Utan min dotter, del II

Sedan Filter skrev om Stockholmsparet som blev felaktigt anklagade för skakvåld mot sin dotter har de friats i alla rättsinstanser. Men socialtjänsten låter dem inte få tillbaka sitt barn. Hur är det möjligt?

När samtalet från advokaten var över blev Erik bara sittande, ensam i sin lägenhet. Sedan kom tårarna.

Drygt sju år efter dagen då han och Nan åkte in till Astrid Lindgrens barnsjukhus för att söka vård för sin nyfödda dotter – men istället anklagades för att ha misshandlat henne, anhölls och fick dottern tvångsomhändertagen – var mardrömmen äntligen över.

Det var precis som han, och allt fler med honom, alltid hade hävdat: att enbart utifrån röntgenbilder slå fast att ett spädbarn hade blivit misshandlat, och dessutom vem som var den förmodade gärningsmannen, var absurt. Enligt advokaten skulle Eriks godkända resningsansökan inte ens tas upp till förhandling – det nyinkomna rättsintyget från Rättsliga rådet avfärdade inte bara bevisningen mot Erik, utan ifrågasatte hela diagnosen Shaken Baby Syndrome.

Han var frikänd.

När han lugnat ner sig något ringde han släkt och vänner, och exfrun Nan förstås, för att dela med sig av nyheten. Alla blev överlyckliga. De hade aldrig tvivlat på hans oskuld – genom alla dessa år av rättegångar, överklaganden, fängelsestraff och resningsprocesser.

Sedan klarade Erik inte av att vara hemma längre. Tankarna bara snurrade. Han var tvungen att ge sig ut och springa.

Mitt i allting kände hans exfru Nan ändå en gnagande ovisshet. Vad skulle nu hända med deras dotter Sara? Skulle hon verkligen få komma hem? Nan var så orolig att hon inte kunde sova på natten. Det gick inte att tänka på något annat än socialtjänstens reaktion.

Hon mejlade till den socialsekreterare som handlade deras fall för att berätta att Erik var frikänd, att själva grunden till det omhändertagande de kämpat mot under sju långa år helt enkelt inte existerade längre. Hon frågade hur socialtjänsten resonerade, och undrade om hon kunde träffa fosterföräldrarna tillsammans med socialtjänsten. Hon kände att det var viktigt att veta hur de pratade med Sara om det inträffade, ifall dottern själv skulle ta upp det med Nan.

Tre dagar senare fick hon svaret. Socialtjänsten hade fullt förtroende för att familjehemmet, eller som socialsekreteraren noga påpekade: »vårdnadshavarna«, pratade med Sara på ett »bra sätt«. Angående socialtjänstens inställning skrev hon: »Informationen om att Erik kommer att bli frikänd i Svea hovrätt beträffande brottsmålet påverkar inte den nuvarande processen gällande vårdnadsöverflyttning.«

Eller på ren svenska: att han var frikänd var irrelevant.

 

Ett par veckor senare sitter Erik och Nan vid Nans köksbord. Nan håller på att återhämta sig från en förkylning, så hon brygger en stor kanna te medan Erik skär upp en saffranslängd. Hon visar ett dokument där hon har listat de rättegångar hon genomgått de senaste åren. Det är två sidor långt och handlar om 13 olika tillfällen. Hon pustar och ler trött.

– Det har varit några gånger …

För lite drygt ett år sedan träffade jag dem vid samma köksbord, bakom lika stora högar av pärmar. Då fokuserade vi på brottsmålet, den påstådda misshandeln och problematiken kring diagnosen Shaken Baby Syndrome. Resultatet blev reportaget »Utan min dotter« i Filter nummer 36 (som går att läsa i sin helhet på magasinetfilter.se). Då gick de under namnen Karl och Nancy, men nu har de gått med på att jag använder deras riktiga namn. Barnens namn är fortsatt fingerade.

Den här gången koncentrerar vi oss istället på Nans kamp för att få tillbaka Sara och på hur omhändertagandet av deras dotter har gått till. Jag har tagit del av domarna i målen, läst socialtjänstens utredningar, sett korrespondensen mellan Nan och socialtjänsten, fått utskrifter från de möten som hållits och läst inlagor från Nans och socialtjänstens advokater.

Två lagar som har stor betydelse i Eriks och Nans fall är Lag med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU, och senare i processen: föräldrabalken. De viktigaste paragraferna i det inledande skedet är §2 och §6 i LVU. I den förstnämnda står det: »Vård skall beslutas om det på grund av fysisk eller psykisk misshandel, otillbörligt utnyttjande, brister i omsorgen eller något annat förhållande i hemmet finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas.« I §6 fastslås att socialnämnden har rätt att göra ett omedelbart omhändertagande om den unge »behöver beredas vård med stöd av denna lag«.

