De flesta som bidrog till den svenska ubåtshysterin åren 1980–1995 har tvingats revidera sina ståndpunkter i takt med att sådant som tidigare betraktats som sanningar avslöjats som pinsamma misstag eller rena fantasier. Inte Carl Bildt.

När den förre statsministern i dagens Aftonbladet ombeds kommentera att marinens viktigaste bottenspår var ankringsspår efter marinens egna båtar sprider han förvillande och ostyrkta påståenden. Både metoden och argumenten känns igen från när radioreportern Martin Wicklin hade den förre moderatledaren som gäst i P1:s Söndagsintervjun den 30 oktober 2016, och en bit in i programmet tog upp ubåtsfrågan.

Här följer en transkribering av det relevanta avsnittet, med Mattias Göranssons kommentarer kursiverade inom [klamrar]. Hela programmet går att lyssna på här.

Martin Wicklin: Första gången jag ser dig, uppfattar dig, i svensk politik, då är jag bara 13–14 år. Det är mitten på 1980-talet och det handlar om ubåtar.

Carl Bildt: Det gjorde det säkert.

Det var ju rena krigsstämningen minns jag det som i skolan, vi fick ju ledigt från vissa lektioner för att titta på de här bombningarna i fjärdarna och … du får ju ditt, ska man säga, stora politiska genombrott med de här ubåtsfrågorna.

– Jaa.

Och du är Moderaternas utrikes- och säkerhetspolitiska tales …

– Ja, jag kom att bli det, kan man säga. Jag hade varit rätt engagerad i de här frågorna, ja.

Du håller ju en ganska hög profil i de här frågorna, och du pekar ju på Sovjet.

– Ja.

Att det är därifrån kränkningarna kommer.

– Ja.

Och sen så har det ju varit i flera omgångar rapportering om ubåtar i svenska vatten, det fortsätter ju på 90-talet, det har ju då kommit till exempel uppgifter där militären själv backar från tidigare påståenden, där det visar sig lika troligt att det kan ha varit minkar.

– Mm. Oh ja.

Och flera personer i debatten som då sade saker har modifierat sina ställningstaganden, men jag har aldrig hört dig ångra eller backa från uttalanden om att det var sovjetiska ubåtar som kränkte svenska vatten.

– Och det finns ingen annan som har backat heller, egentligen. [Ubåtsutredningen 1995 underkände beläggen bakom utpekandet av Sovjetunionen. Samma slutsats drogs av Rolf Ekéus utredning 2001, som dessutom lade fram belägg för att U137 bara navigerat fel. Det officiella Sveriges officiella hållning enligt två statliga utredningar är alltså motsatsen till vad Bildt påstår i P1. Vidare: exempel på personer som i diverse sammanhang har backat på olika avgörande bevispunkter, gällande nästan alla påstådda kränkningar, i böcker och/eller artiklar: dåvarande ÖB:n Bengt Gustafsson, dåvarande chefen för Marina analysgruppen samt Carl Bildts närmaste man i ubåtsfrågor Emil Svensson, dåvarande konteramiralen Bror Stefenson, m fl.]

Jo, men det är ju flera som har backat efter att det har kommit ny information.

– Näe … [Se ovan.]

ÖB har gjort det, till exempel.

– Ja, på enstaka indikationer, absolut.  Jo, jo, nej men … [Se ovan. Noterbart är att Emil Svenssons bok skrevs innan det avslöjades att det viktigaste ljudbeviset från Hårsfjärden – det så kallade 3.47-bandet – var en inspelning av den svenska motorseglaren Amalia. Därefter återstod bottenspåren och så kallade indicier, det vill säga människor som tyckt sig se saker på sjön. Misstaget med Amalia var dock känt för Carl Bildt när intervjun gjordes.]

Men du har aldrig backat?

