmärksammad även utanför skidsfären när han tränade Sverige på 90-talet, men gled sedan iväg på andra uppdrag i världen. Sedan dess har han kanske inte varit lika offentlig. Men så som jag känner Christer är inte det där så viktigt för honom.

Christer själv, uppvuxen i Taxinge i Södermanland, hävdar att orientering egentligen var hans sport, medan skidor var en »bisyssla«. Men när han ville plugga upp sina betyg efter gymnasiet föll valet på skidlinjen på folkhögskolan i Mora.

– Jag drömde om att bli bra men märkte snabbt att jag inte räckte till, säger Christer. På min tid tävlade Thomas Wassberg och Janne Ottosson – det fanns ett hav av människor som var bättre än mig.

Istället engagerade han sig som tränare i skidklubben IFK Mora och läste forskningsmetodik och fysiologi på lärarhögskolan. Efter examen fick han dels jobb som skidlärare på det alldeles nystartade skidgymnasiet på orten, dels som sportchef på Idre fjäll. Så kom det där samtalet från adjutant Warren och Christer blev bjuden till OS i Calgary 1988. Mellan skidturerna med Carl XVI Gustaf vallade han även åt »B-nationer« som Storbritannien och Danmark, vilket ledde till att han blev erbjuden jobbet som förbundskapten för britternas längdskidlag. Christer ordnade så att åkarna hade sitt basläger i Dalarna och kunde på så vis behålla sitt lärarjobb vid skidgymnasiet. Britterna gav honom också chansen att omsätta en del av sina fysiologistudier i praktiken.

– I Sverige hade man i forskning tittat på mjölksyrenivåer som ett sätt att mäta uthållighet, men hade inte tillämpat det praktiskt. Med britterna började vi göra laktat-tester för att styra deras träning: Vad var deras mjölksyra vid en viss belastning? Då kunde man avgöra om de skulle belastas mer, eller behövde mer återhämtning, och styra deras träningsupplägg.

»Hade han inte tagit guld hade folk pratat om den konserten som ett misstag.«

Christers arbete lönade sig. 1991 fick han ett av de mest prestigefyllda jobben i skidvärlden: svensk förbundskapten. Han tog över ett landslag som dominerat under större delen av 80-talet tack vare legendariska åkare som Gunde Svan, Thomas Wassberg, Torgny Mogren och Marie-Helene Westin. Han introducerade sin mer akademiska filosofi till träning, men arbetet skiljde sig annars från hans tidigare uppdrag.

– Som förbundskapten för Storbritannien fick jag ta fram träningsprogram och coachade åkarna individuellt. I Sverige var alla redan utbildade till att vara sina egna tränare, och jag hade mest hand om logistik. Det var helt fel roll för mig.

Under OS i Albertville 1992 tog Sverige en enda medalj i längdskidor och inför VM 1993 hamnade Christer på löpsedlarna, eftersom han mottagit mordhot då han ställde den lovande åkaren Mathias Fredriksson utanför truppen. Landets stora hopp var istället Torgny Mogren, som efter en medaljlös inledning var under stor press inför femmilen. För att få Mogren på andra tankar ordnade Christer så att han fick spela trummor på en sponsormiddag, där Christer och Janne Schaffer kompade honom på gitarr. Dagen därpå åkte Mogren hem guldet.

– Hade han inte tagit guld hade folk pratat om den konserten som ett misstag, säger Christer. Det hade kunnat bli pannkaka, men nu blev det en bra historia. Men … jag tog över Sverige när de var som bäst. Det kunde egentligen bara gå åt ett håll. Då lärde jag mig den läxan.

 

Så Christer »gled«, som åkaren Daniel Tynell uttrycker saken, vidare ut i världen. Först till ett projekt i Falun där han forskade om höghöjdsträning, sedan vidare till Institute of Sport i Australien där han engagerade sig i »markörer för överträning«.

– De har länge varit världsledande inom tillämpbar fysiologi, säger Christer. Allt hade syftet att kunskapen snabbt skulle komma de aktiva till gagn. Det har varit väldigt viktigt för mig genom åren att få fram vetenskapliga data. Man kan inte basera allting bara på tro. Har man fakta att gå på, då blir tryggheten större för den aktiva idrottaren.

