Det kan te sig otroligt för den som ser Ruben Östlunds filmer Play, De ofrivilliga eller Gitarrmongot att regissören började sin karriär som skidfilmare. När Östlund var 22 år gjorde han sin första film, kallad Free Radicals. Den spelades in i de franska och schweiziska alperna samt i Åre och vid Riksgränsen. Till tonerna av distade gitarrer och hardcore-skrik från band som The Hellacopters, Refused och Mary Beats Jane störtade skidåkare iklädda neonfärgade dräkter och blänkande skidglasögon nedför snötäckta bergstoppar. De kastade sig ut för stup, utförde avancerade hopp, parerade snöras som de själva orsakat; ibland försvann de i rasen och ibland slog de runt, runt, runt när de ramlade hundratals meter nedför skidbackarna. Däremellan: små, korta klipp från skidåkarnas vardag.
Det var Free Radicals och andra skidfilmer som Ruben Östlund 1999 överlämnade som antagningsprover till Filmhögskolan i Göteborg. Utbildningen var bara några år gammal och grundaren Göran Du Rees, själv filmregissör och producent, hade hämtat inspiration från den italienska neorealismen och den franska nya vågen. Filmskapande skulle inte handla om att hitta på en historia, utan om att »avbilda verkligheten«. »För varje situation finns det en observation«, hette det. Du Rees hade själv formulerat målet och meningen med skolan: »Utbilda inte kanonmat till mediearmén, utbilda samurajer.«
Enligt Du Rees häpnade både han och skolans antagningsnämnd när de såg Östlunds filmer. Trots att de var något så i konstnärskretsar ovanligt som skildfilmer var de »otroligt starka«. De var tekniskt skickligt utförda, med tagningar som kunde pågå i flera minuter, och samtidigt tyckte han att de handlade om »riktiga människor«.
Ruben Östlund kom in. På skolan var Roy Andersson, som nyss återvänt till långfilmsvärlden och prisats för sin film Sånger från andra våningen, hedersdoktor. Trots det upplevde skolan att den var en underdog i Filmsverige: mindre, yngre och med en helt annan filosofi än det anrika Dramatiska institutet i Stockholm. Såväl i som utanför klassrummet pågick ständiga diskussioner om »varför, inte hur, man gjorde film«, och i botten fanns alltid svaret: filmen skulle vara samhällsbyggande. Eleverna skulle skapa en motbild till de traditionella berättelserna, de skulle förändra samhället. Östlund inspirerades av Roy Andersson, Göran Du Rees och inte minst av Kalle Boman, som varit producent åt såväl Roy Andersson som Bo Widerberg och Marie Louise Ekman. Östlund klippte banden med skidvärlden och bytte livsfarliga skidåk mot lågmälda skildringar av människor. Som examensfilm gjorde han en dokumentär om sina föräldrars skilsmässa, och under sista året på skolan startade han sitt eget produktionsbolag Plattform tillsammans med skolkamraten Erik Hemmendorff.