Ungefär två månader efter att Erik och Nan tog Sara till sjukhuset, och där anhölls på plats för att ha misshandlat henne, fick de för första gången stifta närmare bekantskap med de paragrafer de numera kan utantill. Den 12 december 2007 slog länsrätten fast att både Sara och hennes storebror Elliott skulle omhändertas: »Trots det positiva intryck föräldrarna ger kan Stadsdelsnämnden inte göra en annan bedömning än att någon i familjen utsatt Sara för grov misshandel och/eller att föräldrarna inte har kunnat alternativt valt att inte skydda henne. Bedömningen av barnens skyddsbehov måste baseras på de olika specialistläkarnas utlåtanden.«

Barnen placerades i jourhem. Erik och Nan var förtvivlade, men intalade sig att det var tillfälligt – trots att socialtjänsten redan nu skrivit i barnens vårdplaner att placeringarna bedömdes bli långvariga. En månad senare dömdes Erik till ett års fängelse för barnmisshandel. Nan friades.

Samtidigt som de letade efter medicinska experter som kunde gå igenom deras fall inför Eriks överklagande arbetade de intensivt med att få hem barnen. Enligt praxis ska socialtjänsten i första hand undersöka om omhändertagna barn kan placeras i den biologiska familjens nätverk. Så hade inte skett, men efter påtryckningar från Erik och Nan anordnade socialtjänsten ett nätverksmöte i slutet av februari.

Tillsammans med tolv vänner och familjemedlemmar tog de sig till kontoret vid Medborgarplatsen. Redan från början gick det snett – de kunde inte ens komma överens om hur de skulle placera sig i rummet. Till slut satt alla i en stor ring, med socialsekreterarna samlade på en sida. Ingen i nätverket trodde på att Erik, eller någon annan, hade misshandlat Sara. De hade funnit att Shaken Baby Syndrome var en ifrågasatt diagnos och var väldigt kritiska till socialtjänstens agerande. De sade saker som att det här handlade om liv och död, och att man inte kunde behandla familjen på ett mer fruktansvärt sätt än man gjort. Varför hade socialtjänsten inte gjort en egen bedömning av familjen, och varför hade de inte utrett om barnen kunde placeras i nätverket?

Svaren de fick gjorde inte stämningen bättre. Socialtjänsten menade att Saras skador var så allvarliga att det inte var nödvändigt att utreda familjen, och att medlemmarna i nätverket diskvalificerade sig själva genom att inte acceptera att hon blivit misshandlad. Visst arbetade de för att barn skulle få komma hem till sina föräldrar, men just Saras vårdplan utgick från att hon skulle uppväxtplaceras, det vill säga bo i ett familjehem tills hon var myndig.

Erik och Nan gick därifrån med en känsla av hopplöshet. De hade velat få till någon form av samarbete och kommunikation med socialtjänsten, som inte verkade ha en tanke på att hjälpa dem att få hem något av barnen.

 

Den 28 mars lyckades Erik och Nan åtminstone få hem Elliott, efter en dom i kammarrätten. När han kom hem mådde han inte bra. Tvååringen hade då varit skild från sina föräldrar i drygt fem månader och var arg, samtidigt som han hela tiden sökte deras kontakt. Han lade sig ofta uppe på dem och höll fast dem med sina armar, som om han var rädd att de skulle försvinna. På inrådan av sina advokater lade de hemtagningen av Sara på is till dess att Eriks överklagan var avgjord.

Under våren 2008 fick de veta att socialtjänsten planerade att flytta Sara från det jourhem hon vistades på till ett familjehem. Nan och Erik blev oroliga. De ville absolut inte att Sara skulle behöva bryta upp från sin nya trygghet innan hon fick komma hem till dem igen – efter att Erik friats.

Vid ett inplanerat möte med socialtjänsten en månad senare välkomnade socialsekreteraren dem med ett stort leende. »Vi har hittat ett perfekt familjehem«, sade hon. »De sitter i rummet här bredvid. Vill ni träffa dem?«

Nan och Erik blev chockade. Hade socialtjänsten letat upp ett familjehem utan deras vetskap? Nan och Erik vägrade att träffa paret, och gick nedslagna därifrån. Vad var det egentligen som höll på att hända?

Åtta månader gammal flyttades Sara till det som fortfarande är hennes hem. Erik och Nan träffade fosterföräldrarna för första gången i en lokal som socialtjänsten hade vid Slussen. Det kändes märkligt att se dem komma med deras eget barn i en grön barnvagn. Sara tittade nyfiket upp ur vagnen. Hon hade precis lärt sig krypa, och Nan, Erik och Elliott kravlade runt på golvet med henne. Sara lyssnade nyfiket när Nan läste en thailändsk barnbok för henne. Hon tänkte att Sara kanske kände igen sitt modersmål från när Nan pratat med henne när hon låg i magen?

När fosterfamiljen efter två timmar lämnade lokalen med Sara i vagnen såg de lyckliga ut. Som vilken liten familj som helst.

Därefter fick Nan och Erik träffa sin dotter en gång i månaden, under två timmar, i socialtjänstens lokaler och under överinseende av en kontaktperson. Hur fantastiskt det än var att få träffa henne var det svårt att komma undan känslan av att de sågs som monster som var redo att skada sin dotter på de mest fruktansvärda sätt.

