För ett par år sedan var jag på vad som tyvärr bara kan beskrivas som en »tjejmiddag«. Jag hatar begreppet eftersom det 1. Oftast beskriver en tillställning där vuxna människor, inte barn, träffas, och 2. Det implicerar att en viss sorts mat äts, vin dricks och samtalsämnen avhandlas. Men med tanke på vad som faktiskt pågick under den här sammankomsten så är det nog den mest korrekta benämningen.
Ett antal enheter in berättade en av deltagarna att hon snöat in på färganalys. Inget någon dittills sagt hade mötts med lika stor entusiasm, och alla ville veta vad just de passade i. Nu visade det sig vara en mer komplicerad process än så, en konsultation skulle ta ett par timmar, men vi fick ändå några snabba utlåtanden. Jag skulle ha kornblått, och undvika ljusgult. Hon hade inte fel. Ett par veckor tidigare hade jag spontanköpt en smörfärgad skjorta på Emmaus, som när jag väl provade den hemma fick mig att se gravt bakis ut. När jag i samma veva skulle måla om väggarna hemma var den ett enkelt val som slit-och-släng-skjorta.
Färganalysen har sedan dess förföljt mig på sociala medier, där kvinnor i 40-årsålderns intressen har reducerats till att bli av med sin »mammamage«, tillsätta kollagen på så många olika sätt som möjligt, och veta vilken årstid man är.
Nu har färganalysen även tagit sig in i gammelmedia. Dagens Nyheter och Göteborgs-Postens reportrar har skrivit om sina konsultationer, och SVT:s Morgonstudion ägnade häromdagen tio minuter åt att diskutera färger. Anledningen till inslaget var att Stina Lönnkvist, känd i de nya medierna som Stinza, i veckan kommit ut med boken Färganalys.
Senast färganalys var på modet var under 1980-talet, tack vare en annan bok: Color Me Beautiful av Carole Jackson. När den tryckts i den 31:a upplagan tre år efter utgivning fick Jackson en snilleblixt och började även certifiera konsulenter som kunde erbjuda sina tjänster till medelklassens kvinnor. Jackson brukade hävda att färganalysen härstammade från den schweiziske konstnären Johannes Ittens vetenskapliga studier, något min kollega Jacob Ohlsén underhållande avfärdat som en lätt överdriven beskrivning av Ittens teorier. Sedan mättades marknaden, nya generationer föddes och färganalys blev något pinsamt morsan höll på med.
Att den nu gjort på comeback på sociala medier ger modevetaren Philip Warkander en initierad förklaring till i GP:s text: »Den egna identiteten anses vara en viktig fråga, till skillnad från hur det var för tidigare generationer, som ofta ›bara var ‹. Det egna jaget är ett projekt och därför ägnas mycket energi åt den egna själviscensättningen. Här passar färganalys perfekt in: det finns en hel vokabulär och pseudovetenskap som kan berättiga att man tittar på sig själv i spegeln.«
Lägg där till den snabba kommunikation som krävs i sociala medier, man måste hitta etiketter för att beskriva sig själv så kärnfullt som möjligt och locka följare: »Jag är också HSP, så här klarar jag vardagen«, »Så här tokigt blir det för mig som introvert när jag går på fest«, »Är du också en kall vår? Så här ska vi klä oss i höst!«
Dagens färganalytiker verkar sällan hänvisa till vetenskap – bravo! – däremot använder många ett tidstypiskt argument för sin verksamhet: Den ska få oss att konsumera mindre. Tillåt mig att tvivla. Människor som är så intresserade av sitt eget utseende att de betalar tusentals kronor för – och lägger ungefär lika många timmar på – att ta reda på vilka färger som får dem att skina är antagligen fortsatt mycket tacksamma konsumenter. En sak jag dock kan rekommendera om man vill dra ner på spontanköpen: orka ta dig in i provrummet. Där kan du själv avgöra om det där plagget får dig att se ut som om det blev lite för många glas bubbel på gårdagens tjejmiddag eller ej.