I Australien kom han också att bli förbundskapten för längdskidlandslaget. Därefter fick han samma uppdrag i USA, innan han återvände till Sverige som skidlärare på det nystartade skidgymnasiet i Torsby. Vid sidan av satsade han på individuell coachning åt åkare som tjecken Martin Koukal och Vasaloppsåkaren Daniel Tynell.

– Christer hade samlat på sig mycket kunskap och erfarenhet genom att vara ute i hetluften bland världens bästa idrottare under så många års tid, säger Tynell. Det var en ynnest att få ta del av den. Jag hade vunnit Vasaloppet en gång tidigare, men jag törs säga att jag gjorde många av mina bästa lopp under åren då jag samarbetade med Christer. Jag blev mycket mer professionell i mina förberedelser och vi arbetade för att optimera allting: mina strategier under loppet, min träning, min återhämtning.

Christers noggrannhet, där Tynell två månader innan Vasaloppet bar ett pulsband dygnet runt, gjorde att han visste saker om Tynells hälsa redan innan åkaren själv kände av dem.

– Jag kunde komma till honom och säga att jag kände mig lite hängig. Då hade han redan sett i mätvärdena att min återhämtning inte var som den brukade och att jag måste ha fått en infektion.

Tynell framhåller dock något helt annat som den viktigaste faktorn för att deras samarbete blev så lyckat:

– Det handlar om hur han är som människa. Han är varm, hjärtlig och intresserad av andra saker än idrott. Det är viktiga egenskaper när man ska bygga förtroende och trygghet mellan varandra. En person kan sitta på grym kunskap, men om kemin inte fungerar så blir det svårt att bygga en relation som gör att jag kan prestera på toppen av min förmåga.

I stuga nummer sex på Torsby camping dukar Talal Alakeel undan kvällens middag: bönröran foul med lingongrova. Rakan Amr Alireza fyller 25 år, så Talal och Christer Skog har inhandlat festfika. Rakan ställer gräddtårtan på bordet medan Christer sjunger Ja må han leva.

Stugan med utsikt över sjön Fryken består av två sovrum och ett allrum med kök, där den ena väggen täcks av en jättelik fototapet föreställande en glaciär. Christer bor precis intill i en identisk stuga, där tapeten istället föreställer en skogsglänta. Fotografierna är tagna av campingföreståndaren Helena, som glatt sig åt att gästerna på egen hand valde stugor med så passande motiv.

– Man märker att de är unga och nog kommer från lite finare familjer, säger Helena. För de verkar göra rätt mycket för första gången i livet, som att tvätta och sådär.

Mellan passen i skidtunneln har Christer försökt uppfinna aktiviteter att underhålla dem med, som att rida på hästar och gå på bio i Karlstad. Själva pratar de om att de vill bevittna ett riktigt norrsken – och om att få se en livs levande älg.

– Men älg verkar bara vara ett annat ord för enhörning, säger Rakan.

Talal och Rakan är sysslingar och växte båda upp i hamnstaden Jeddah vid Röda havet. När Talal var 13 år skickades han på internatskola nära Montreux i de schweiziska alperna.

– Det var där jag blev förälskad i skidåkning och idrottande, säger han. När vi inte var i klassrummet så överöste de oss med idrottsaktiviteter.

Rakan skickades också på internat vid samma ålder, men till brittiska Windsor. Därefter har de båda studerat marknadsföring på olika håll i världen: Rakan i London, Talal i San Francisco och Los Angeles, eftersom hela hans familj av tradition har gått på universitet i Kalifornien.

Fördomen om att de skulle komma direkt från den saudiska öknen stämmer alltså inte alls; tvärtom är de två världsmedborgare som istället måste stå ut med att bo i lilla värmländska Torsby.

– Jag kan inte jämföra det med något annat, säger Rakan.

– Men vi var mentalt förberedda, säger Talal. Det första vi gjorde var att kolla upp Torsby på Google maps.