– På enstaka indikationer, absolut. Men samtidigt finns det indikationer som går åt andra hållet. Där det finns sådant där du har sagt att det där kan inte vara … men sen lägger du plötsligt samman det med ett antal andra saker som du har sett i samma områden, och då graderar man upp det. [Just denna ovetenskapliga arbetsmetodik använde Marina analysgruppen sig av, och just detta var kärnproblemet: den felaktiga tron att indiciekedjor kan ersätta bevisning. Men detta använder alltså Bildt som ett argument FÖR att ubåtarna var här.] At the end of the day, som det heter, i slutet av dagen, så alla de – ja, det tillsattes då X antal olika kommissioner – och de har alla kommit fram till samma slutsats i grunden. [En helt galen lögn. Alla tre kommissioner kom fram till olika slutsatser. Den första, Ubåtsskyddskommissionen 1983, där Bildt själv var den mest pådrivande medlemmen, handlade mest om Hårsfjärden och pekade ut Sovjetunionen. Den andra, 1995 års expertutredning, handlade om åren 80–95, avfärdade de flesta observationerna, underkände Ubåtsskyddskommissionens arbete samt fastslog att bevisen för att peka ut Sovjetunionen inte höll. Den tredje – Rolf Ekéus utredning 2001 – skulle inte främst granska bevisningen utan det politiska hanterandet av frågan, men passade ändå på att kritisera bevisningen över hela linjen – samt hudflängde uttryckligen Carl Bildt för hans agerande i ubåtsfrågan. Samt slog återigen fast att bevisningen inte höll för att peka ut Sovjetunionen.]

Och vad är den slutsatsen?

– Att vi kränktes av ubåtar successivt under hela 80-talet, och sen kan man diskutera om detta tog slut 92, 93 eller 94, det vet vi kanske inte riktigt för där finns lite osäkerhet om enstaka indikationer. [Se ovan.]

Sovjetiska ubåtar?

– Ja. Det finns ingen anledning att ändra den grundläggande slutsatsen som Ubåtsskyddskommissionen drog 1983. [Se ovan. Delar av Ubåtsskyddskommissionens rapport började för övrigt skjutas i småbitar av undersökande journalister redan åren efter att den släppts, och har avfärdats av samtliga granskare sedan dess.]

Men vad tänker du om det här, för 1993 skrev du det här brevet till Jeltsin, där du då pekar ut Ryssland och du som bevis för detta så nämner du de där incidenterna som i efterhand visade sig vara minkar. Vad tänker du om det?

– Ja, det var ju en felindikation, men det var inte fel i sak. [Ett påstående som talar för sig självt. Intressant i sammanhanget är att när Bildt blivit statsminister 1991 utsåg han Emil Svensson, Marina analysgruppens chef och den som bar ansvaret för alla misstag och feltolkningar, till sin säkerhetspolitiska rådgivare. Samtidigt ändrade ÖB marinens insatsregler – eftersom man nu fått politiskt stöd för att göra vad som helst för att sänka en ubåt – till att inte längre avfyra varningsskott utan direkt sätta in dödande vapen om man hade en »säker« ubåtsindikation. Det så kallade typljudet räknades som en sådan, eftersom man då ännu inte begripit att det skapades av sillar. Vid en ubåtsjakt i Hävringe 1992 hörde man typljudet och avfyrade en nyinköpt målsökande torped mot målet. Eftersom det var ett sillstim ignorerades det av torpeden som istället vände om och satte fart mot korvetten som avfyrat den. Lyckligtvis kunde den fjärrdesarmeras. Om detta örlogsfartyg istället hade sänkts, med ett okänt antal värnpliktiga och officerare ombord, hade katastrofen utgjort det ultimata resultatet av Carl Bildts ansvarslöshet och missriktade övertygelse.] Det fanns ubåtar, men på andra indikationer, andra observationer. Men det finns alltid felindikationer.

Så du har utifrån den här informationen som har kommit fram, du ser ingen anledning till att ändra de uttalanden du gjorde på den här tiden?

– Nej, tvärtom.

Tvärtom?