Sara verkade må bra. De allvarliga men som det hade sagts att hon skulle få av den påstådda misshandeln märkte de inte mycket av. Hon var glad och sökte mycket kontakt med dem, särskilt med Erik, som hon älskade att klättra upp på och leka med.

Eftersom Nan blivit frikänd och umgängena gick bra tyckte Erik och Nan att de borde få träffa Sara mer. Länsrätten hade slagit fast det sparsamma umgänget, men när dottern hade bott i familjehemmet i fem månader tog Nan och Erik sin begäran vidare till kammarrätten. Socialtjänsten kontrade med att familjehemmet var Saras nya familj och att det var viktigare att hon knöt an till dem. Erik och Nan förlorade.

Erik och Nan ringde en gång i veckan till fosterföräldrarna för att höra hur det var med Sara, men de var alltid väldigt kortfattade. Det kändes som att de helst inte ville prata alls. Att Sara en dag hade lärt sig gå kom därför som en överraskning under en av umgängesstunderna. Nan höll henne i händerna och de gick runt, runt i rummet medan Elliott sprang varv efter varv. Vid sådana stunder kändes alla rättsprocesser långt borta.

Men så snart de var hemma var de tvungna att förbereda brottmålsförhandlingarna i hovrätten. Med hjälp av familj och vänner hittade de utländska experter som gick igenom journalerna. De fann en alternativ förklaring: förmodligen rörde det sig om förlossningsskador som förstärkts av D-vitaminbrist som gjort Sara benskör. Nu kunde de båda bli frikända. Sedan borde det inte finnas några hinder för att de skulle kunna börja om på nytt.

I mars 2009 kom domen. Nan frikändes ännu en gång. Erik dömdes till fyra års fängelse. De utländska expertvittnena avfärdades som charlataner.

 

Nan fick fortsätta att träffa Sara en gång i månaden. De två timmarna flyttades till fosterfamiljens lägenhet på andra sidan stan, och på tunnelbanan dit var Nan alltid glad och uppspelt. Hon längtade så mycket efter sin dotter. Samtidigt kändes det märkligt att komma till ett annat hem och se hur de inrett ett eget rum till Sara. När Nan befann sig där fick hon inte alls en känsla av att det var något temporärt, det kändes som om fosterföräldrarna såg Sara som sin egen dotter. Varje gång Nan skulle gå bröt hon ihop. Det gick inte att göra något annat än att bara stå och gråta. Hon kunde inte vänta ytterligare en månad innan hon fick träffa dottern.

Under hösten 2009 ansökte hon om utökat umgänge. Socialtjänsten menade att hon brustit i sin föräldraförmåga trots att hon friats, men den här gången fick Nan rätt att träffa Sara varannan vecka. Hon tolkade det som att det var enklare att söka nu när Erik var ute ur bilden, och en tanke började ta form.

Hon och Erik hade aldrig fått någon vägledning om vad de skulle behöva göra för att få tillbaka Sara. Det enda socialtjänsten återkom till i sina inlagor var att Nan var tvungen att bevisa att hon kunde skydda dottern mot fortsatt misshandel.Nan fick inga råd om hur hon skulle kunna göra det. Hon var villig att göra vad som helst för sin dotter och fick en idé. Kanske kunde det hjälpa om hon och Erik skilde sig och Nan sökte ensam vårdnad om barnen.

Hon sade att hon ville skilja sig från Erik, som blev förkrossad.

– Det var otroligt jobbigt att inse att jag tvingades vara syndabock, säger han i dag. Att jag var tvungen att kliva ur bilden.

Framför allt ville han inte säga upp vårdnaden om Elliott. Vad var meningen med det? Men till slut skrev han ändå under pappren.

– Det handlade om att hjälpa min dotter. Jag var tvungen att göra allt jag kunde. Om det här var det enda jag kunde hjälpa till med, så hade jag inget val. Jag tyckte inte att det skulle behöva vara så. Jag kände att jag som person aldrig fick komma fram, min föräldraförmåga undersöktes aldrig. Man tittade bara på domen och hur jag framställs i den. Det var jobbigt att inse att jag blivit påtvingad den rollen.

Nans röst bryts när hon berättar:

– Han satt redan i fängelse när vi var i skiljerätten. Och han kom in där med handklovar … Jag tyckte så synd om honom. Men vi hade inget val. Det gick inte på något annat sätt. Erik offrade sig. Vi var tvungna att välja barnen framför allt annat.

Nu var Nan skild från Erik, som dessutom satt i fängelse, och hade ensam vårdnad om barnen. Hon tog hand om Elliott utan några som helst anmärkningar, hade ett jobb, en välskött lägenhet och ett stort nätverk av egna vänner. Nu kunde hon inte gärna göra så mycket mer för att visa att hon »tillförskaffat sig förmågan« att skydda Sara.

 

När Nan nu begärde att socialtjänsten skulle upphäva tvångsomhändertagandet gjorde de för första gången en egen bedömning av Nans föräldraförmåga. Hon träffade fortfarande Sara hemma hos fosterfamiljen och en observatör var med vid två tillfällen. Socialtjänsten bokade också in en privat psykolog som träffade Nan på sin mottagning. Fosterpappan kom dit med Sara och satte sig sedan i väntrummet utanför. De skulle göra en så kallad MIM-bedömning, som går ut på att undersöka samspelet mellan barn och förälder.