Ändå menar de att tillvaron i campingstugan är »lyxig« jämfört med vad de är vana vid. Rakan:

– Jag har fått dela studentsovsal med 20 personer. Här har vi varsitt sovrum, egna sängar, ett eget kök!

– Ingen stjäl min mat ur kylen, och jag måste inte vara först i badrummet för att inte riskera att varmvattnet tar slut, påpekar Talal.

»Det ingår i kungadömets vision för 2030 att få folk att bli mer hälsosamma.«

Efter åren i London och en termin i San Francisco flyttade Rakan till den saudiska huvudstaden Riyadh, där han blev intresserad av hybridträningsformen crossfit.

– Jag försökte bli bäst i Saudiarabien, sedan började jag med rodd och kom på förstaplats i en inomhustävling. Jag hade inte större planer för mitt idrottande än så. Men vad jag än planerade, visade det sig att Gud hade en bättre plan.

Även Talal var hemma i Saudiarabien när denna plan uppenbarade sig för dem båda.

– Presidenten för det saudiska vintersportförbundet är vän med min morbror, förklarar han. Jag var hemma hos honom på en middag när han frågade mig om jag kunde åka skidor, eftersom han hört att jag tillbringat tid i skidbackarna, och undrade om jag var intresserad av den här möjligheten. Jag svarade att jag inte visste. Jag hade precis avslutat mina studier och eftersom jag levt nära skidåkning förstod jag hur många års träning som krävs för att bli bra.

Talal fortsätter:

– Efter en månad hörde han av sig igen och jag tänkte: Okej, varför inte? Jag hade aldrig åkt längdskidor, bara provat det en gång 2013, men jag tänkte att det är enklare att komma i form fysiskt för att kunna åka längdskidor än att lära sig tekniken att åka alpint. Så frågade presidenten om jag kunde komma på någon annan som kunde vara intresserad. Jag tänkte: Vem mer än jag är galen nog att hänga på? Så jag ringde Rakan och hade ett helt tal förberett: Det här är en möjlighet, vi får åka till ett nytt land, regeringen betalar allt … Men innan jag ens hunnit börja sa han: Jag är med.

Båda beskriver den osannolika OS-satsningen som ett led i den saudiske kronprinsen Mohammed bin Salmans satsning på folkhälsa i hemlandet, snarare än en fåfäng jakt på internationell uppmärksamhet och medaljer. De säger att Saudiarabien gör stora infrastruktursatsningar på nya parker, utegym och idrottsarenor – och inte minst finns planer på en jättelik inomhusskidbacke och snöpark i Riyadh.

– Tidigare har de bara byggt städer för folk som tar sig runt med bil, säger Talal. Så man kan inte promenera någonstans och folk bryr sig inte så mycket om sin hälsa. Det försöker de förändra nu, för att folk ska bli mer aktiva.

Rakan:

– Det ingår i kungadömets vision för 2030 att få folk att bli mer hälsosamma. Där kan vi vara med och öppna dörren och visa för de yngre: Titta, vad som helst är möjligt!

Jag frågar dem hur det kommer sig att de – två utexaminerade marknadsförare som likt sina välbeställda familjemedlemmar hade kunnat slå sig till ro var som helst – valt att utsätta sig för denna utmaning. Rakan, den mer religiösa av de två, svarar:

– Om du frågar mig hur jag hamnade här, säger jag: Genom Guds vilja och nåd. Det är det enda rimliga svaret för mig.

Talal, ofta mer tystlåten och eftertänksam:

– Vi är absolut välsignade som får vara här. Jag tror ingen förväntar sig något av oss, annat än vi själva. För mig handlar det här inte om att vinna, utan om platserna som vi får besöka och personerna vi får träffa. Som »Coach«. Ju mer vi får höra om hans filosofi – gör ditt bästa, fokusera på dig själv och inte på saker bortom din kontroll – desto mer känner jag att den stämmer överens med oss.