– Ja, om du tar det där som man sade … Det var ju många som sade det finns inga miniubåtar i Sovjetunionen … [Korrekt: till och med Must, Sveriges utrikesspionage, sade till marinen att Sovjet saknade operativa miniubåtar. Detta skriver både Emil Svensson och förre Marina analysgruppmedlemmen Nils-Ove Jansson i sina memoarer. Däremot ägde Sovjet några primitiva dykfarkoster, Triton I och Triton II, och frågan gällde huruvida de kunde förklara observationerna. Den mest potenta av dem – Triton II – gick i sex knop och hade batterier som räckte i tolv timmar. Eftersom den saknade tryckskrov var besättningen utsatt för den rådande vattentemperaturen samt bar dykardräkt och personliga luftaggregat. Den var alltså enbart ämnad åt korta uppdrag, och kan följaktligen uteslutas i svenska inre vatten – annat än med tillgång till någon form av mobil basering i form av ett ytfartyg eller en moderubåt. Relevanta ytfartyg observerades inte i samband med de svenska ubåtsjakterna och moderubåtshypotesen saknar faktamässigt stöd.] ehh … i dag vet vi om de där miniubåtarna [Utöver att de alltså inte var miniubåtar utan dykfarkoster, är de ändå uteslutna av logiskt tänkande människor av ovannämnda skäl. Dessutom stämde deras konstruktion inte överens med allmänhetens observationer, exempelvis för att de saknade periskop. Oavsett vilket är det alltså rimligen Tritonfarkosterna Carl Bildt syftar på.], de står uppställda på museum i Ryssland [Det stämmer: Triton I och Triton II finns uppställda på museer i exempelvis Kronstadt och Vladivostok.]. Och i dag har vi också talat med ryska officerare, eller före detta sovjetiska officerare som var med om detta [Antingen sitter Bildt på uppgifter som av svårbegripliga skäl ej har offentliggjorts, eller så syftar han på de tre före detta ubåtsmän som deltog i SVT:s program Reportrarna 1996. Två av dem pratade endast allmänt om undervattensverksamheter, och nämnde aldrig Sverige, den tredje pratade specifikt om operationer i Sverige och var en anonymiserad och pixlad »Sergei« som i programmet orerade om kärnvapenminor av plast och andra orimligheter. Samtliga seriösa bedömare avfärdar honom som mytoman: inte ett enda av »Sergeis« påståenden styrktes i TV-programmet och inga fakta har därefter framkommit som tyder på att något han säger har hänt. Eventuellt syftar Bildt även på att Emil Svensson i sina memoarer skriver om tre personer som under ytterst lösa omständigheter – Svensson nämner inga namn och inga platser, endast att detta skett i det forna Sovjet – sagt saker som lät antyda att de varit i Sverige. Svensson skriver själv om en av dem att han inte vet om det är en »provokatör eller galning« som sitter framför honom, och ingen av de ryssar han nämner levererade en enda kontrollerbar upplysning eller detalj som talade för att de inte bara drev med honom.]. Så i dag råder ingen som helst tvekan om detta.

FOTNOT: Även om inte Carl Bildt pratar om den i det här sammanhanget, så sjösattes även en 30 meter lång sovjetisk miniubåt som kallades för Piranha mot slutet av 1988. Tester i Östersjön visade att den inte var sjövärdig och den återfördes till varvet i Leningrad, där ännu ett exemplar sjösattes året därpå. Detta sammanföll med Sovjetunionens sammanbrott och det finns inga belägg för att de två Piranhorna någonsin användes operativt. Tvärtom var de föremål för en brottsutredning gällande korruption och missbrukande av statliga medel. Efter några misslyckade försök att sälja dem på dem internationella marknaden styckades de upp till metallskrot.

I dag avslöjar Filter att marinens mest kända ubåtsspår skapades av marinens egna fartyg – när man letade efter ubåtsspår. Filters chefredaktör svarar på fem frågor om scoopet.

Det här hände för 36 år sedan. Varför är detta viktigt?