Nan visste inte vad hon skulle vänta sig, och fick en påse som hon med jämna mellanrum skulle öppna där hon fann olika uppdrag som hon skulle genomföra med Sara. Först skulle de leka med pipleksaker, sedan skulle Nan bygga en figur som Sara skulle härma. I en av påsarna hittade Nan en handkräm och förstod inte riktigt vad hon skulle göra med den. Det kändes konstigt allting, men Nan gjorde som hon blev tillsagd och smörjde in Sara och skulle få Sara att smörja in hennes händer. Så fortsatte det. Vid ett senare tillfälle fick Nan prata i en timme med psykologen.

Först nio månader senare fick hon ta del av resultatet. Nan beskrevs som följsam och engagerande, men utredaren skrev också att hon hade svårt att leda och att leken lätt blev intensiv. I samspelsundersökningen bedömdes Nan som »konstlat glättig« och att hon inte erbjöd Sara omsorg på ett »naturligt och tryggt sätt«.

När Nan läste utvärderingen kändes den orättvis. Att leken ibland blev intensiv såg hon som en naturlig följd av att de blev uppspelta eftersom de sågs så sällan. Och varje gång var fosterföräldrarna närvarande, vilket i sig kunde skapa en spänning i hennes och Saras kontakt. Dessutom verkade det partiskt att ställa hennes kontakt med Sara mot flickans kontakt med familjehemmet – det var inte så konstigt om hon hade sämre samspel med dottern än de som var med henne hela tiden.

Samtidigt ska ett upphävande av LVU enligt socialstyrelsens allmänna råd höra tätt samman med anledningarna till att barnet omhändertogs – i det här fallet den påstådda misshandeln. Att Nan kunde skydda Sara borde ha stått bortom rimligt tvivel.

Nan förlorade i förvaltningsrätten, men överklagade till kammarrätten och vann, varpå socialtjänsten överklagade till Högsta förvaltningsdomstolen. Där fick hon den 29 juni 2012 den slutgiltiga domen om tvångsomhändertagandet: det upphävdes. Enligt Högsta förvaltningsdomstolen fanns det inte längre någon risk för att Sara skulle misshandlas, och det fanns ingenting som sade att Nan hade så allvarliga brister i sin föräldraförmåga att det skulle skada Sara.

Många av hennes vänner sade att hon genast borde hämta hem Sara och fly med henne till släktingarna i Thailand. De anade att det här trots allt inte var slutet på Nans process.

Men Nan ville inte rycka upp Sara så abrupt från den familj hon älskade och hade blivit en naturlig del av. Hon försökte få till stånd regelbundna samarbetssamtal med familjehemmet och socialtjänsten, men fick nej varje gång.

Efter några månader tog socialtjänsten till en ny paragraf i LVU. §24 säger att nämnden kan besluta om »flyttningsförbud« om en hemflytt innebär en »påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas«. Ännu en domstolsförhandling: i första instans vann socialtjänsten, varpå kammarrätten hävde flyttningsförbudet.

Nan tog hjälp av barnpsykologer för att utforma en plan där umgänget utökades gradvis hemma hos henne och Elliot, utan kontaktperson. Hon bad fosterpappan att vara närvarande den första halvtimmen, för att Sara skulle känna sig trygg.

När dottern kom sprang hon direkt in i lägenheten. Hon visade upp sina leksaker och hon lade sig i den säng som hon ännu aldrig hade fått sova i. Nan tyckte att det fungerade väldigt bra och kände hur kontakten med Sara fördjupades för varje tillfälle.

Men socialtjänsten, fosterföräldrarna och Saras förskola såg en annan sida. De sade att när LVU:et hävdes började Sara drömma mardrömmar, få aggressionsutbrott och inte verka må bra. Deras tolkning var att umgänget skadade Sara. Nan menade att det lika gärna kunde bero på att Sara upplevde en lojalitetskonflikt mot familjehemmet, att hon kanske kände att hon inte fick uttrycka att det var kul att umgås med Nan och Elliott.

Den 24 september 2013 var det återigen dags för Nan att inställa sig i tingsrätten. Socialtjänsten hade åberopat ännu en lag: föräldrabalken, 6 kapitlet, paragraf 8. Där står: »Har ett barn stadigvarande vårdats och fostrats i ett annat enskilt hem än föräldrahemmet och är det uppenbart att det är bäst för barnet att det rådande förhållandet får bestå och att vårdnaden flyttas över till den eller dem som har tagit emot barnet eller någon av dem, skall rätten utse denne eller dessa att såsom särskilt förordnade vårdnadshavare utöva vårdnaden om barnet.«

De ville helt enkelt frånta henne vårdnaden om dottern. För gott.

 

Nan var uppklädd i en fin angoratröja och svarta kostymbyxor, men hennes ögon var trötta. Under förmiddagen fick hon höra hur socialtjänsten återkom till samma gamla argument: Nan accepterade inte misshandeln och utgjorde därför en fara för Sara, hon hade svårt att möta Saras känslomässiga behov, hon skapade otrygghet genom sina krav på utökat umgänge.