Den olympiska historien är full av berättelser liknande den som Talal, Rakan och Christer hoppas skapa: längdskidåkare från Fiji, rodelåkare från Puerto Rico, fyra bobbröder från Mexiko. Mest kända är förstås den brittiska backhopparen Michael Edwards och det jamaicanska boblag som inspirerade till filmerna Eddie The Eagle respektive Cool Runnings.

– Vi har fått höra de liknelserna flera gånger, säger Talal.

– Vi tar inte illa upp, säger Rakan. Tänk om de en dag kommer att skriva en film om oss!

Mellan tårttuggorna återger de sina första intryck av Christer Skog, som de uteslutande kallar »coach«.

– När vi landade i Stockholm och han mötte upp oss, vet du vad han hade för tröja på sig? En t-shirt med trycket: »Bad decisions make good stories.«

Rakan skrattar. Christer mumlar:

– Jag tänkte inte alls på vilken tröja jag dragit på mig.

Rakan fortsätter:

– Jag trodde att du skulle vara tuff …

– Som Rockys tränare, flikar Talal in.

– Men du är ett sweetheart. Du är för snäll! Jag trodde att jag skulle be om att få åka hem efter en vecka. Men nu tror jag att det är du som vill åka hem!

Det blir Christers tur att delge sina första intryck av Talal och Rakan. Han skruvar på sig.

– Nej, jag kommer inte riktigt ihåg. Jag tänkte nog att ni såg riktigt långa ut.

– Alla vi träffar säger att vi inte ser ut som längdskidåkare, säger Talal. Men: Hur ser längdskidåkare ut, då?

– En del är långa som ni. Men de är mycket smalare, inte lika muskulösa. Daniel Rickardsson, till exempel, är nog 188 centimeter och väger 78 kilo.

Rakan och Talal ser chockade ut.

– Det finns inte en chans att jag går ner till 78 kilo, säger Talal. Jag skulle se anemisk ut.

Båda två tillbringar mer tid på gymmet än vad Christer skulle önska, eftersom det gäller att ha långa, sega muskler i skidåkning. Samtidigt tror Christer att deras fysik är förklaringen till att de har utvecklats snabbare än någon annan aktiv han tidigare tränat.

– Styrkemässigt och mentalt är de på världselitens nivå, men det fattas fortfarande grunduthållighet och de behöver få en mycket bättre maximal syreupptagning. Sådant tar längre tid att bygga upp.

För att komma med till OS i Peking 2022 krävs det antingen att Internationella olympiska kommittén tilldelar dem något av de så kallade wildcards som kan ges till nationer eller individuella idrottare för enstaka lopp, eller så måste Talal och Rakan prestera i officiella tävlingar inför OS.

– I praktiken innebär det att de på distansen 15 kilometer får åka maximalt sju, åtta minuter långsammare än den svenska eliten. Nu frågar de mig hela tiden: Hur långt kommer det att räcka? Blir vi sist? Kan vi placera oss i mitten i en tävling? Men det står skrivet i stjärnorna. Jag försöker få dem att släppa den inställningen och istället tänka: Hur bra kan vi bli – utifrån våra förutsättningar? Det enda de kan påverka är sin egen prestation.

Han exemplifierar med att Daniel Tynell håller Vasalopp där han slutade tvåa eller trea högre prestationsmässigt än de där han vann.

– Hela hans år gick ut på att den första söndagen i mars vara i så bra form som möjligt. När han sen stod på startlinjen skulle han inte tänka på att tävla mot Jörgen Brink eller Jørgen Aukland, utan göra varje litet delmoment vi förberett så bra som möjligt. Ibland gick det hela vägen, men något år kom han på tjugofemte plats. Daniel var inte knäckt för det, för han visste att han hade gjort allt han kunde rätt.

I campingstugan med skogsglänttema står en mountainbike, en akustisk gitarr samt en Fender Telecaster kopplad till en liten förstärkare. På diskbänken: kaffefilter, en halv stock snus och en urdrucken flaska Côtes du Rhône. Medan Talal och Rakan gymmar, sover eller beger sig på utflykter brukar Christer öva på sitt gitarrspelande. Hans nacke är stelopererad efter en ansträngande cykelresa, och sedan dess är hans funktion i vänsterhanden försämrad. Han föreslog själv för läkaren att han skulle använda musicerandet som rehabilitering.

