Nu på lördag 27 oktober, fyller Dawit Isaak 54 år. Under nästan en tredjedel av den tiden har han suttit inlåst i ett eritreanskt fängelse för det han har skrivit som författare och journalist.
Martin Schibbye har rest till landet som håller honom för att undersöka läget i frågan och förutsättningarna för ett frigivande. Dessutom har han träffat Dawit Isaaks familj, UD-representanter och journalistkollegor, och genom dessa och andra intervjuer hittat helt nya uppgifter om Dawits liv i Sverige och Eritrea.
Resultatet: boken Jakten på Dawit, som kommer ut i vår – och som du till och med 31 oktober kan förhandsbeställa med garanterad signering av Martin.
Med sin djupa kunskap om Afrikas horn och yttrandefrihetsfrågor, och sina egna erfarenheter av att sitta i fängelse i grannlandet Etiopien, är Martin extremt väl lämpad att skriva berättelsen om Dawit Isaak. Vi ställde några frågor till honom om projektet:
Dawit Isaak har nu suttit fängslad i över 17 år. Det är en ofattbar tidsrymd för honom – samtidigt som vi i Sverige kan uppleva att ärendet inte har rört sig en millimeter framåt. Varför skriver du en bok just nu?
– Sommarens fredsavtal, där Etiopien accepterade att dra sig tillbaka från de områden man ockuperat i Eritrea, skapade en politisk jordbävning. Avtalet innebar slutet på en 18 år lång konflikt. Att relationen normaliseras mellan länderna innebär att Eritrea inte behöver befinna sig i ett krigsliknande tillstånd, att handeln i regionen kan explodera, att familjer kan återförenas … Det är detta som soldater och jordbrukare jag träffade vid gränsen drömde om – en fred. Därför känns det som om nu är den rätta tiden att berätta om landets nutid och historia.
– Jag känner också att Dawit Isaak efter alla dessa år blivit en symbol, en väldigt politiserad symbol. Jag vill försöka förstå vem människan Dawit är, vad som har drivit honom och många i hans generation att ge allt för sitt land. Utifrån kan man lätt dra slutsatsen att han var en regimkritiker som fängslades. Men det är förenklat och delvis felaktigt. Främst var han en journalist som skrev om allt i det unga landet – och även rapporterade om regimkritikerna. Det kan tyckas vara samma sak men skillnaden är enorm.
Du har besökt Eritrea två gånger. Landet rankas återkommande som ett av världens mest slutna och ofria. Vad såg du och vem mötte du?
– Att jag och andra journalister har kunnat resa dit vid flera tillfällen de senaste åren visar att det inte är så slutet som myten gör gällande. Jag kunde röra mig fritt utan övervakare både i huvudstaden Asmara och ute på landsbygden. Jag har rest från kusten och Massawa i öster till koppargruvan Bisha i väster för att intervjua människor och söka svar. För ett par år sedan avvisades frågor om Dawit Isaak med aggressivitet. Nu möttes jag av besked om att han är vid liv och att han behandlas bra, men att frågan om en lösning är en intern eritreansk angelägenhet.
– Men min frihet är ju inte allas frihet. Många jag mötte kritiserade brister i samhället och ledningen – men inte landet som sådant. De flesta är väldigt patriotiska. Under båda mina resor har många diskuterat just sanktionerna och att FN:s säkerhetsråd beslutat förlänga dem trots att man inte funnit några bevis för att landet skulle stödja Al-Shabab.
Vad kan man säga om det arbete som Sverige gjort hittills för att få Dawit Isaak fri?
– Att det misslyckats kan vi ju alla konstatera. Kanske är vi i ett läge där allt i den politiska verktygslådan har prövats –och det enbart återstår att som människor vädja till just medmänskligheten. Till traditionen av nåd. Ett frigivande av Dawit Isaak på medmänskliga grunder skulle vara ett stort steg mot en verklig respekt för Eritrea som nation.
Om man ska vara negativ – hur hjälper det Dawit Isaak att det kommer ut en bok om honom?
– Den stora skräcken för Dawit Isaak är förmodligen att bli bortglömd. Uppmärksamheten är viktigare än bröd och vatten. Den gör honom inte fri, men den håller honom vid liv och ger lidandet en mening. Solidariteten fungerar som ett smärtstillande medel för både Dawits familj och som en livförsäkring för honom. När hans barn googlar på hans namn kan de se stödet i ord och handling från Kiruna till Kapstaden. De kan se att deras far sitter fängslad för en bra sak och somna stolta. Dawits barn växer upp utan en pappa, men vi kan se till att de inte också växer upp utan en tro på medmänskligheten.
– Dessutom: efter att jag hade intervjuat ministrar och soldater som slagits 30 år i skyttegravarna blev det tydligt att det inte finns något som kan få Eritrea på knä och börja »lyda« Sverige eller någon annan. Inte ens en militär intervention skulle få ett sådant resultat. De styrande skulle antagligen gå upp i bergen, gräva ner sig, äta injera och vänta ut utvecklingen i ytterligare 30 år. Hot och sanktioner är i dagsläget dömt att misslyckas, eftersom de bygger på en okunskap om det nuvarande eritreanska ledarskapet och landets historia. Jag tror tvärtom att vi behöver se mer av relationsbyggande mellan våra länder, och då måste vi förstå Eritrea. Där tror jag den här reportageboken kommer att bli ett viktigt bidrag.
Till sist: 438 dagar, om din och Johan Perssons reportageresa och fängelsetid i Etiopien, blev Augustnominerad för fem år sedan. Hur är det att skriva reportagebok igen?
– Det känns nödvändigt. Tiden går och det börjar bli bråttom, så det piskar mig att skriva. Till formen blir boken ett energiskt sökande efter svar – så om man gillade mitt sätt att skriva 438 dagar så kommer man att uppskatta Jakten på Dawit också. Det som också känns väldigt nytt även för mig är att utforska och berätta om Dawits liv och arbete i Sverige innan han greps. Det är en tid vi inte vet så mycket om.
Förhandsbeställ Jakten på Dawit här!
- Mer:
- Filterbubblan
Vad vill du att Filter ska skriva om? Tipsa oss!