Den här gången hade Nan i alla fall understöd. En barnpsykolog och en psykoterapeut hade kommit hem till henne och Elliott när Sara var där, för att observera deras samspel under flera umgängen. Barnpsykologens vittnesmål lät helt annorlunda. Hon beskrev hur Sara var glad och trivdes med sin mamma och bror, att hon sökte Nans kontakt och bad om hjälp, och att Sara och Elliot lekte fint med varandra. Nan beskrevs som en lyhörd och inkännande mor som behandlade sina barn med den största respekt och kunde anpassa sig efter deras behov.

Som vanligt befann sig en handfull vänner och släktingar utanför rättssalen. De fick inte följa med in i sal 17, men kunde i alla fall krama om Nan och förse henne med kaffe under rasterna.

Under eftermiddagen hördes hon under flera timmar, och trots att hon nu var van tyckte hon att det var svårt att svara på alla frågor. Även om hon behärskade svenska bra blev hon förvirrad när olika människor pratade med henne samtidigt. Och det irriterade henne att kvinnorna från socialtjänsten viskade och gestikulerade samtidigt som rätten tittade på videofilmer som visade hennes umgänge med Sara.

När klockan närmade sig 18 öppnades salens dörrar och Nan kom ut i sällskap med sina juridiska ombud David Massi och Emelie Andersson. De kramade om henne och sade några uppmuntrande ord, men Nan verkade inte nöjd.

De 25 oktober fick jag ett kort SMS från Nan: »Jag förlorade vårdnaden om Sara.« När jag frågade om hon ville prata om det svarade hon: »Jag är ledsen, men jag är väldigt trött just nu. Kan vi prata senare? Kanske nästa vecka? Jag är helt slut nu och chockad.«

Fem dagar senare ringde jag upp Nan. Det var höstlov och Elliott var hemma, men han satt uppslukad av ett schackparti, så hon kunde prata utan att han hörde.

– Jag kunde aldrig tro att det gick att flytta vårdnaden så här lätt. I domen står det att det inte är säkert för Sara hos mig på grund av misshandeln. Jag är frikänd, jag vann LVU, som handlade just om min skyddsförmåga och omsorgsbrist, så kommer de tillbaka till misshandeln igen! I sex år har jag kämpat. Erik har suttit i fängelse. Det betyder visst ingenting! Jag kan inte förstå systemet. Jag måste bevisa att jag är en bra mamma, jag måste bevisa att jag kan skydda Sara, jag måste bevisa att jag har anknytning till Sara. Men socialen behöver inte bevisa att Sara inte kan bo hos mig – de har ju inte ens gjort en utredning om hemflyttning. De har gjort fel hela vägen, men de har vunnit i alla fall. Jag som mamma verkar inte ha makt att göra någonting.

Hon sade att hon mådde lite bättre nu. Det hade hjälpt att få träffa Sara under helgen som gått, och att få prata med sina vänner och sin advokat.

– Jag tror på mig själv och vad som är sant i mitt liv: jag vet vem jag är och jag vet hur anknytningen mellan mig och Sara är. Socialtjänsten kan inte säga vem jag är, de bryr sig inte om vem jag är. Jag kommer inte att låta dem fatta beslut om mitt liv.

Oanvänd. Sara har en egen säng hos Nan. Men under sju års tid har hon inte fått sova i den en enda gång.

Ungefär här befinner de sig nu. Domen överklagades och nådde hovrätten i våras, men förhandlingarna sköts på framtiden eftersom rätten begärde en ny vårdnadsutredning gjord av socialtjänsten i den kommun där Sara bor nu, och inte av socialtjänsten på Södermalm.

Nan var nervös när observatören ringde på dörren. Nan erbjöd henne kaffe och fika, men hon tackade nej. Kvinnan satte sig i soffan och sade inte så mycket mer. Hon antecknade allt Nan och barnen gjorde, utan att lägga sig i. Efter ett par timmar plockade hon upp en smörgås ur sin väska, men tackade till och med nej till ett glas vatten till den. Det kändes inte direkt som en naturlig situation.

Utvärderingen sade i alla fall att umgänget fungerade väl. Sara hade kul och bjöd in Nan i leken, Nan var följsam och bekräftande mot Sara. Sara kallade henne »Mamma Nan«, bad henne om hjälp och sökte både fysisk kontakt och ögonkontakt. Relationen mellan Sara och Elliott beskrevs som en »syskon- eller nära lekkamratrelation«.

Relationen med familjehemsföräldrarna bedömdes som lugn, trygg och nära. De hävdade att Sara uttryckt en vilja att bo kvar hos dem och de sade sig vara övertygade om att de inte skulle få träffa Sara om vårdnaden gick till Nan. Misshandeln tas upp i utredningen, men det nämns inte att Erik har beviljats resning. Utredningen avslutas med konstaterandet att båda hemmen kan ta hand om Saras fysiska behov, men att Nan troligen har svårare att uppfylla de känslomässiga. En slutsats som dragits efter endast två hembesök och en intervju.