– Bottenspåren från Hårsfjärden 1982 utgör fundamentet för den ubåtshysteri som präglat Sverige sedan dess. Året innan hade den sovjetiska ubåten U137 gått på grund utanför Karlskrona, vilket väckte misstanken att ryssarna medvetet skickade undervattensfarkoster till svenska vatten. Efter ubåtsjakten i Hårsfjärden fann marinen mystiska spår som man hävdade var skapade av tidigare okända sovjetiska miniubåtar med larvband. Detta ledde till tron att ryssarna kunde befinna sig i vilken grund och otillgänglig vik som helst – och svenskarna tolkade sammanlagt 6 400 skärgårdsobservationer som tecken på främmande undervattensverksamhet.

Under åren har en rad »tekniska bevis« avslöjats som felaktiga: inspelningen av en påstådd sovjetisk ubåt visade sig vara en svensk taxibåt, ett annat bevisljud var minkar, ytterligare ett bevisljud var sillstim, och så vidare. Spelar det då någon roll att även bottenspåren var fel?

– Bottenspåren var det sista återstående påstått tekniska beviset för sovjetiska intrång på svenska inre vatten. Att de nu visar sig skapade av ankringen av marinens egna båtar leder tankarna till detektiverna Dupond och Dupont, som i ett Tintinalbum är vilse i öknen och blir överlyckliga då de finner hjulspåren efter sin egen jeep. Till skillnad från tidigare avslöjanden, som handlade om relativt avancerade saker som ljudanalys, röjer detta skandalens absoluta kärna: de ansvariga saknade de mest grundläggande kunskaper i undersökningsmetodik och bevisvärdering.

Hur kunde marinen vara så klantig?

– Djupt övertygade människor kan få för sig vad som helst. De ansvariga marinofficerarna hade hypotesen att ryssarna var här och anpassade faktaunderlaget tills det stämde med den. Det är ett klassiskt sätt att nå fram till felslut och bryter mot all vetenskaplig metod. Som jag ser det är det minst lika upprörande att svenska beslutsfattare, medier och medborgare så förbehållslöst kunde svälja deras påståenden. Bristen på källkritik och faktakontroll är fundamental i ubåtsfrågan.

Hur kan man komma åt det problemet?

– De flesta företeelser som militärerna uppfattat som suspekta har i slutändan retts ut av civila experter; stötestenen har varit Försvarsmaktens hemlighetsmakeri och ovilja att dela med sig av rådata. Att det tog 36 år att avslöja sanningen om bottenspåren i Hårsfjärden säger något om problemets vidd. Men i Sverige har inte ens våra folkvalda representanter i Riksdagen rätt att ta del av militärens underlag. Till och med den utvalda skara som ingår i Försvarsutskottet är hänvisad till vad Försvarsmakten väljer att lägga fram. Någon kritisk granskning förekommer inte, och i de få fall då regeringen tillsätter utredningar kännetecknas även dessa av att militära intressen helt eller delvis granskar sig själva. Denna brist på civil insyn och kontroll hör inte hemma i ett modernt samhälle. I USA har de folkvalda rätt att både inkräva underlag och vittnesmål av försvarsmaktens företrädare. För den som vägrar inställa sig eller begår mened väntar hårda straff. En liknande ordning borde kunna införas även i Sverige.

Är inte det en naiv förhoppning?

