Jag tillhör generationen som vuxit upp med Jack Werner; jag har haft hans bok om källkritik som kurslitteratur, imponerats av hans viralgranskningar och haft »Creepypodden« som tidsfördriv i lurarna. Mina förväntningar var därför höga när jag läste om TV4-serien där han skulle gå till botten med svenskars »övernaturliga« upplevelser – och med experthjälp och research försöka hitta en logisk förklaring.
Programmet verkade ju kunna bli en perfekt syntes av Werners annars så svårförenliga sysselsättningar: källkritik och människors spökhistorier.
Men redan vid de första bildrutorna av Kalla kårar, som hade premiär i går, förstår jag vartåt det barkar.
Det är mörkt – miljön dimmig och musiken kuslig – när Jack Werner förklarar bakgrunden till veckans mysterium: ett dussintal personer har varit med om oförklarliga fenomen vid ett äldreboende i Gamleby. Vi får höra tre skärrade vittnen berätta om alltifrån svävande mässingstavlor till stolar som släpas längs golvet. Dryckesglas och vaser har flugit i marken, och ett vittne skymtade en gång en gubbe med tomma ögonhålor.
Ingen säger sig tro på spöken – för transparensens skull gör jag det inte heller – och alla söker en förklaring. Av det skälet kallar Jack Werner in två experter.
Fysikern Jonas Enander fastnar vid en handfull hypoteser: ett närliggande byggarbete kan ha orsakat buller, en lokal minijordbävning likaså. Det kan också ha att göra med »termisk expansion och kontraktion«, säger han, och skickar iväg Werner på ett experiment för att visa. Ett oljefat fylls med varm vattenånga, täcks av is och – poff! – fatet imploderar.
Okej… Hur applicerar man det på ett äldreboende? Det bemödar sig ingen om att besvara. Istället avfärdar Jack Werner, med hjälp av lite dokumentation, fysikerns osannolika teorier om buller. Det rimliga hade givetvis varit att testa andra hypoteser och gå till botten med varje enskilt vittnesmål för sig – inte klumpa ihop dem till samma sörja – men Werner snöar in på ett annat spår.
Programmets andra expert heter Sara Duppils och är »religionspsykolog och forskare«. Hon talar i termer som »platsbunden entitetkontinuitet« – vilket översätts till hemsökta platser – och psykokinesi, människans förmåga att påverka föremål i rummet. Hon har inget oljefat att visa upp, men berättar om poltergeists, och det är något Werner »inte kan släppa«.
Vi får veta att poltergeists bara spökar där människor finns – alltså verkar människors uppfattningsförmåga vara det centrala i sammanhanget. Och ungefär här hade programmet kunnat bli riktigt bra. Här hade Jack Werner kunnat lägga den sista pusselbiten och gå till en vittnespsykolog.
Denne hade kunnat berätta om vårt fragila minne: om hur det påverkas av att redan ha hört spökhistorier om äldreboendet, om hur ens egna upplevelser lätt förväxlas med andras, och framför allt hur starkt vi påverkas av den så kallade förväntanseffekten. På sistone har vi fått den extremt pedagogiskt demonstrerad i våra västra grannländer: ögonvittnen har varit helt säkra på att de sett drönare, men när polisen granskat deras mobilfilmer har de rymt trafikflygplan, helikoptrar och till och med stjärnor.
Vittnespsykologen hade också förklarat varför det spelar liten roll att bedöma vittnena som »trovärdiga«, när de uppenbarligen brister i tillförlitlighet. Werners resonemang är helt enkelt hårresande för att komma från en källkritiker. Samtidigt förstår jag dilemmat: med en vittnespsykolog hade serien blivit obegripligt kort, eftersom samtliga mysterier hade givits en snarlik förklaring.
Det enda Werner kommer fram till är alltså vad som inte ligger bakom människornas upplevelser. Och eftersom han låter spökperspektivet väga lika tungt som det vetenskapliga och logiska – inom journalistiken kallar vi detta falsk balans – landar han i att förklaringen lutar åt poltergeists. Vilket, såklart, är okej i underhållningssammanhang. Men i ett program som går under genren »dokumentär« är det snarare att betrakta som en journalistisk dikeskörning.
I slutet blir det faktiskt otäckt på riktigt: genom en arkeolog snokar Werner fram att det kanske finns järnåldersgravar under äldreboendet, och att det kanske har utförts offerritualer på platsen. »Inte konstigt om det pågår grejer där«, förkunnar han i en vändning som inte ens en övertygad hade kunnat se komma. Tillåt mig leka djävulens advokat: Är inte ett äldreboende – där folk har dött i rasande takt de senaste hundra åren – skäl nog?
Han presenterar hursomhelst sitt fynd för ett av vittnena. Hon, som bara ville ha en förklaring, fryser till is: »Det känns jättemörkt helt plötsligt.« Werner rundar av cirkusen genom att stirra in i kameran: »Vad tror du? För det är upp till dig.«