Hovrätten ska återuppta huvudförhandlingarna i februari. Då har de – utöver den nya utredningen om umgänget – det faktum att Erik har friats från misshandeln att väga in.

Efter att ha konstaterat att de typiska skadorna kan bero på annat ska Statens beredning för medicinsk utvärdering, SBU, nu utreda hela Shaken Baby Syndrome-diagnosen. En av de rättsläkare som tidigare vittnat för diagnosen, Anders Eriksson, sade i höstas: »De berörda fallen är inte många, men rimligen har några personer dömts felaktigt på basis av min och mina kollegers tidigare sakkunskap.« Dessutom har tingsrätten i Uppsala slutat att använda sig av utlåtanden från det barnteam där Gabriel Otterman, som agerat expertvittne i de flesta Shaken Baby-rättegångarna och som även kommit med avgörande utlåtanden om Sara och Elliot, är chef.

I höstas höjdes röster på Göteborgs-Postens debattsida om att regeringen borde tillsätta en kommission för att utreda de fall där familjer drabbats av samhällets insatser kring diagnosen. Bland undertecknarna märktes biskopen Lennart Koskinen, advokaten Peter Althin och den tidigare generaldirektören för Statens folkhälsoinstitut Gunnar Ågren. Den sistnämnde blev engagerad i frågan efter att ha suttit som vänsterpartistisk ledamot i Södermalms stadsdelsnämnds sociala delegation när Nans fall behandlades.

– Jag tyckte från början att det var ett fruktansvärt upprörande fall, och jag är fortfarande väldigt upprörd, säger han. Jag tycker att det är ett exempel på hur man från början skapar sig en förutfattad mening och sedan tolkar allting till mammans nackdel. Hon var friad och var en helt normal och, så vitt jag kunde avgöra, väldigt omtänksam mamma som fungerade bra i alla avseenden. Men man skapade en historia kring henne där hon skulle förklaras som olämplig att ta hand om sitt barn. Hon fick inte ens träffa dottern själv utan övervakning – men vad de var rädda för kunde de inte ens precisera.

Han anser att Sara skulle ha fått flytta hem omedelbart efter att LVU:et upphävdes.

– Jag uppfattade att det väldigt tidigt gick prestige i det hela. Det är kusligt hur socialtjänsten gjort allting för att försvåra moderns anknytning till barnet, trots att hon var frikänd. Och sedan har man åberopat bristen på anknytning som skäl för att hon inte ska få ta hand om sitt barn igen. Socialtjänsten har uppfyllts av egenrättfärdighet för att på alla sätt skydda barnet från en påstådd misshandel och drivit det här till de mest absurda konsekvenser.

Efter att ha följt Nans fall satte han sig in i frågan om skakvåld och kom fram till slutsatsen att den vetenskapliga grunden var väldigt lös, och han menar att en kommission vore en bra början till att städa upp i röran.

– Det ligger i den allmänna rättssäkerhetens intresse att folk som dömts oskyldiga får upprättelse. Om domarna grundats på partiskt underlag så måste man ompröva dem. Det är självklart. I just det här specifika fallet kan jag bara hoppas att man försöker att ställa allt till rätta. Ett barn har berövats sina biologiska föräldrar och släktingar på oriktiga grunder, så det vore det enda rimliga.

 

Nans juridiska ombud David Massi och Emelie Andersson tar emot i sina nyinförskaffade besökslokaler i Gamla stan i Stockholm. De har inte hunnit få allt i ordning än, så de har med sig tre pappmuggar med kaffe från 7-Eleven. Jag hinner knappt ställa en fråga innan David Massi inleder en lång utläggning om hur socialtjänsten motarbetat Nan från dag ett. Han avbryter sig själv:

– Vet du? Jag har levt med det här sedan 2008, så jag kan sitta och babbla i timmar. Det finns så mycket skit i det här målet. Vi är så känslomässigt engagerade i det, det har fått mig att må jättedåligt och att må jättebra. Nan är som en syster för mig numera. Det har varit ett jobbigt mål på det sättet. Och jag är bara advokaten. Hur mår då föräldrarna?

– Ja, du hör hur upprörda vi är, flikar Emelie in. Det finns så mycket att säga att det ibland är svårt att samla tankarna.

De anser att ärendet borde ha avslutats redan när Nan friades av hovrätten och skilde sig från Erik.

– Istället började de då prata om att Nan inte hade en bra kontakt med barnet, säger David. Hon var för närgången, för kramig och kunde inte läsa Saras signaler. Men istället för att hjälpa Nan till en bättre kommunikation, med någon av alla dessa terapimetoder de har tillgång till, så gjorde de precis tvärtom: de sköt bort Nan och sa att hon inte kunde ta hand om barnet.

– Detta trots att Elliot fick återvända hem till Nan och Nan ansågs fullt kapabel att tillgodose alla hans behov, säger Emelie.

Och nu – när ingen längre är dömd för att ha misshandlat Sara – så blir situationen ännu märkligare.