– De militärer, politiker och journalister som satsat sin prestige och sina karriärer på påståenden om sovjetiska undervattensintrång kommer nog aldrig att ändra sig; precis som de ansvariga i Quickfallet kommer de att kämpa emot med irrelevanta inlägg och undanflykter. Av den anledningen har vi lagt upp hela faktaunderlaget på vår hemsida. Den som tidigare har tvivlat på att de svenska ubåtsjägarna jagade hjärnspöken kan alltså sluta göra det nu. Det enda som egentligen återstår är att analysera hur det kom sig att just Sverige kunde drabbas av denna en av världshistoriens mest långlivade kollektiva vanföreställningar. Att historieböckerna behöver skrivas om är en bisak i sammanhanget – den långt viktigare missionen blir att säkerställa att något liknande inte kan hända igen. Den minnesgode vet att Försvarsmakten ytterst motvilligt accepterat vartenda ett av de pinsamma avslöjanden som gjorts under decenniernas lopp, och då oftast med kommentaren att det finns annan – företrädesvis hemlig – bevisning som gör att man ändå anser sig ha rätt. När sedan även denna avslöjas som felaktig upprepas budskapet, liksom nästa gång, och nästa. Även efter ubåtsjakten hösten 2014 radade marinen upp samma slags »tekniska bevis« uppstagade med svaga stödindicier som i Hårsfjärden, och när det enda bevis marinen själv kallat för »säkert« 2015 avslöjades som en blunder backade man ändå inte från sina slutsatser. Eftersom Försvarsmakten har visat sig oförmögen att ta tag i det här problemet åligger det alla oss andra – landets beslutsfattare, massmedier och befolkning – att verka för de förändringar som krävs.

Nu är vårt tioårsjubileumsnummer på väg ut till er prenumeranter, och mot slutet av veckan når det även butikernas hyllor. Men den som är plusprenumerant kan redan nu läsa samtliga reportage och artiklar på magasinetfilter.se.

I Filter #61 drar vi ut i skogen tillsammans med Roland Rittman, den pensionerade biologiläraren som tände gnistan till det nordiska matundret. Vi träffar Carolina Falkholt ­– Sveriges kanske mest internationellt omtalade konstnär just nu – i hennes ateljé i New York. En stor del av tidningen viks till att ta reda på vad som hänt med de människor och fenomen vi uppmärksammat det senaste decenniet. Hade vi rätt när vi skrev om farorna med mikroplaster? Vad har hänt med föräldrarna som blev fråntagna sin dotter efter falska anklagelser om skakvåld? Hur väl står sig marinens sista bevis på ubåtsaktiviteter i svenska vatten?

Dessutom: Lisa Syrén snackar åldrande, Yasha Yukawa smider svärd, Erik Gunhamn lyfter tyngder och Nahid Persson gör film om en man med 23 kvinnor.

Trevlig läsning – och hoppas ni vill hänga med oss mot tio år till!

Varje fredag tipsar Filter om de bästa dokumentära berättelserna – samt ger er en aktuell rekommendation ur vårt eget arkiv:

Wild Wild Country (Netflix)

1981 vaknade invånarna i det lilla samhället Antelope i Oregon till nyheten att en närliggande ranch hade köpts för 5,75 miljoner dollar av följare till den spirituelle ledaren Bhagwan Shree Rajneesh. Snart invaderade tusentals människor klädda i rörelsens grälla dräkter det sömniga området och upprättade en ny stad på ranchen, kallad Rajneeshpuram. De byggde bostadshus, restauranger, affärer, landningsbanor och växthus; skapade ett polisväsende, en brandkår och egen lokaltrafik … Som flest bodde omkring 7 000 människor i staden.

Den inledningsvis ganska harmlösa kulturkrocken mellan de gudfruktande, konservativa Oregonborna och de nyanlända »fri kärlek«-propagandisterna fick med tiden helt andra proportioner: lokalpolitiska bråk, förgiftningar, lönnmordsplaner, en FBI-utredning och en gigantisk avlyssningsskandal.

I den nya Netflixserien Wild Wild Country får tittaren – med hjälp av ett otroligt rikt arkivmaterial och ingående intervjuer med såväl Bhagwan-anhängare som Antelopebor – följa den fullkomligt osannolika historien från början till slut. Att serien består av hela sex avsnitt gör att den ibland är repetitiv, men för det mesta känns speltiden motiverad: berättelsen har så många sagolika vändningar att man häpnar om och om igen. I en inspelning från 80-talet, som visas i seriens första avsnitt, sammanfattar kanske en Oregonbo händelserna allra bäst: »Någon kommer att skriva en bok om det här, och när den boken ges ut garanterar jag er att folk kommer säga att den är påhittad.«