– Jag har haft turen att få spela med så många duktiga människor, tack vare idrotten. Jag och två aktiva i amerikanska längdlandslaget fick till exempel spela på invigningen av längdstadion i Salt Lake City 2002, med uppbackning av Steve Miller Band. Det satt kanske 5 000 i publiken, men det var som Woodstock för mig.

Bland numren de framförde fanns Bob Dylans Rainy Day Women. Dylaninfluenserna märks också i bandet han spelar i numera: Zimmermans cykelorkester.

– Alla i bandet har anknytning till cykling på olika sätt, och vi hade en idé om att vi skulle turnera runt på cykel. Men det har inte blivit av än. Vi säger att vi spelar musik i »Dylans anda«, så det blir lite Neil Young och lite Lars Winnerbäck. Vi rockar upp singer-songwriterlåtar, kan man säga.

Jag frågar honom om det finns något ekonomiskt incitament till att han tränar Talal och Rakan, eftersom många idrottare och tränare brukar tacka ja till välbetalda jobb i arabvärlden för att finansiellt trygga sin framtid.

– Så är det tyvärr inte, skrockar Christer. Det finns inte så stora pengar inom skidsporten. I Sverige har vi kanske fem, tio stycken som kan livnära sig på det överhuvudtaget, medan tusentals kan livnära sig på fotboll. Vi kan jämföra med Sven-Göran Eriksson, som liksom jag tränat landslag i England, fast i fotboll då. I dag bor han i en herrgård här i krokarna. Jag bor i en campingstuga.

Christer har funderat på uppdragets moraliska och etiska aspekter. Saudiarabien kritiseras återkommande för att bryta mot grundläggande mänskliga rättigheter genom bland annat könsmässig och religiös diskriminering, förföljelse av oliktänkande, avsaknad av politiska val samt användning av tortyr.

– Jag vet inte om det är rätt eller fel, men jag tänker att jag jobbar för Talal och Rakan. De kan inte rå för vilken regim de kommer från. De ska bli bra skidåkare, och det kan jag hjälpa dem med. Det blir roligt både för dem och för skidvärlden, om det kan komma med några andra i den olympiska gemenskapen.

Även för Christer markerar uppdraget med Talal och Rakan en återkomst till elitidrotten. Utöver en kort sejour med paralandslaget har Christer det senaste decenniet fokuserat mindre och mindre på att träna proffsåkare.

– Jag kom på att sättet som jag jobbat med eliten på – där man gör analyser av individen, utgår från deras egen förmåga och anpassar träningen – borde även motionärer ha nytta av. Det var inget aktivt val jag gjorde, men en elitåkare jag tränat fick cancer och då hjälpte jag honom att träna upp sig efter behandlingen. Sedan jobbade jag med en hockeyspelare från Leksand efter att han opererats för en hjärntumör. Och sedan träffade jag och började träna Pamela, som också fick en hjärntumör. Under några år var det den typen av människor jag arbetade med.

Christer använde samma analysinstrument på Pamela Andersson som han gjort på Daniel Tynell och Martin Koukal, där mätningar av återhämtningen under natten dikterade hur mycket kroppen kunde belastas nästa dag.

– Träning kan ibland framställas som någon sorts medicin, men så är det inte. Det är snarare något man gör för att palla med medicinen. Ju bättre form kroppen är i, desto bättre kan man tåla exempelvis cellgifter.

Med tiden kom Pamela och Christer, som tillsammans hade totalt sex barn från tidigare förhållanden, allt närmare varandra. Två år efter cancerbeskedet gifte det sig.

– Jag såg aldrig henne som sjuk, och jag trodde hela tiden att hon skulle klara sig, säger Christer. Man blir aldrig friskförklarad, men i dag är Pamela tumörfri och läkarna har sagt att det finns 10–20 procents risk att den ska komma tillbaka. För varje år som går blir oddsen bara bättre och bättre.