– Jag tror å ena sidan att det kan påverka väldigt mycket, säger David. Men vi har hela tiden gjort gällande att frågan är irrelevant eftersom Nan är en fullgod vårdnadshavare. Målet ska egentligen handla om Saras relation till familjehemmet och Saras relation till Nan och om det är uppenbart bäst för Sara att stanna kvar i familjehemmet. Samtidigt är det ju människor som dömer, som också är föräldrar. Rimligtvis borde de tänka: »Fy fan, det här barnet har blivit berövad sina föräldrar på felaktiga grunder.«

Samtidigt har både socialtjänsten och David Massi helt rätt i att det under den kommande hovrättsförhandlingen inte ska vara relevant om Sara en gång i tiden blev misshandlad eller inte. Enligt föräldrabalken handlar målet enligt lagtexten istället om »det uppenbart … är bäst för barnet att det rådande förhållandet får bestå«. Hur avgör man då vad som är »uppenbart bäst«?

I Socialstyrelsens broschyr Om barnet behöver ny vårdnadshavare finns riktlinjer för vårdnadsöverflyttning. Ett av de första kriterierna är att »barnet har rotat sig i familjehemmet och där funnit en sådan trygghet och gemenskap att barnet uppfattar detta hem som sitt eget«, och där står även att »föräldrar kan fråntas vårdnaden även om de inte brustit i omvårdnaden om sitt barn på ett sätt som medför bestående fara för barnet«.

Men sedan kommer ett par andra stycken. Som det här: »I förarbetena till socialtjänstlagen har det betonats att en placering av ett barn i ett familjehem i princip bör inriktas på en återförening av barnet och föräldrarna. Arbetet på en återförening kan emellertid ta tid. Enbart det förhållandet att barnet varaktigt bor hos någon annan än sina föräldrar bör därför inte i sig leda till att vårdnaden om barnet kan tas ifrån föräldrarna.« Nästa stycke har rubriken »Viktiga faktorer«. Där står: »Självfallet bör en överflyttning av vårdnaden inte få ske från en förälder som så långt möjligt hållit en god kontakt med barnet under vistelsen i familjehemmet.«

Och är det något Nan har gjort under alla dessa år, trots socialtjänstens motstånd, så är det att hålla en god kontakt med Sara. Gång på gång har hon gått till rätten för att få utökat umgänge, hon har med all tänkbar tydlighet visat att hon vill träffa Sara, lära känna henne och ta hand om henne.

 

Socialtjänsten Södermalm är inte särskilt sugen på att kommunicera om ärendet. När jag ringer Birgit Pettersson, den socialsekreterare som varit ansvarig genom åren, upprepar hon bara ordet »sekretess« gång på gång, trots att jag har ett intyg från Nan och Erik som häver sekretessen kring deras fall. Pettersson säger dessutom att ingen annan på förvaltningen vill ge en intervju. Jag får fråga fyra gånger innan hon ger mig namnet på sin chef.

Lisa Kinnari är nytillträdd sedan i höstas, och går med på att besvara generella frågor. Det blir en ganska kort intervju eftersom vi inte riktigt kommer någonstans.

Vilka faktorer ska man ta hänsyn till när man ansöker om en vårdnadsöverflyttning?

– Det är utifrån barnets bästa.

Hur stor roll ska anknytning spela?

– Det kan jag inte svara på. Det är många delar som man måste titta på.

Vid en genomgång av det här fallet dyker ju frågan upp om vad man egentligen kan göra som biologisk förälder för att få tillbaka sitt barn efter att det omhändertagits. Hur ska man kunna bevisa att man är lämplig?

– Du ställer frågan på ett sådant sätt att jag återigen måste säga att vi utgår från barnets bästa. När du ställer frågan på det sättet utgår du från föräldrarnas rättigheter.

Så hur ser ni på de biologiska föräldrarnas rättigheter?

– Det är en jättekonstig fråga. Vår roll är att titta på det enskilda barnet. Sedan gör vi ett underlag som går till domstol, och där är de biologiska föräldrarna en part, barnet en part och socialtjänsten en part.

Men här har mamman friats i två instanser, hon skiljer sig från pappan, hon begär och får ensam vårdnad om barnen, hon har ett jobb, hon visar inte någon omsorgssvikt, hon har inga problem i övrigt, hon tar hand om sitt andra barn utan anmärkningar … Och då undrar man ju: Vad kan man mer göra?

– Nu pratar du om det enskilda ärendet och det kan jag inte uttala mig om.

Bör inte socialtjänsten stödja och hjälpa den biologiska föräldern att bättra sig på de punkter där den anses brista?

– Det är en jättebra fråga. Självklart bör socialtjänsten prata med de biologiska föräldrarna och ha en kontakt med dem.

I det här fallet har det visat sig att grunden för omhändertagandet var felaktig. Nu har det gått sju år. Hur resonerar ni då?

– Du ställer frågan utifrån det specifika ärendet, men jag svarar generellt. Vi tittar alltid på barnets bästa.

Men om det nu är så att barnet omhändertogs på felaktiga grunder, är det då barnets bästa att inte vara hos sin biologiska familj?