OSKAR SONN LINDELL

Inside the Two Years That Shook Facebook – And the World

För ungefär en månad sedan pryddes magasinet Wireds omslag av en blåslagen Mark Zuckerberg. Bilden symboliserade »Facebook’s two years of hell«, och texten handlade om hur bolagets grundare och VD tvingats inse att hans plattform inte alltid används för goda syften, och att han själv har enorm makt över människors liv. Omslaget visade sig närmast profetiskt: de senast dagarna har medierna fyllts av rapporter om hur skumraskföretaget Cambridge Analytica kommit över 50 miljoner människors användardata och – enligt egen utsago – använt dem för att hjälpa Trump bli USA:s president. Wired-texten är kanske inte någon läsfest i traditionell bemärkelse, men den visar tydligt hur Cambridge Analytica-skandalen bara är ett av Facebooks – och våra – många problem.

Den som hellre vill läsa en insiktsfull sammanfattning av de senaste dagarnas nyhetsrapportering kan göra det hos Computer Sweden.

CHRISTOPHER FRIMAN

By the Book

Självhjälpsböcker är något man kan känna en skräckblandad förtjusning inför. Det finns något lockande i att förändra sitt liv till det bättre med hjälp av några sidor text, samtidigt rymmer få litterära genrer så mycket skräp. De enda självhjälpsböcker man vågar sig på är väl sådana som pålitliga vänner själva testat. I podcasten By The Book är det precis vad som händer.

Den amerikanska komikern Jolenta Greenberg och hennes kompis Kristen Meinzer testar kända självhjälpsböcker som ett slags »vilt socialt experiment«. Efter att ha läst en bok ägnar de två veckor åt att leva helt enligt bokens råd, för att sedan berätta hur det gick. Böckerna spänner från buddisminspirerade storsäljaren The Secret till relationsböcker som De fyra kärleksspråken och ta-tag-i-ditt-liv-böcker som minimalisten Marie Kondos extrema ordningslära i Konsten att städa. Det är väldigt roligt.

En fantastisk sekvens är när Greenberg och Meinzer, med sina respektive, lever under Kondos deviser, och Meinzers partner flippar på att till och med tvålen ska läggas undan i ett skåp efter användning (dessutom efter att man sagt »tack!« till tvålen). Men det som gör podden riktigt bra är att den lyckas balansera det komiska med de tänkvärda saker böckerna emellanåt bjuder på. Greenberg och Meinzer vågar också vara så pass självutlämnande att samtalen kommer ner på djupet. Efter ett par avsnitt är man helt enkelt beroende.

ELIN KLEMETZ

Infiltratören

För ett par veckor sedan stod det klart att det blir »film eller TV-serie« av Simona Ahrnstedts roman Allt eller inget. Produktionsbolaget Unlimited Stories, som även står bakom filmerna Hallonbåtsflyktingen och Himlen är oskyldigt blå, har lagt vantarna på rättigheterna till vad som kan bli Sveriges första romancefilm.

I Filter #46 följde Christopher Friman med Ahrnstedt på konferensen Romance Writers of America dit hon åkt för att träffa andra författare i genren. »Nu är jag Sveriges romancedrottning. Det är lite mindre imponerande än det låter med tanke på att jag är den enda som skriver romance i Sverige« berättade Ahrnstedt då. Själv blev hon författare först efter 40 års ålder i en hårt mallad genre som av henne själv beskrivs som »det okreddigaste som finns« På konferensen Romance Writers of America framkom bland annat att flera av författarna tvingats hålla en produktionstakt så hög som sex böcker om året – något som gett upphov till viktuppgång, stress och obefintlig research. Ahrnstedts böcker stod dock ut från mallen – de var välarbetade och jämställda: »Det här handlar inte om våp som sitter hemma och knypplar och väntar på den rätte. Det här är böcker om kvinnor som tar ansvar för sina liv, sina sexliv, sin ekonomi.«

CAROLINE LUNDGREN