Varken Pamela eller Christer har heller saktat ned i karriären. Tvärtom. Pamela är chefredaktör på tidningen Topphälsa och håller bland annat i träningsresor. Christer har vid sidan av individträningen utsatt sin egen kropp för allt större utmaningar. De senaste åren har han tillsammans med komikern Måns Möller bland annat cyklat från kust till kust i USA, slagit världsrekord i att ta sig snabbast på cykel från Uralbergen till Portugal samt åkt tio Vasalopp på tio dagar – allt som insamlingskampanjer till Möllers stiftelse Viggo Foundation.

– Allt det där är Christers idéer, säger Måns Möller. Men när projekten uppmärksammas så hamnar alltid jag, Kalle Moraeus eller någon annan deltagare på löpsedlarna. Det känns lite kymigt. Folk undrar hur någon som jag orkar med att åka tio Vasalopp eller att cykla så långt, och det korta svaret är: Christer Skog. Jag hade aldrig kunnat göra det utan honom.

Han utvecklar:

– Han är en akademiker och en artist, inte bara en sportfåne. Han har den teoretiska kunskapen kring hur man bör optimera träningen för individer, men vet också hur man ska krångla med en vitrysk tulltjänsteman. USA:s längdlandslag blev bättre än någonsin när han tog över dem och det tror jag var för att han lät dem spotta ur sig alla anledningar till att det gått dåligt: Norge får alltid bo på det bästa hotellet närmast spåret, och så vidare. Sedan avfärdade han deras ursäkter en efter en och visade istället vad de kunde påverka. Han är oerhört icke-auktoritär och låter människor själva komma på vad som är viktigt.

Christer Skog säger att han på senare tid funderat allt mer över sin egen drivkraft. Vad är anledningen till att han får för sig att cykla över Europa, eller till att han tackar ja till att träna två saudiska amatörer inför OS?

– Jag har säkert en diagnos av något slag. En period försökte jag lära mig att måla – väldigt abstrakt med akryl och olja – och då gick jag helt upp i det i flera år. Nu ägnar jag massor av tid åt att se hur bra jag kan bli på gitarr. Samma sak med att cykla över Europa: Är det möjligt för mig som är äldre, och för Måns som inte hade idrottat så länge? För det har man ingen aning om när man startar.

Han fortsätter:

– När jag var ung trodde jag att man kunde hitta svaret på hur den perfekta träningen såg ut. Men sedan inser man att hela livet bara är en enda lång skola. Jag fick en gång höra ett citat av fysiologen Bengt Saltin, som jag arbetade med: »I’m still confused, but on a higher level.« Och så är det. Det som driver mig framåt är att jag hela tiden vill lära mig något nytt.

Christer Skog rattar sin silvriga Seat Tarraco på en vindlande skogsväg som knappt består av mer än två hjulspår. Grenar och vildvuxet gräs smattrar mot bilens underrede. I baksätet tittar Talal och Rakan ömsom ner på sina Iphoneskärmar, ömsom ut på de värmländska granar och brandgula lövträd som svischar förbi i skymningsljuset.

Efter ett tips från Christers vän, jägaren Conny, har stunden äntligen kommit: nu ska det finnas gott om älg vid sjön Röjden nära den norska gränsen, någon timmes bilfärd norröver. Utanför bilfönstren skjuter jakttorn här och där upp ur växtligheten. Christer parkerar på en gräsplätt, och de tre promenerar iväg med ris och kvistar krasande under skorna. Höstluften är kall och klar.

– Vi är kanske 400 meter högre upp här, så snart kommer snön hit, säger Christer och leder saudierna upp på en höjd med utsikt över en djup dalgång.

– Här ser man hela vägen till Norge.

Men vart än de vänder sig syns ingen älg så långt ögat når.

– Horisonten är så vacker, säger Rakan. Så det var värt det ändå.

Talal och Rakan blickar ut över landskapet, där mörka moln dramatiskt hopar sig långt borta över den norska skogen.

– Det handlar inte om att se älgen, säger Talal. Det handlar om resan för att se älgen.