– Det är en jättekonstig fråga när du ställer den på det sättet.

Jaha?

– Det är många saker som måste vägas in när man utreder barnets behov. Och de biologiska föräldrarna är så klart en del, men det är mycket som ska utredas.

Visst, men barnet har blivit omhändertaget på felaktiga grunder, vilket det kommer att få reda på någon gång i livet. Är det då barnets bästa att växa upp i ett familjehem när det sedan får reda på att det egentligen hade kunnat växa upp hos sina biologiska föräldrar?

– Nu ställer du en fråga som är jättesvår att svara på, och jag utreder inte barn, så jag kan inte svara på det.

Nej, och jag vill ju egentligen tala med den ansvariga socialsekreteraren.

– Men hon har valt att inte prata med dig, och jag kan inte tvinga henne.

 

Om hovrätten bekräftar tingsrättens dom kan Nan överklaga till Högsta domstolen, men chansen att den skulle bevilja prövningstillstånd är som alltid minimal. Då återstår Europadomstolen, en havererad rättsinstans med miljontals fall på väntelistan.

– Jag måste försöka i alla fall, säger Nan. Jag måste kämpa så att Elliott och Sara vet vad jag gör för dem. I dokumenten står det bara Sara, men det är båda jag kämpar för – deras rätt att få vara syskon. Om Sara inte får vara med oss så kan hon i framtiden i alla fall känna sig varm i hjärtat av att tänka på att vi kämpade för henne.

Jag undrar om de någonsin gripits av raseri, om de inte någon gång känt att det faktiskt får vara nog. Men Erik och Nan säger bara att det inte skulle hjälpa barnen om de blev arga.

– Jag försöker hålla mig jättelugn i den här processen, säger Nan. Lugn, lugn, lugn. Men jag kan bli galen ibland! Jag blir arg. Men jag tar ut det på min psykolog och mina vänner. När jag kommer till barnen eller socialtjänsten eller fosterfamiljen måste jag vara superlugn. Jag kan inte göra något annat.

Det som de upplevt som mest frustrerande under alla de här åren är den kyla som de har bemötts med. En gång tog Nan med sig en psykolog till ett möte hos socialtjänsten, och när de gick därifrån var psykologen chockad. Eva Bexell, legitimerad barn- och ungdomspsykolog, skrev: »Under mina 30 år som yrkesverksam psykolog har jag aldrig bevistat ett möte med en sådan brist på samverkan, empati och förståelse för en biologisk mor och hennes situation.«

– Men jag var inte chockad, säger Nan. För jag vet hur de är. När de bjuder in till ett möte är det aldrig för att diskutera. De vill bara berätta vad de har bestämt och jag har inget att säga till om.

Hon återkommer också gång på gång till det faktum att Sara inte bara har förlorat sin biologiska familj, hon har också förlorat sitt ursprung. Trots att Sara har rätt till hemspråksundervisning i thailändska, något som Nan har efterfrågat, har det aldrig skett. Sara håller på att tappa halva sin kultur.

Erik har hört av sig till socialtjänsten och fosterfamiljen för att fråga om han nu kan få umgänge med sin dotter. En månad senare svarade socialtjänsten Södermalm att de inte kan göra någon umgängesplan. Detta eftersom »varken Erik, Nan eller Sara i dag är bosatta på Södermalm och det före detta familjehemmet är särskilt förordnade vårdnadshavare för Sara«. Fosterfamiljen har ännu inte svarat.

De tvivlar båda på att Eriks frikännande kommer att spela någon som helst roll. Nan:

– Med tanke på allt jag har gjort hittills, och att det inte har betytt någonting alls för socialtjänsten … Jag vill bara att de ska utreda olika alternativ. Jag vill inte rycka upp Sara från familjehemmet, de är jätteviktiga personer för henne. Men jag vill att hon ska tillbringa mer tid med mig och Elliott. Kanske kan hon vara hos fosterfamiljen varannan vecka? Föräldrar skiljer sig och gör på det viset, det skulle fungera.

Att det har gått fruktansvärt fel i Eriks och Nans fall är uppenbart, men att någon skulle ställas till svars för den saken är det däremot svårare att se. Efter frikännandet kan Erik ansöka om ekonomisk ersättning hos Justitiekanslern, enligt vars riktlinjer han har rätt till minst 20 000 kronor för den första månaden som frihetsberövad, och därefter 15 000 kronor per månad – antagligen mer eftersom han dömdes för ett brott som orsakat så stort personligt lidande. Men Erik själv tänker inte på pengarna, inget kan kompensera förlusten av Sara förutom att få komma tillbaka i hennes liv igen. Pengar väger lätt när livet har krossats och de har blivit av med sitt barn.

Det enda de vågar hoppas på är att socialtjänsten för första gången på sju år faktiskt ska vilja samarbeta. Erik:

– Jag hoppas att de ska inse att det var ett fel i grund och botten och att de nu ska sätta in lite resurser och sunt förnuft för att rätta till det. Visa att de inte bara är bra på att krossa familjer, utan att de är bra på att läka familjerna också.