Vissa reportage man skriver betyder mer än andra, och det jobb som känts viktigast för mig var att granska diagnosen Shaken Baby Syndrome.

Sommaren 2013 fick jag ett mejl från en läkare som hade engagerat sig i flera fall där föräldrar dömts för att ha skakat sina barn. Läkaren var starkt kritisk till diagnosen, som sades kunna fastställa att ett barn blivit misshandlat om det uppvisade tre specifika skador – den så kallade »triaden«.

För en journalist utan några specialkunskaper inom medicin var det lika delar lockande som avskräckande information. Även om läkaren inte var ensam om att ifrågasätta diagnosen, så var ändå majoriteten överens om att den var riktig.

Eftersom flera detaljer framstod som märkliga började jag ändå titta på saken. De påstått skakade barnen hade de skador som räknades in i triaden – men sällan några andra skador som borde ha uppstått när det skakats hårt. Det fanns aldrig några vittnen, erkännanden eller tekniska bevis. I brist på det dömdes de som ansågs vara troliga förövare: i USA dömdes ofta barnskötare, då de antagligen inte ansågs ha lika starka emotionella band till de barn de tillbringade så mycket ensamtid med. I Sverige dömdes ofta pappor, då de antagligen ansågs ha lättare att ta till våld än mammor. Oavsett om diagnosen stämde eller ej så verkade förfarandet vara mycket rättsosäkert.

Jag fick kontakt med flera familjer som anklagats för att ha skadat, eller till och med dödat, sina barn genom skakvåld. De jag kom att tillbringa mest tid med var Erik och Nan. Erik hade dömts för att ha skadat deras spädbarn och hade suttit två år i fängelse. Nan hade friats i domstol, men dottern var trots det fortsatt placerad i fosterfamilj. När jag träffade dem för första gången var deras dotter sex år gammal.

Jag tyckte genast om Erik och Nan. De var lugna, reflekterande och vänliga människor – det gick inte att föreställa sig dem som barnmisshandlare. Men hur ser en sådan ut? Jag tänkte ofta på ett exempel som tagits upp under min journalistutbildning: en tidning hade skrivit om en familj vars barn blivit omhändertaget för att det skulle ha blivit misshandlat. Efter tidningens många reportage hade familjen fått tillbaka sitt barn, som strax därpå hade mördats.

Jag fick fullmakt från Erik och Nan för att begära ut allt som rörde deras fall. Jag gick igenom decimetertjocka högar av domar och socialtjänstdokument. Jag läste den forskning som fanns om diagnosen. Till slut var jag säker på att diagnosen var minst sagt undermålig och att människor dömts på felaktiga grunder. Det som gjorde saken än sorgligare var de konsekvenser en dom kunde få: barn fråntogs sina biologiska föräldrar.

Det hör till ovanligheterna att Filter följer upp texter, men det här var ett extraordinärt fall. Filter har därför skrivit om Erik och Nan i tre reportage (läs del I, II och III här). Dels kändes det relevant för att Erik och Nans fall utvecklade sig i en allt mer bisarr riktning: trots att Nan friats från alla anklagelser och trots att Erik fått resning och frikänts, så agerade socialtjänsten som om de var skyldiga. Istället för att jobba för en gradvis återförening av den biologiska familjen gick socialen till domstol för att frånta Nan vårdnaden. Det var helt enkelt upprörande att se hur allting bara pågick. Dels skrev vi fler delar för att vi tyckte att det var ett ämne som förtjänade mycket mer uppmärksamhet. Innan jag började skriva om saken hade främst DN skrivit en del om kontroverserna runt diagnosen. Efter mitt reportage lyftes frågan i såväl TV som radio och andra tidningar. Erik och Nan gjorde några fler intervjuer. Men inte ens när en statlig utredning 2016 slog fast att det inte fanns tillräckligt med vetenskapligt underlag för Shaken Baby-diagnosen blev det en så stor nyhet som jag tyckte den förtjänade att bli.

Därför blev jag glad när jag såg att P3 Dokumentär i går släppte ett avsnitt om diagnosen och om Erik och Nan. Det här behöver få så mycket uppmärksamhet som möjligt. För som rättsläkaren Anders Eriksson uttrycker sig i dokumentären: »Det här är en humanitär katastrof som pågått alltför länge.«